Hoppa till innehållet

Belgien

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Konungariket Belgien)
Konungariket Belgien
Koninkrijk België (nederländska)
Royaume de Belgique (franska)
Königreich Belgien (tyska)
Flagga Statsvapen
Valspråk
"Eendracht maakt macht" (nederländska)
"L'union fait la force" (franska)
"Einigkeit macht stark" (tyska)
(översättning: "Enighet ger styrka")
Nationalsång: Brabançonne

läge
HuvudstadBryssel[1]
Största stad Bryssel (cirka 1 100 000 inv.)
Officiellt språk Nederländska, franska, tyska[2]
Demonym belgier, belgare; belgisk[3]
Statsskick Federal parlamentarisk demokrati och konstitutionell monarki
 -  Kung Philippe
 -  Premiärminister Alexander De Croo
Självständighet Från Nederländerna 
 -  Deklarerad 4 oktober 1830 
 -  Erkänd 19 april 1839 
Area
 -  Totalt 30 528 km²[4] (137)
 -  Vatten (%) 0,8 %
Befolkning
 -  2016 års uppskattning 11 250 585[6] (77:e)
 -  2011 års folkräkning 11 000 638[5] 
 -  Befolkningstäthet 380 inv./km² (37:e)
BNP (PPP) 2023 års beräkning
 -  Totalt 766 miljarder USD[7] (37:e)
 -  Per capita 65 501 USD[7] (19:e)
BNP (nominell) 2023 års beräkning
 -  Totalt 624,2 miljarder USD[7] (24:e)
 -  Per capita 53 377 USD[7] (16:e)
Ginikoefficient (2021) 24,1[8] 
HDI (2021) 0,937[9] (13:e)
Valuta Euro (EUR)
Tidszon CET (UTC+1)
 -  Sommartid CEST (UTC+2)
Topografi
 -  Högsta punkt Signal de Botrange, 694 m ö.h.
Nationaldag 21 juli
Nationalitetsmärke B
Landskod BE, BEL, 056
Toppdomän .be[10]
Landsnummer 32

Belgien, formellt Konungariket Belgien[3] (nederländska: Koninkrijk België, franska: Royaume de Belgique, tyska: Königreich Belgien), är en konstitutionell monarki i Västeuropa. Belgien gränsar mot Frankrike, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna. Belgien är en av grundmedlemsstaterna i Europeiska unionen och är säte för EU:s högkvarter, samt flera andra stora internationella organisationer som Nato.[nb 1] Belgiens yta uppgår till 30 528 km² och befolkningen till drygt 11 miljoner invånare (2019). Landet ligger på gränsen mellan german- och latineuropa och är hem för huvudsakligen två språkliga grupper, den nederländsktalande (mestadels flamländare) och den fransktalande (främst valloner), plus en liten grupp av tysktalande. Belgiens två största regioner är det nederländskspråkiga Flandern i norr och den fransktalande sydliga regionen Vallonien. Huvudstadsregionen Bryssel, officiellt tvåspråkig, är en mestadels fransktalande enklav inom den flamländska regionen.[11] En liten tyskspråkig gemenskap finns i östra Vallonien.[12] Belgiens språkliga mångfald och tillhörande politiska och kulturella konflikter återspeglas i den politiska historien och dess komplexa regeringssystem.[13][14]

Historiskt ingick de nuvarande länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg i ett område som kallades Nederländerna och som täckte en något större yta än dagens Beneluxländer. Regionen kallades Belgica på latin efter den romerska provinsen Gallia Belgica som omfattade mer eller mindre samma område och som i sin tur var uppkallad efter den keltiska folkstammen belgierna som bebodde området. Från slutet av medeltiden fram till 1600-talet var det ett välmående centrum för handel och kultur. Från 1500-talet fram till belgiska revolutionen 1830, när Belgien avskiljdes från Kungariket Förenade Nederländerna, utkämpades många slag mellan europeiska makter på hela Belgiens yta, vilket gör att det har kallats "Europas slagfält",[15] ett rykte som stärktes genom båda världskrigen.

Vid dess självständighet deltog Belgien ivrigt i industriella revolutionen[16][17] och under 1900-talet hade Belgien ett antal kolonier i Afrika.[18] Den andra halvan av 1900-talet präglades av uppkomsten av konflikter mellan de flamländska och fransktalande gemenskaperna. Konflikterna underblåstes dels av kulturella skillnader, dels av en ojämn ekonomisk utveckling i de två huvuddelarna av landet. Dessa fortfarande aktiva meningsmotsättningar har orsakat långtgående reformer av den tidigare enhetliga belgiska staten till en federal stat som kan leda till en delning av landet.[19][20][21]

Namnet 'Belgien' härstammar från Gallia Belgica, en romersk provins i den nordligaste delen av Gallien som beboddes av belgier (belgae). Historiskt inbegreps Belgien, Nederländerna och Luxemburg i begreppet Nederländerna, som täckte ett något större område än dagens Benelux. Från slutet av medeltiden till 1600-talet var det ett välmående centrum för handel och kultur. Från 1500-talet till den belgiska revolutionen 1830 utkämpades många slag mellan europeiska makter på Belgiens område.[22] Efter att det blivit självständigt deltog Belgien ivrigt i industriella revolutionen,[16][17] vilket genererade välstånd och även efterfrågan på råvaror. Det senare var en faktor under tiden för dess afrikanska kolonier.[23]

Huvudartikel: Belgiens historia

Det som idag utgör Belgien var under medeltiden, tillsammans med bland annat nuvarande Nederländerna, en del av det Tysk-romerska riket. Det nuvarande nederländska språket räknades då som inte mer än en lågtysk dialekt. Sedan Nederländerna och Flandern som habsburgska arvsländer tillfallit den spanska kronan år 1556 utbröt så småningom uppror, och Nederländerna lyckades frigöra sig från det spanska väldet. När Belgien omkring femton år efter Napoleonkrigen blev självständigt, till följd av Belgiska upproret 1830, utgjordes grunden för statsbildningen av att större delen av nuvarande Belgien beboddes av romersk-katoliker och till del av franskspråkiga valloner, medan nuvarande Nederländerna huvudsakligen var reformert och utan franskspråkig minoritet. Leopold I (1831–1865) av Sachsen-Coburg valdes 4 juni 1831 till kung. Han besteg tronen den 21 juli, vilket sedan dess är Belgiens nationaldag.

Genom flamländarna hade man tidigare, under 1700-talet, ett kortlivat och föga framgångsrikt ostindiskt kompani.

Under det koloniala tidevarvet var även Belgien i besittning av ett mindre antal kolonier, i första hand Belgiska Kongo med näraliggande Ruanda-Urundi (nuvarande Rwanda och Burundi). Det belgiska styret av kolonierna, framförallt Kongo, kantades av brutalitet och exploatering av människor och naturtillgångar. Kolonialtiden i Kongo har bland annat skildrats i Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta (1902).

Enligt beräkningar reducerades befolkningen i Kongo under perioden 1885 till 1908 med mellan 10 och 13 miljoner som en direkt eller indirekt följd av koloniseringen, som skedde under överinseende av kung Leopold II.[24]

Under 1950-talet började avkoloniseringen och Kongo blev självständigt 1960. Banden till Kongo och Afrika finns emellertid kvar. Det bor bland annat många personer med rötter från de forna kolonierna, i dagens Belgien.

Vid samma tid som avkoloniseringen, började det stora engagemanget inom EG/Europeiska unionen där Belgien var ett av grundarländerna. Belgiens huvudstad Bryssel är EU:s maktcentrum. År 1958 var Bryssel värd för världsutställningen och man skapade Atomium.

Belgiens geografiska läge skapade nya arbetstillfällen i efterkrigstidens Europa. Bland annat etablerade Volvo en fabrik i Gent.

Historiska platser

[redigera | redigera wikitext]
Karta över Belgien
Huvudartikel: Belgiens geografi

Belgien är i huvudsak ett slättland, som har kust mot Nordsjön och gränsar på landsidorna till Nederländerna, Tyskland, Luxemburg och Frankrike. Belgiens högsta punkt ligger 694 meter över havet och kallas Signal de Botrange.

Det böljande låglandet i norr övergår västerut i Flanderns bördiga marskland som avgränsas av dyner mot havet. De centrala delarna är ett platåland som i sydöst höjer sig i Ardennernas skogklädda berg. De stora floderna, Schelde med bifloder i nordväst och Meuse i öst, är segelbara långa sträckor och är viktiga transportleder, liksom nätet av kanaler som binder samman de största städerna. Landet har ett regnrikt kustklimat med milda vintrar.

Belgien har ett milt tempererat klimat. Nederbörden är ca 600–1000 mm om året.

Statsskick och politik

[redigera | redigera wikitext]
Kungliga slottet i Bryssel.
Parlamentsbyggnadens exteriör.
Senatens plenisal.
Representantkammarens plenisal.

Belgien är en konstitutionell monarki som efter andra världskriget utvecklades ifrån en enhetsstat till en federation. Sedan övergången till ett federalt statsskick 1993 består federationen av 6 enheter: 3 regioner (Flandern, Vallonien, Bryssel) och 3 språkgemenskaper (den nederländsktalande, den fransktalande, den tysktalande). Den federala staten ansvarar för försvar, rättsväsende och socialförsäkringar. Regionerna ansvarar för kommunikationer, infrastruktur, och vissa ekonomiska frågor. Språkgemenskaperna ansvarar för kultur, utbildning och språkpolitik. Länen och kommunerna ansvarar för lokala frågor.[25]

Belgien har ett federalt parlament, bestående av två kamrar, en senat och en representantkammare.

Efter att en reform genomfördes 2014 består senaten av 50 indirekt valda politiker och 10 koopterade senatorer.

Representantkammaren

[redigera | redigera wikitext]

Representantkammaren består av 150 ledamöter valda enligt ett proportionellt valsystem från 11 valkretsar. Belgien har, precis som till exempel Australien, obligatoriskt valdeltagande, vilket leder till att den har ett av världens högsta valdeltaganden.[26]

Den federala regeringen, formellt utsedd av Belgiens monark, måste åtnjuta representantkammarens förtroende för att bestå (parlamentarism), och den leds av Belgiens premiärminister. Antalet personer som talar nederländska och franska bland regeringens ministrar måste vara lika, detta beskrivs av den Belgiska Konstitutionen. Monarken har de jure omfattande maktbefogenheter, men har efter den sedvänja som växt fram de facto begränsad makt. Den verkliga makten ligger hos premiärministern och landets delstatsregeringar. Rättssystemet bygger på Code Napoléon.

Språkfrågan

[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet behandlade den frankofila politiska och ekonomiska eliten den nederländskspråkiga befolkningen som andra klassens medborgare. Vid slutet av 1800-talet och under stora delar av 1900-talet utvecklades den flamländska rörelsen för att motverka denna situation. En mycket känslig fråga är att delar av denna rörelse, liksom den vallonska Rexrörelsen och ekonomiska ledare i landet, inte ogillade den tyska ockupationen under andra världskriget. Efter andra världskriget blev Belgiens politik mer och mer dominerad av frågan om de två språkgrupperna. Spänningarna mellan grupperna ökade och själva den belgiska statens enhet ifrågasattes.[13] Genom konstitutionella reformer på 1970- och 1980-talen regionaliserades enhetsstaten och blev en federation med tre nivåer, den federala, den regionala och den språkgemenskapliga. Politiska institutioner för dessa nivåer skapades som en kompromiss för att minimera de språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska spänningarna.[27]

Belgiens politiska institutioner är komplexa. Den politiska makten är främst organiserad runt behovet att representera de olika språkgrupperna i landet. Sedan 1970 har de större nationella belgiska politiska partierna splittrats upp i separata delar för att inrikta sig specifikt på de olika språkgrupperna. Inom varje grupp tillhör de större partierna tre stora politiska familjer: liberal höger, mittenpolitisk kristdemokrati och socialdemokrati. Bland de mindre partierna finns bland annat två gröna partier och (speciellt i Flandern), nationalistiska partier och partier från extremhögern. Under 1990-talet växte sig det separatistiska politiska partiet Vlaams Blok (senare Vlaams Belang) till ett av de största i Flandern. Politiken påverkas av diverse lobbygrupper, som fackföreningar och företagsgrupper.

Belgiens regent 1951–1993 var kung Baudouin. Han efterträddes av sin yngre bror Albert II (som abdikerade 2013). Efter 1999 års val fick premiärminister Guy Verhofstadt (Öppna VLD) uppdraget att bilda regering och skapade en koalitionsregering bestående av sex partier, från de liberala, socialdemokratiska och gröna blocken. Denna regering blev känd som "regnbågsregeringen" och var den första regeringen sedan 1958 utan representation från kristdemokraterna. Efter 2003 års val fick Guy Verhofstadt fortsätta som premiärminister och skapade en koalition bestående av de fyra liberala och socialdemokratiska partierna, efter att de gröna förlorade de flesta av sina mandat i valet 2003.[28]

I parlamentsvalet den 10 juni 2007 tappade dock Guy Verhofstadts koalition mellan liberaler och socialister mark till förmån för de flamländska kristdemokraterna CD&V, under ledning av Yves Leterme. Leterme utropade sig som vinnare inför anhängare viftande med flamländska, inte belgiska, flaggor. Efter nio månaders segdragna regeringsförhandlingar (under vilka Verhofstadt först ledde en expeditionsministär och därefter en interimsregering) tillträdde Leterme som premiärminister den 20 mars 2008. Den tvåspråkige Leterme, vars far är vallon, har byggt sin politiska karriär i Flandern och sa i ett uttalande 2006 att de fransktalande i Vallonien saknar den "intellektuella kapaciteten" att lära sig nederländska.[29]

Den nya koalitionsregeringens främsta utmaning var att infria Letermes vallöften om maktöverlåtelse till landets regioner. Premiärministern hade utlovat en plan för hur detta skulle ske, till den 15 juli 2008. Men då Leterme misslyckades med att få ihop en dylik överenskommelse så lämnade han samma dag in sin avskedsansökan till kungen.[30] Albert II vägrade dock att acceptera Letermes avskedsansökan och bad tre veteranpolitiker att hjälpa denne att lösa landets regeringskris.[31] I december 2008 erbjöd sig Leterme att avgå ytterligare en gång efter krisen kring försäljningen av Fortis. I detta läge accepterades hans avgång och den flamländska kristdemokraten Herman Van Rompuy svors in som premiärminister den 30 december 2008.

Vid 16 Rue de la Loi/Wetstraat 16 har Belgiens premiärminister sitt kontor.

Efter att Herman Van Rompuy tillträtt som ordförande för Europeiska rådet övertog Yves Leterme premiärministerposten och svors in den 22 april 2010. Leterme lämnade ännu en gång in sin avskedsansökan till Albert II, efter att en av koalitionens partner, OpenVLD, lämnat regeringen. Kungen accepterade regeringens avskedsansökan och nyval sattes till den 13 juni.

Nya parlamentsval hölls i Belgien den 13 juni 2010. Störst framgångar i valet rönte flamländska separatistiska N-VA och blev därmed det största partiet i både Flandern och hela Belgien. Det socialistiska partiet PS blev det största partiet i Vallonien och huvudstaden Bryssel.

Den 17 juni 2010 bad kung Albert II den flamländske separatistledaren Bart De Wever, ledare för Ny-Flamländska Alliansen, att undersöka möjligheterna att bilda regering. Förhandlingarna kollapsade dock återkommande gånger och inte förrän den 6 december 2011 kunde en ny belgisk regering tillträda under ledning av den franskspråkige socialistledaren Elio Di Rupo. Belgien hade då letts av en expeditionsministär under 541 dagar vilket är världsrekord i regeringskris.

I juli 2013 tillträdde Philippe av Belgien som ny konung av Belgien.

I dess index över pressfrihet för år 2010 rankade Reportrar utan gränser Belgien som nummer 14 av 178 länder.

Konflikten mellan flamländare och fransktalande valloner gör det svårt att bilda starka regeringar i Belgien. Ofta är det svårt att alls få till koalitioner. Efter valet i maj 2019 dröjde det 16 månader innan en ordinarie regering var på plats. Sju partier ingår i regeringen som leds av den flamländska liberalen Alexander De Croo.[32]

Politiska partier

[redigera | redigera wikitext]
Belgiska luftvärnssoldater vid uppvisningsexercis.
Ett belgiskt F-16 Fighting Falcon-plan vid flyguppvisning.

Belgien är medlem i både Nato och Europeiska unionen. Belgien har avskaffat värnplikten och den belgiska försvarsmakten består numera endast av yrkessoldater. Fredsstyrkan är 40 000 soldater. I reserven ingår 60 000 soldater.

I den belgiska armén - Landcomponent eller Composante Terre - ingår 26 000 soldater (varav 1 500 kvinnor). Den består av 3 mekaniserade brigader, 1 fallskärmsjägarbrigad och 3 helikopterbataljoner.

De viktigaste markstridsplattformarna är 150 stridsvagnar Leopard 2, 150 spaningspansarbandvagnar Scimitar, 270 pansarskyttebandvagnar YPR-765, 300 pansarbandvagnar M-113, 200 pansarbandvagnar Spartan och 110 bandkanonvagnar M109 haubits.

I den belgiska marinen - Marinecomponent eller Composante Maritime - ingår 2 600 soldater (varav 270 kvinnor). De viktigaste sjöstridsplattformarna är tre fregatter, fyra minfartyg och nio minröjningsfartyg.

De belgiska och nederländska marinerna är underställda en gemensam sjöstridsledning i Den Helder, Nederländerna.

I det belgiska flygvapnet - Luchtcomponent eller Composante Air - ingår 11 500 soldater (varav 800 kvinnor). Den viktigaste flygstridsplattformen är 90 Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon. Dessutom finns 11 Lockheed Martin C-130 Hercules transportflygplan.

Sjukvårdstjänsten

[redigera | redigera wikitext]

Den belgiska militära sjukvårdstjänsten - Medische Component eller Composante Médicale - bildar en egen försvarsgren med 1 250 soldater i fredsorganisationen.

Administrativ indelning

[redigera | redigera wikitext]
Belgiens federala gemenskaper:

Belgien har ett komplext styrelseskick som verkar på olika nivåer med tre federala gemenskaper indelade efter de tre officiella språken i landet. Samtliga gemenskaper har sina egna regionala parlament och regionala regeringar som stiftar lagar inom de områden det regionala styret delegerats. Flamländska gemenskapen är djupt integrerad med regionen Flandern och har gemensamma institutioner.

I Bryssel har de franska och flamländska gemenskaperna en egen regional representation och ett samarbetsorgan för gemensamma frågor. De tre gemenskapskommissionerna är:

Belgiens federala regioner:

Förutom de tre federala gemenskaperna är landet även indelat i tre federala regioner. De två största av regionerna Flandern och Vallonien är i sin tur indelade i vardera fem provinser. Före införandet av federalt styre utgjorde provinserna den huvudsakliga indelningen av Belgien, och före 1995 var exempelvis Brabant en provins innan den delades upp mellan de tre regionerna. Regionen Bryssel saknar provinsindelning.

I Flandern överförde regionen när den bildades omedelbart sina befogenheter till den Flamländska gemenskapen och detta innebär att gemenskapens parlament och regering företräder även regionen. Bryssel, Vallonien sina egna parlament och regeringar skilda från de federala gemenskaperna.

Den federala regionen Bryssel har 19 kommuner. Huvudstaden Bryssel är en av kommunerna i regionen.

Den federala regionen Flandern har fem provinser.

Baarle-Hertog, en av kommunerna i provinsen Antwerpen, utgör delvis ett system av exklaver omgivet av Nederländskt territorium.

Den federala regionen Vallonien har fem provinser.

Jordbruket är högavkastande men spelar mindre roll för landets ekonomi. Stadsbebyggelsen breder ut sig alltmer och den odlingsbara ytan minskar. Områdena innanför kusten i nordost är de bördigaste. Boskapsskötsel (mejeriprodukter) och trädgårdsodling (frukt, grönsaker) är betydelsefulla näringar.

I Belgien är tjänstesektorn dominerande och står för minst 70 % av landets totala BNP[33][34]. Förutom tjänstesektorn spelar industrin också en stor roll för landets ekonomiska utveckling då landet har genomgått en väldigt snabb industrialiseringsprocess. De viktigaste exportvarorna för landet är främst livsmedel, bilar och textilier.[34] Belgien är även beroende av import och måste importera över 80 % av de råvaror som behövs för att kunna driva landets industri.[34]

Koltillgångarna i söder och det centrala läget var också en förutsättning för industrialiseringen. Två näringar har sedan gammalt dominerat i Belgien, nämligen textilindustrin i Flandern och gruvindustrin i Vallonien.

Tack vare det geografiska läget och det goda transportnätverket kan Belgien effektivt driva handel med andra länder, främst inom EU:s marknad.[33] Utländska företag har också satsat på att driva sina företag i just Belgien.[33]

Trots den till synes goda ekonomin har landet också stött på problem. På 1990-talet kämpade Belgien med arbetslöshet och budgetunderskott. Här uppgick statsskulden till 135 % av BNP. Tack vare svångremspolitiken minskade statsskulden och budgetunderskottet, och till slut kvalificerade Belgien sig för ett medlemskap i EMU 1999.[33] År 2002 gick landet med i den europeiska valutaunionen och bytte från francs till euro.[35]

Landets ekonomi hade stabiliserat sig i början av 2000-talet men stötte återigen på problem 2007 i samband med den globala krisen.[33] Statsskulden ökade åter, och 2011 låg den på 103 % av BNP.[33] Finanssektorn i landet drabbades hårt, men Belgien klarade sig bra i förhållande till övriga länder inom EU-zonen tack vare det snabba agerandet från statens sida när de nationella bankerna fick problem. Även det statliga stödet till arbetsmarknaden förhindrade en större ökning av arbetslösheten.[33]

Från 1100-talet upplevde Flandern en ekonomisk storhetstid genom vävnadsindustrin i Gent, Brygge och Ypern, och handeln blomstrade under medeltiden i städer som Bryssel och Antwerpen. Förutom tyger är spetsar och mattor välkända produkter. Textilindustrin finns kvar i Gent och Verviers, men minskar i betydelse.

En kraftig nedgång har drabbat järn- och stålverken i Vallonien. De har varit knutna till koldistrikten i regionen som har gamla anor i metallhantering. Vallonska smeder hämtades på 1600-talet till de svenska järnbruken. I stålkrisens spår har gruvorna i söder lagts ned, men Liège och Charleroi är alltjämt viktiga centra för tung industri. Nya satsningar, bl.a. med utländskt kapital som attraherats av EU, har gjorts i Flanderns kuststäder (varv, bil- och maskintillverkning).

Antwerpen, känt för sin diamantslipning, har idag en stor olje- och kemisk industri, och i Brysselområdet finns bl.a. en livsmedelsindustri. Belgien har många multinationella företag. Det äldsta, och största, inhemska företaget var Société Générale de Belgique, som bildades redan 1822 och existerade till 2003. Belgiens beroende av utrikeshandeln är mycket stort.

Den senaste folkräkningen hölls den 1 januari 2011 och då uppgick den folkbokförda befolkningen i Belgien (de jure) till 11 000 638 invånare, varav 5 401 718 män och 5 598 920 kvinnor.[5] Folkräkningar hade tidigare hållits 2001, 1991, 1981, 1970 och 1961.[36] Belgien för ett befolkningsregister (nederländska: Rijksregister, franska: Registre national, tyska: Nationalregister) över medborgare och icke-medborgare som är bosatta i Belgien,[37] och Statistics Belgium publicerar årligen uppgifter om invånarantal, kön, civilstånd, ålder och boningsort.[38] Den folkbokförda befolkningen den 1 januari 2016 utgjorde 11 250 585 personer, varav 1 180 531 i regionen Bryssel, 6 471 996 i regionen Flandern och 3 598 058 i regionen Vallonien.[6]

Med drygt 370 invånare per km² har Belgien den näst högsta befolkningstätheten i Europa, efter grannlandet Nederländerna (frånräknat några mikrostater). Räknat till ytan storleksmässigt sett kommer Belgien på 34:e plats av de 48 staterna i Europa.

Större städer

[redigera | redigera wikitext]
  1. Bryssel, Belgiens huvudstad
  2. Antwerpen, residensstad i provinsen Antwerpen, och största stad i Flandern
  3. Gent, residensstad i provinsen Östflandern
  4. Charleroi, största stad i Vallonien
  5. Liège, residensstad i provinsen Liège, Vallonien
  6. Brygge, residensstad i provinsen Västflandern

Belgien ligger på kulturgränsen mellan det germanska och det latinska Europa. Landets två största regioner är det nederländskspråkiga Flandern i norr, som har 58% av befolkningen, och det franskspråkiga Vallonien i söder med 32%. Brysselregionen, som officiellt är tvåspråkig, är en mestadels franskspråkig enklav inom den flamländska regionen och har 10% av befolkningen.[39] En liten tyskspråkig gemenskap finns i östra Vallonien.[40] Belgiens språkliga mångfald och de politiska och kulturella konflikter som har anknytning till denna avspeglas i Belgiens politiska historia och dess komplexa politiska system.[13][14]

Sedan Belgiens tillkomst 1830 har franska varit det dominerande kulturspråket men landet blev formellt tvåspråkigt 1898. Den gamla spänningen mellan de flamländska och de vallonska områdena skärptes åter på 1980-talet och bröt ut i öppna oroligheter. Till de språkliga och kulturella motsättningarna kom nu också ekonomiska (Vallonien upplevde en ekonomisk tillbakagång, Flandern klarade sig bättre).

Huvuddelen av befolkningen är katoliker (90 %). Katolska kyrkan har sin tyngdpunkt bland de flamländsktalande i norr.

Belgien har tillsammans med grannlandet Frankrike en rik tradition av tecknade serier, se bland andra Tintin, Smurfarna, Finn och Fiffi och Lucky Luke.

1200- och 1300-talens litteratur odlades främst i Flandern och Brabant. Ett slags motsvarighet till de tyska mästersångarna, Rederijkers, tävlade i flera städer under 1400- och 1500-talen i lyrik och drama. Religionskrigen i slutet av 1500-talet medförde att Amsterdam övertog Antwerpens roll som kulturcentrum, och de södra delarna av Nederländerna kom under bl.a. spanskt och franskt styre att hamna i en långvarig kulturskugga som varade ända till staten Belgiens självständighet 1830. Därefter präglades den flamländska litteraturen av nationalism och historiskt medvetande, medan de franskspråkiga författarna hämtade inspiration ur både det flamländska och det franska kulturarvet. Bland 1800-talets författare på flamländska respektive franska kan nämnas Prudens van Duyse och Charles de Coster, medan sekelskiftets viktigaste är den franskspråkige Maurice Maeterlinck. Av framträdande namn i den belgiska 1900-talslitteraturen kan nämnas dramatikern Michel de Ghelderode, Henri Michaux (även konstnär), Hugo Claus och Georges Simenon.

I den belgiska konsten efter självständigheten 1830 avspeglas landets kulturella förbindelser med Frankrike och det flamländska arvet av folklighet och fantasteri. Under 1800-talets slut fick Constantin Meunier internationell uppmärksamhet genom sina arbetarskildringar i skulptur och måleri. Det fantastiska draget finns i Félicien Rops makabra teckningar och framför allt hos James Ensor, en av det moderna Belgiens första stora målare och en föregångare till expressionismen och surrealismen. Georges Vantongerloo var som skulptör och målare en av neoplasticismens pionjärer och en av grundarna av konstnärsgruppen De Stijl 1917. Surrealismen i måleriet fördes vidare av Paul Delvaux och René Magritte, som målade vardagliga föremål i bisarra kombinationer. Stort inflytande fick den flernationella gruppen Cobra (1948–51) där belgarna Pierre Alechinsky och Corneille ingick. Influerad av surrealismen spelade Marcel Broodthaers stor roll för måleriet under 1960- och 70-talen med sina verk fyllda av bokstavs- och talsymbolik.[41]

Under medeltiden var Flandern ett musikaliskt centrum i Europa genom de s.k. nederländska skolorna (bl.a. Josquin des Prez, Orlando di Lasso). Efter självständigheten 1830 blommade musiklivet åter upp med en livlig konsert- och operaverksamhet. Det största namnet under 1800-talet var flamländaren César Franck. Sångaren och visdiktaren Jacques Brel var också flamländare.

Sandra Kim, Toots Thielemans och sopranen Ulrich Wimmer, boende i Sverige, erbjuder lite av det belgiska musiklivet. Kända musikevenemang: Drottning Elisabeths musiktävling och Rock Werchter.

I dagsläget är Belgien, vid sidan av Nederländerna ett av de mer framstående länderna inom modern dansmusik. Kända belgiska akter inom detta område är till exempel Kate Ryan, Ian van Dahl, Stromae och Lasgo. Ett antal kända synthband såsom Front 242 och Vomito Negro kommer också från landet.

Belgiens arkitektur påminner mycket om Jugend stilen och mycket nya byggnader byggdes mellan 1890 och 1920-talet. Cinquantenaire och Grand palace är två platser där jugend stilen märks av tydligt[42].

Mat och dryck

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Belgiska köket

Belgien är känt för pommes frites, som man menar är belgiska från början. Dessa säljs på många håll i gatustånd och serveras ofta med majonnäs. Landet är även känt för våfflor, belgisk choklad, belgiskt öl och skaldjur. Som Belgiens egentliga nationalmaträtter betraktas waterzooi (kyckling eller fisk med strimlade grönsaker i en buljongbaserad sås) och carbonnade flamande / stoofvlees (flamländsk köttgryta på nötkött marinerat i mörkt öl). Mycket vanligt är också moules frites / mosselen-friet som är kokta musslor serverat med pommes frites. Grodlår är också mycket vanligt förekommande i Belgien och serveras ofta med vitlök och tomater[43].

Lyktmalva Belgiens flagga

Blomman Lyktmalva (Abutilon megapotamicum) har kallats Belgiens flagga med anledning av att blommans tre delar har färger som liknar dem i Belgiens flagga: svart (ståndarna) – gult (kronbladen) – rött (fodret).

Internationella rankningar

[redigera | redigera wikitext]
Organisation Undersökning Rankning
The Economist Demokratiindex 2018[44] 31 av 167
World Bank Group Doing Business Report 2019[45] 45 av 190
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 48 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 17 av 189
Transparency International Korruptionsindex 2018 17 av 180
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2019 9 av 180

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Belgien är också medlem i eller ansluten till många internationella organisationer, däribland ACCT, AfDB, AsDB, Australia Group, Benelux, BIS, CCC, CE, Cern, EAPR, EBRD, EIB, ESA, EU, FAO, G-10, IAEA, IBRD, ICAO, ICC, ICRM, IDA, IDB, IEA, IFAD, IFC, IFRCS, IHO, ILO, IMF, IMO, IMSO, Intelsat, Interpol, IOC, IOM, ISO, ITU, MONUC (observatörer), Nato, NEA, NSG, OAS (observatörer), OECD, OPCW, OSCE, PCA, FN, UNCTAD, UNECE, Unesco, UNHCR, UNIDO, UNMIK, UNMOGIP, UNRWA, UNTSO, UPU, WADB (icke-regional), WHO, WIPO, WMO, WTO, ZC.
  1. ^ ”Belgien / Arkitektur”. Nationalencyklopedin. Arkiverad från originalet den 27 december 2021. https://web.archive.org/web/20211227133850/https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/belgien/arkitektur. Läst 28 maj 2019. 
  2. ^ David Sumner (9 augusti 2022). ”Which Languages Are Spoken In Belgium?”. Babbel Magazine. Arkiverad från originalet den 4 mars 2024. https://web.archive.org/web/20240304112007/https://www.babbel.com/en/magazine/languages-spoken-in-belgium. Läst 29 oktober 2024. 
  3. ^ [a b] ( PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 67. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 18 juni 2017 
  4. ^ ”Country: Belgium” (på engelska). The World Factbook. Central Intelligence Agency. Arkiverad från originalet den 12 september 2019. https://web.archive.org/web/20190912231952/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/be.html. Läst 18 juni 2017. 
  5. ^ [a b] ”3. Population by sex, annual rate of population increase, surface area and density” (på engelska och franska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. sid. 7. Arkiverad från originalet den 1 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170801073041/https://unstats.un.org/unsd/demographic/products/dyb/dyb2015/Table03.pdf. Läst 17 juni 2017. 
  6. ^ [a b] ”CHIFFRES DE LA POPULATION PAR PROVINCE ET PAR COMMUNE, A LA DATE DU 1er JANVIER 2016”. ENTITES ADMINISTRATIVES. Arkiverad från originalet den 18 april 2016. https://web.archive.org/web/20160418050745/http://www.ibz.rrn.fgov.be/fileadmin/user_upload/fr/pop/statistiques/population-bevolking-20160101.pdf. Läst 30 juni 2017. 
  7. ^ [a b c d] ”World Economic Outlook database: April 2022” (på engelska). Internationella valutafonden. Arkiverad från originalet den 20 september 2022. https://web.archive.org/web/20220920163141/https://www.imf.org/en/Publications/WEO/weo-database/2022/April/weo-report?c=512,914,612,171,614,311,213,911,314,193,122,912,313,419,513,316,913,124,339,638,514,218,963,616,223,516,918,748,618,624,522,622,156,626,628,228,924,233,632,636,634,238,662,960,423,935,128,611,321,243,248,469,253,642,643,939,734,644,819,172,132,646,648,915,134,652,174,328,258,656,654,336,263,268,532,944,176,534,536,429,433,178,436,136,343,158,439,916,664,826,542,967,443,917,544,941,446,666,668,672,946,137,546,674,676,548,556,678,181,867,682,684,273,868,921,948,943,686,688,518,728,836,558,138,196,278,692,694,962,142,449,564,565,283,853,288,293,566,964,182,359,453,968,922,714,862,135,716,456,722,942,718,724,576,936,961,813,726,199,733,184,524,361,362,364,732,366,144,146,463,528,923,738,578,537,742,866,369,744,186,925,869,746,926,466,112,111,298,927,846,299,582,487,474,754,698,&s=PPPPC,&sy=2022&ey=2022&ssm=0&scsm=1&scc=0&ssd=1&ssc=0&sic=0&sort=country&ds=.&br=1. Läst 2 augusti 2022. 
  8. ^ ”Gini coefficient of equivalised disposable income - EU-SILC survey” (på engelska). Eurostat. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201009091832/https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/tessi190/default/table?lang=en. Läst 4 december 20322. 
  9. ^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. Arkiverad från originalet den 8 september 2022. https://web.archive.org/web/20220908114232/http://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022. 
  10. ^ hämtat från: nederländskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  11. ^ Leclerc, Jacques, membre associé du TLFQ (18 januari 2007). ”Belgique • België • Belgien—Région de Bruxelles-Capitale • Brussels Hoofdstedelijk Gewest” (på franska). L'aménagement linguistique dans le monde. Host: Trésor de la langue française au Québec (TLFQ), Université Laval, Québec. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609031824/http://www.tlfq.ulaval.ca/AXL/EtatsNsouverains/bruxelles-capitale.htm. Läst 18 juni 2007. ”C'est une région officiellement bilingue formant au centre du pays une enclave dans la province du Brabant flamand (Vlaams Brabant)” 
    * ”About Belgium”. Belgian Federal Public Service (ministry) / Embassy of Belgium in the Republic of Korea. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081002031948/http://www.belgium.or.kr/page60.html. Läst 21 juni 2007. ”the Brussels-Capital Region is an enclave of 162 km2 within the Flemish region.” 
    * ”Flanders (administrative region)” (på engelska). Microsoft Encarta Online Encyclopedia. Microsoft. 1 december 2007. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2009. https://www.webcitation.org/5kwPxLurr?url=http://uk.encarta.msn.com/encnet/refpages/RefArtTextonly.aspx?refid=781531490. Läst 21 juni 2007. ”The capital of Belgium, Brussels, is an enclave within Flanders.” 
    * McMillan, Eric (oktober 1999). ”The FIT Invasions of Mons” (på engelska). Capital translator, Newsletter of the NCATA, Vol. 21, No. 7, p. 1. National Capital Area Chapter of the American Translators Association (NCATA). Arkiverad från originalet den 23 september 2006. https://web.archive.org/web/20060923043746/http://www.ncata.org/doc/Oct99.pdf. Läst 21 juni 2007. ”The country is divided into three increasingly autonomous regions: Dutch-speaking Flanders in the north; mostly French-speaking Brussels in the center as an enclave within Flanders and French-speaking Wallonia in the south, including the German-speaking Cantons de l'Est).” 
    * Van de Walle, Steven, lektor vid University of Birmingham Institute of Local Government Studies, School of Public Policy. ”Language Facilities in the Brussels Periphery” (på engelska) (PDF). KULeuven—Leuvens Universitair Dienstencentrum voor Informatica en Telematica. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2009. https://www.webcitation.org/5kwPxLurr?url=http://uk.encarta.msn.com/encnet/refpages/RefArtTextonly.aspx?refid=781531490. Läst 21 juni 2007. ”Brussels is a kind of enclave within Flanders—it has no direct link with Wallonia.” 
  12. ^ ”The German-speaking Community” (på engelska). The German-speaking Community. Arkiverad från originalet den 30 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070530023348/http://www.dglive.be/EN/Desktopdefault.aspx/tabid-1263/2264_read-27181/. Läst 5 maj 2007.  Ursprungliga tyskspråkiga versionen Arkiverad 29 maj 2007 hämtat från the Wayback Machine. nämner 73 000 istället för 71 500 invånare.
  13. ^ [a b c] Morris, Chris (13 maj 2005). ”Language dispute divides Belgium” (på engelska). BBC News. Arkiverad från originalet den 25 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080325040121/http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4545433.stm. Läst 8 maj 2007. 
  14. ^ [a b] Petermann, Simon, professor vid Université de Liège, Vallonien, Belgien—vid symposium IXe Sommet de la francophonie—Initiatives 2001—Ethique et nouvelles technologies, session 6 Cultures et langues, la place des minorités, Bayreuth (25 september 2001). ”Langues majoritaires, langues minoritaires, dialectes et NTIC” (på franska). Arkiverad från originalet den 25 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071025082015/http://www.initiatives.refer.org/Initiatives-2001/_notes/sess604.htm. Läst 4 maj 2007. 
  15. ^ Haß, Torsten, chef för Högskolan i Kehls bibliotek, Kehl, Tyskland (17 februari 2003). ”Rezention zu (Review of) Cook, Bernard: Belgium. A History ISBN 0-8204-5824-4” (på tyska). FH-Zeitung (Fachhochschules tidskrift). Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609152931/http://www.fh-kehl.de/zeitung/rezensionen/2003/cook%2Cbelgium.htm. Läst 24 maj 2007. ”die Bezeichnung Belgiens als „the cockpit of Europe” (James Howell, 1640), die damals noch auf eine kriegerische Hahnenkampf-Arena hindeutete” —Bokrecensenten, Haß, attribuerar uttrycket på engelska till James Howell 1640. Howells ursprungliga fras "the cockpit of Christendom" blev modifierad efteråt, vilket framgår av:
    * Carmont, John. ”The Hydra No.1 New Series (November 1917)—Arras And Captain Satan” (på engelska). War Poets Collection. Napier University's Business School. Arkiverad från originalet den 11 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080511040638/http://www2.napier.ac.uk/warpoets/Hydraissues/Hyn01/hyn01a03.html. Läst 24 maj 2007. —och är därav myntat för Belgien:
    * Wood, James (1 december 1907). ”Nuttall Encyclopaedia of General Knowledge—Cockpit of Europe” (på engelska). Arkiverad från originalet den 30 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120130025400/http://www.fromoldbooks.org/Wood-NuttallEncyclopaedia/c/cockpitofeurope.html. Läst 24 maj 2007. ”Cockpit of Europe, Belgium, as the scene of so many battles between the Powers of Europe.”  (Se även The Nuttall Encyclopædia)
  16. ^ [a b] Fitzmaurice, John, vid Generalsekretariatet, undervisat på Université Libre de Bruxelles (1 december 1996). ”New Order? International models of peace and reconciliation—Diversity and civil society” (på engelska). Democratic Dialogue Northern Ireland's first think tank, Belfast, Nordirland, Storbritannien. Arkiverad från originalet den 25 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140125171511/http://cain.ulst.ac.uk/dd/report9/report9d.htm. Läst 12 augusti 2007. 
  17. ^ [a b] ”Belgium country profile” (på engelska). EUbusiness, Richmond, Storbritannien. 27 augusti 2006. Arkiverad från originalet den 7 oktober 2009. https://web.archive.org/web/20091007053429/http://www.eubusiness.com/Belgium/belgium-country-profile. Läst 12 augusti 2007. 
  18. ^ Karl, Farah (text); Stoneking, James (kurs) (1 december 1999). ”Chapter 27. The Age of Imperialism (Section 2. The Partition of Africa)” (på engelska) (PDF). World History II. Appomattox Regional Governor's School (History Department), Petersburg, Virginia, USA. Arkiverad från originalet den 25 september 2007. https://web.archive.org/web/20070925221249/http://www.args.k12.va.us/academics/history/Stoneking/chapters/world2/world27.pdf. Läst 16 augusti 2007. 
  19. ^ Bryant, Elizabeth (12 oktober 2007). ”Divisions could lead to a partition in Belgium” (på engelska). San Francisco Chronicle. Arkiverad från originalet den 29 april 2011. https://web.archive.org/web/20110429194505/http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=%2Fc%2Fa%2F2007%2F10%2F12%2FMNB6SEM9K.DTL. Läst 28 maj 2008. 
  20. ^ Hughes, Dominic (15 juli 2008). ”Analysis: Where now for Belgium?” (på engelska). BBC News Online. Arkiverad från originalet den 19 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080719063736/http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7507506.stm. Läst 16 juli 2008. 
  21. ^ Banks, Martin (6 september 2010). ”Fears over 'break up' of Belgium” (på engelska). The Daily Telegraph. Arkiverad från originalet den 9 september 2010. https://web.archive.org/web/20100909132726/http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/belgium/7982892/Fears-over-break-up-of-Belgium.html. Läst 6 september 2010. 
  22. ^ ”Belgian economy”. Belgian Federal Public Service (ministry) of Foreign Affairs, Foreign Trade and Development Cooperation. Arkiverad från originalet den 12 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080512064047/http://www.diplomatie.be/en/belgium/belgiumdetail.asp?TEXTID=49019. Läst 21 maj 2007. 
  23. ^ Karl, Farah (text); Stoneking, James (kurs) (1 december 1999). ”Chapter 27. The Age of Imperialism (Section 2. The Partition of Africa)” (på engelska) (PDF). World History II. Appomatox Regional Governor's School (History Department), Petersburg, VA, USA. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061002203712/http://www.args.k12.va.us/academics/history/Stoneking/chapters/world2/world27.pdf. Läst 16 augusti 2007. 
  24. ^ Pavlakis, D.: ”Belgian Congo” Arkiverad 4 januari 2013 hämtat från the Wayback Machine., Yale Genocide Studies Program. Läst 11 juli 2012
  25. ^ http://www.fonction-publique.gouv.fr/files/files/publications/etudes_perspectives/Administration_and_the_Civil_service_in_the_27_EU_Member_states.pdf Arkiverad 11 november 2011 hämtat från the Wayback Machine. 2013-01-13.
  26. ^ Franklin, Mark N., Trinity College, Connecticut (1 december 2001). ”The Dynamics of Electoral Participation — Table 10.1 Average turnout in free elections to the lower house in 40 countries, 1961–1999” (på engelska) (PDF). sid. 32. http://citeseer.ist.psu.edu/cache/papers/cs/25027/http:zSzzSzwww2.trincoll.eduzSz~mfranklizSzParticipation.pdf/franklin01dynamics.pdf. Läst 29 maj 2007. 
  27. ^ Flanders.be:
  28. ^ ”La Chambre des représentants — Composition (Composition of the Chamber of Representatives)” (på franska) (PDF). Deputeradekammaren i Belgien. 9 mars 2006. Arkiverad från originalet den 5 september 2005. https://web.archive.org/web/20050905204905/http://www.lachambre.be/kvvcr/pdf_sections/pri/fiche/10F.pdf. Läst 25 maj 2007. 
  29. ^ ”Valseger oroar fransktalande”. Rapport. SVT. 11 juni 2007. Arkiverad från originalet den 8 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110808023011/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=847643&lid=senasteNytt_275227&lpos=rubrik_847643. Läst 21 juli 2011. 
  30. ^ ”Regeringskris i Belgien”. Svenska Dagbladet/TT-AFP (Bryssel). 15 juli 2008. Arkiverad från originalet den 7 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230107232731/https://www.svd.se/a/6f67d53f-71d2-3537-9dec-1425cc942109/regeringskris-i-belgien. Läst 18 juli 2008. 
  31. ^ ”Belgiens premiärminister får inte avgå”. Rapport. SVT. 18 juli 2008. Arkiverad från originalet den 8 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110808023336/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=1197847&lid=senasteNytt_275227&lpos=rubrik_1197847. Läst 21 juli 2011. 
  32. ^ ”Belgien – Aktuell politik”. www.ui.se. Arkiverad från originalet den 26 september 2021. https://web.archive.org/web/20210926091845/https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/belgien/aktuell-politik/. Läst 26 september 2021. 
  33. ^ [a b c d e f g] ”Belgien: Ekonomi”. Landguiden. Utrikespolitiska institutet. Arkiverad från originalet den 27 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140527215026/http://www.landguiden.se/Lander/Europa/Belgien/Ekonomi. Läst 26 maj 2014. 
  34. ^ [a b c] ”Belgien – Globalis.se”. Svenska FN-förbundet. Arkiverad från originalet den 8 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140708145821/http://www.globalis.se/Laender/Belgien. Läst 26 maj 2014. 
  35. ^ ”https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/belgien#mynt”. Nationalencyklopedin. Arkiverad från originalet den 27 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140527215636/http://www.ne.se/belgien/mynt. Läst 26 maj 2014. 
  36. ^ ”Population by sex and urban/rural residence” (på engelska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. Arkiverad från originalet den 1 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170801081109/http://data.un.org/Data.aspx?d=POP&f=tableCode%3a1%3bcountryCode%3a56%3bareaCode%3a0%3bsexCode%3a0&c=2,3,6,8,10,12,13,14&s=_countryEnglishNameOrderBy:asc,refYear:desc,areaCode:asc&v=1. Läst 18 juni 2017. 
  37. ^ ”Rijksregister” (på nederländska). Federale Overheidsdienst Binnenlandse Zaken. Arkiverad från originalet den 17 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170617125546/http://www.ibz.rrn.fgov.be/nl/rijksregister/. Läst 18 juni 2017. 
  38. ^ ”POPULATION - Open Data” (på engelska). Statistics Belgium. Arkiverad från originalet den 22 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170622194539/http://statbel.fgov.be/en/statistics/opendata/datasets/population/. Läst 18 juni 2017. 
  39. ^ Leclerc, Jacques, membre associé du TLFQ (18 januari 2007). ”Belgique • België • Belgien — Région de Bruxelles-Capitale • Brussels Hoofdstedelijk Gewest” (på franska). L'aménagement linguistique dans le monde. Host: Trésor de la langue française au Québec (TLFQ), Université Laval, Québec. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609031824/http://www.tlfq.ulaval.ca/AXL/EtatsNsouverains/bruxelles-capitale.htm. Läst 18 juni 2007. ”C'est une région officiellement bilingue formant au centre du pays une enclave dans la province du Brabant flamand (Vlaams-Brabant)” 
    * ”About Belgium” (på engelska). Belgian Federal Public Service (ministry) / Belgiens ambassad i Republiken Korea. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081002031948/http://www.belgium.or.kr/page60.html. Läst 21 juni 2007. ”the Brussels-Capital Region is an enclave of 162 km² within the Flemish region.” 
    * ”Flanders (administrative region)” (på engelska). Microsoft® Encarta® Online Encyclopedia. Microsoft. 1 december 2007. Arkiverad från originalet den 4 mars 2008. https://web.archive.org/web/20080304152418/https://uk.encarta.msn.com/encnet/refpages/RefArtTextonly.aspx?refid=781531490. Läst 21 juni 2007. ”The capital of Belgium, Brussels, is an enclave within Flanders.” 
    * McMillan, Eric (oktober 1999). ”The FIT Invasions of Mons” (på engelska) (PDF). Capital translator, Newsletter of the NCATA, Vol. 21, Nr. 7, s. 1. National Capital Area Chapter of the American Translators Association (NCATA). Arkiverad från originalet den 23 september 2006. https://web.archive.org/web/20060923043746/http://www.ncata.org/doc/Oct99.pdf. Läst 21 juni 2007. ”The country is divided into three increasingly autonomous regions: Dutch-speaking Flanders in the north; mostly French-speaking Brussels in the center as an enclave within Flanders, and French-speaking Wallonia in the south (plus the German-speaking Cantons de l'Est).” 
    * Van de Walle, Steven, lektor vid University of Birmingham Institute of Local Government Studies, School of Public Policy. ”Language Facilities in the Brussels Periphery” (på engelska) (PDF). KULeuven - Leuvens Universitair Dienstencentrum voor Informatica en Telematica. Arkiverad från originalet den 26 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070626185804/http://perswww.kuleuven.be/~u0025631/pdf/RANDBRUS.pdf. Läst 21 juni 2007. ”Brussels is a kind of enclave within Flanders – it has no direct link with Wallonia.” 
  40. ^ ”The German-speaking Community” (på engelska). The German-speaking Community. Arkiverad från originalet den 30 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070530023348/http://www.dglive.be/EN/Desktopdefault.aspx/tabid-1263/2264_read-27181/. Läst 5 maj 2007.  Den ursprungliga versionen på tyska Arkiverad 29 maj 2007 hämtat från the Wayback Machine. nämner 73 000 istället för 71 500 invånare.
  41. ^ Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  42. ^ ”Restips Belgien: sevärdheter och saker att göra - Resandefot”. 3 oktober 2022. Arkiverad från originalet den 7 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230107232809/https://www.resandefot.se/europa/belgien/restips-belgien-saker-att-gora/. Läst 12 oktober 2022. 
  43. ^ ”Bryssel Turist Guide”. brysselresa.se. Arkiverad från originalet den 5 november 2011. https://web.archive.org/web/20111105004216/http://www.brysselresa.se/belgien/. Läst 1 december 2011. 
  44. ^ ”The Economist Intelligence Unit's Democracy Index” (på engelska). The Economist. Arkiverad från originalet den 13 december 2019. https://web.archive.org/web/20191213031415/https://infographics.economist.com/2019/DemocracyIndex/. Läst 30 december 2019. 
  45. ^ ”Doing Business 2019” (på engelska) ( PDF). World Bank Group. Arkiverad från originalet den 7 januari 2023. https://web.archive.org/web/20230107232723/https://www.doingbusiness.org/content/dam/doingBusiness/media/Annual-Reports/English/DB2019-report_web-version.pdf. Läst 30 december 2019. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]