Klorofyll d
| Klorofyll d | |
 | |
| Kemisk formel | C54H70MgO6N4 |
|---|---|
| CAS-nummer | 519-63-1 |
| SMILES | CC(C)CCC[C@@H](C)CCC[C@@H](C)CCCC(\C)=C\COC(=O)CC[C@H]6[C@H](C) C=5/C=C/2\N\1[Mg]n4c(\C=C\3/N=C(/C=C/1C(\C=O)=C\2\C)C (/C)=C/3/CC)c(C)c7c4\C(=C6/N=5)[C@@H](C(=O)OC)C7=O |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Klorofyll d är en form av klorofyll som upptäcktes av Harold Strain och Winston Manning 1943.[1][2] Det förekommer hos en del marina rödalger och cyanobakterier och används för att absorbera solenergi för fotosyntesen.[2] Klorofyll d har sin absorptionstopp vid ungefär 720 nm (in vivo); det vill säga i nära infrarött och just utanför det synliga området.[2] 1996 uppäcktes en cyanobakterie, Acaryochloris marina, av Shigeto Miyachi, som hade över 90% klorofyll d (resten var klorofyll a).[2] Klorofyll a är normalt den primära elektrondonatorn till elektrontransportkedjan i fotosyntesen, men hos A. marina har klorofyll d ersatt klorofyll a åtminstone i fotosystem I.[2] Att klorofyll d absorberar ljus av längre våglängder gör det lämpligt för fotosyntetiserande organismer på större djup där det inte finns så mycket ljus i det synliga området.[3]
Strukturskillnaden mellan klorofyll a och klorofyll d är att klorofyll a har en vinylgrupp på position C-3 i klorinringen medan klorofyll d har en aldehydgrupp där.
 |
|
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Winston M. Manning and Harold H. Strain, 1943, Chlorophyll d, a Green Pigment in Red Algae J. Biol. Chem. 1943, 151:1-19.
- ^ [a b c d e] Anthony W.D. Larkum and Michael Kühl, 2006, Chlorophyll d: the puzzle resolved Arkiverad 13 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine. TRENDS in Plant Science Vol.10 No.8 August 2005.
- ^ ”Biology Online”. http://www.biology-online.org/dictionary/Chlorophyll_d.