Klinisk entitet

Klinisk entitet, engelska clinical entity, är en medicinsk term som betecknar ett tillstånd som avgränsats för att kunna diagnosticeras och behandlas. Avgräns­ningen sker genom att ange vilka symtom, sjukdoms­tecken och test­resultat som skall föreligga vid den kliniska entiteten. I det inter­nationella klassi­ficerings­systemet av sjukdomar, ICD, listas alla kliniska entiteter och i rubriken för respektive klinisk entitet ges den så kallade ICD-koden som används vid diagnos.

Den kliniska entiteten hänger nära ihop med diagnosen. Diagnosen är det som sker i det enskilda fallet, när läkaren utvärderar resultaten av sin kliniska under­sökning och konstaterar att patienten uppfyller de symtom, sjukdoms­tecken och test­resultat som definierar den kliniska entitet som anges i diagnosen.

Ett annat sätt att beskriva den kliniska entiteten är att den betecknar en grupp patienter som är homogen och uppvisar inbördes likheter i den sjukdoms­bild som får patienterna att söka läkar­vård. Det råder delade meningar om vilka krav på homo­genitet som skall ställas för att till­ståndet hos en grupp patienter skall betraktas som en klinisk entitet.

Begreppet klinisk entitet är nära förbundet med begreppet sjukdom, men eftersom den kliniska entiteten utgår från det kliniska perspek­tivet och betecknar en homogen grupp patienter snarare än en entydig sjukdomsprocess är de inte synonyma. En klinisk entitet kan till exempel avse en grupp patienter med okänd(a) sjukdoms­process(er) som mani­festeras på ett likartat sätt eller en under­grupp av patienter till en sjuk­dom som mani­festeras på ett heterogent sätt.

Ibland använder man termen diagnostisk entitet (engelska diagnostic entity) istället för klinisk entitet, med ungefär samma betydelse.