Klangfärg

Klangfärg, även timbre, är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument, eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna.^[1] Klangfärgen påverkas framförallt av antalet, styrkan och frekvensen av de övertoner som tillsammans med grundtonen bildar klangen, men även av till exempel tonansatsen och formanterna. Ju högre och starkare deltoner, desto skarpare klangfärg.

Vokalkvalitet

I ett spektrogram kan man se formanterna i olika vokaler. Här en manlig talare som säger [tatata]. De mörkare partierna i spektrogrammet är de klangfulla a-ljuden.

När det gäller klangfärgen hos vokaler används även synonymen vokalkvalitet. Akustiskt sett består alla språkljud av klanger, brus och tystnader. Vokalerna består av ett flertal klanger jämförbara med ett ackord på ett instrument.^[2] De allra klangfullaste ljuden är just vokalerna.

Se även

Musikteori

Källor

Noter

^ Arlinger, Stig (2001). Ljuv musik och öronproppar: om hörsel, musik och hörselskador. Prevent. ISBN 9175227258
^ Engstrand (2004). s. 42

Allmänna källor

Bonniers Musiklexikon, s. 248. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 2003. ISBN 91-0-057504-6
Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Klangfärg.
Bilder & media

[1] Arlinger, Stig (2001). Ljuv musik och öronproppar: om hörsel, musik och hörselskador. Prevent. ISBN 9175227258

[2] Engstrand (2004). s. 42

[1]

[2]