Hoppa till innehållet

Kinder der Landstrasse

Från Wikipedia
Jeniska personer i Schweiz år 1928.

Das Hilfswerk für die Kinder der Landstrasse (bokstavligen: "hjälporganisationen för landsvägens barn"), mer känd som Kinder der Landstrasse, var ett projekt genomfört av den schweiziska stiftelsen Pro Juventute från 1926 till 1973. Projektet syftade till att assimilera de resande Jenisch i Schweiz genom att tvångsomhänderta deras barn och placera dem i barnhem eller fosterhem. Cirka 590 barn påverkades av detta program.[1][2]

Historia[redigera | redigera wikitext]

År 1926 inledde Pro Juventute, med stöd av statliga myndigheter och officiella institutioner, en systematisk process för att separera jeniska barn från deras familjer och placera dem i fosterhem, psykiatriska sjukhus och fängelser. Denna praxis, som kallades "omskolning", syftade till att etablera en bofast livsstil bland jeniska familjer, särskilt den yngre generationen. Dessa aktiviteter fortsatte i 47 år tills de avslutades 1973, till stor del på grund av medieuppmärksamhet och folkstorm.[3]

Den schweiziska civillagen från 1912 tjänade som den juridiska grunden för den påtvingade separationen av familjer och barn. Den tillät myndigheter att frånta föräldrar vårdnaden vid fall av försummelse eller missbruk. Tillsynen över myndigheternas verksamhet tillämpades dock sällan. Det faktum att barnen tillhörde en resande (jenisk) familj ansågs vara tillräcklig anledning för deras bortförande.[4]

Stiftelsen använde generiska psykiatriska rapporter som motivering för sina handlingar, vilket gav dem fullständig kontroll över barnen. Beslutsfattarna förlitade sig på den ogrundade tron att socialisering med familjen var skadlig, och kategoriserade jeniska familjer som socialt skadliga och i sin natur asociala på grund av deras resande livsstil. Dessa felaktiga antaganden var rotade i misskrediterade biologiska föreställningar, som såg det jeniska folket som "genetiskt asociala" och ett hot mot den bofasta majoritetsbefolkningen.[4]

Jenisk saxslipare år 1900.

Följaktligen syftade stiftelsen till att ta bort barn från både resande och bofasta jeniska familjer, oberoende av föräldrarnas faktiska livsstil. Det avgörande kriteriet för borttagande av barn var deras samröre med en socialt marginaliserad grupp, såsom skrothandlare, korgmakare, saxslipare eller tiggare. I vissa fall separerades barn från sina mödrar omedelbart efter födseln. Barnen placerades i hem, ibland med utländska familjer, samt i psykiatriska sjukhus och fängelser. De tvingades också till barnarbete på gårdar. Kontakt mellan barn och föräldrar förhindrades, och ibland användes termen "välgörenhetsmyndling" för att dölja barnens verkliga status från deras släktingar. Barnmisshandel rättfärdigades som en utbildningsåtgärd för arbete. 1930- och 1940-talen bevittnade en topp i borttagandet av barn, med över 200 jeniska barn under stiftelsens kontroll.[5]

Framstående personer som främjade befolkningssanering och rasbiologi var involverade i dessa praktiker. Psykiatern Josef Jörger, känd för sina psykiatriskt-eugeniska skrifter om den fiktiva "Familie Zero", och den tyske eugenikern Robert Ritter, självutnämnd "zigenarexpert", var bland dem. Heinrich Häberlin, ordförande för Pro Juventutes styrelse, beskrev det jeniska folket som "en mörk fläck i vår stolta schweiziska kultur" i en broschyr publicerad 1927, där han förespråkade deras eliminering. Dispensärer, lärare, präster och ideella organisationer gav stöd till stiftelsen. Även om lagstiftningen angav vissa gränser, överskreds dessa gränser ofta, vilket ledde till öppna lagbrott.[4][5]

Skandalen fick internationell uppmärksamhet 1972 när journalister från tidningen Beobachter undersökte saken efter information från berörda jeniska individer. Den 15 april 1972 publicerade Hans Caprez en artikel med titeln "Kinder der Landstrasse", som avslöjade fakta och bakgrunden till programmet, vilket påverkade omkring 590 jeniska barn i Schweiz.[6]

Kontrovers och efterspel[redigera | redigera wikitext]

Efter påtryckningar från allmänheten upplöste Pro Juventute stiftelsen våren 1973. Kvarvarande förmyndarskap avskaffades eller överfördes till andra personer. De schweiziska myndigheterna, som hade varit med och initierat projektet 37 år tidigare, tvingades att ge ekonomisk kompensation på mellan 2 000 till 7 000 schweiziska franc till varje offer. Dock genomfördes ingen rättslig process mot de ansvariga för projektet eller de myndigheter som ansvarade för övervakningen av systemet.[7]

År 1975 erkändes det jeniska folket officiellt som en oberoende etnisk grupp i kantonen Bern. Sedan 1980-talet har självhjälpsorganisationer arbetat för att gottgöra och rehabilitera offren som led av behandlingen, som rättfärdigades av pseudovetenskapliga program.[3]

Tvångsöverföring av barn från en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp till en annan grupp med avsikt att förstöra dem, helt eller delvis, betraktas som folkmord enligt FN:s folkmordskonvention från 1948.[8] Den schweiziska lagen kriminaliserar också handlingar som riktar sig mot individer baserat på deras nationalitet, ras, religion eller etnicitet.[9] Vetenskaplig forskning stöder uppfattningen att det jeniska folket kan klassificeras som en av de grupper som skyddas enligt konventionen och schweizisk lag.[10]

Trots löften om regeringens gottgörelse och ordentlig rehabilitering, inklusive en ursäkt från förbundsrådet (Bundesrat), har sådana åtgärder inte genomförts till dags dato. Endast "nödbetalningar" på minimala nivåer, från några tusen schweiziska franc, har gjorts till de överlevande offren för Kinder der Landstrasse.

Stiftelsen Naschet Jenische (bokstavligen: Uppstå, Jeniska!) grundades 1986 för att ta itu med den orättvisa som begåtts mot det jeniska folket i Schweiz, särskilt relaterat till Kinder der Landstrasse-programmet. År 1988 inrättades en fondkommission för att övervaka granskningen av de berörda individernas fall, vilken avslutade sitt arbete 1992.[10] Schweiziska förbundsrådet styr nu direkt inspektionen av Pro Juventutes register. De berörda jeniska individerna fick totalt 11 miljoner schweiziska franc, där varje offer fick högst 20 000 schweiziska franc var. Naschet Jenisches huvudfokus är att ge råd och stöd till de berörda individerna och familjerna. Den hjälper jeniska människor med personliga, familje- och sociala frågor, särskilt i deras interaktioner med schweiziska myndigheter. Stiftelsen underlättar också granskningen av personliga akter och stödjer sökandet och återföreningen av familjer. Dessutom hjälper den jeniska individer att ansöka om ekonomiskt stöd från offentliga och privata institutioner, samt erbjuder vägledning i att hantera försäkrings- och skattefrågor. Pro Juventute finansierar stiftelsens rådgivningsverksamhet. Allmänhetens medvetenhet och utbildning om jeniska folkets historia och nuvarande situation i Schweiz är också viktiga aspekter av stiftelsens arbete.[10]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thomas Huonker & Regula Ludi (15 juni 2001). ”Roma, Sinti und Jenische. Schweizerische Zigeunerpolitik zur Zeit des Nationalsozialismus. Beitrag zur Forschung (Veröffentlichungen der UEK, Band 23)” (på tyska). UEK, Schweiz regering. http://www.uek.ch/de/schlussbericht/Publikationen/Zusammenfassungenpdf/23d.pdf. Läst 13 november 2014. 
  2. ^ Le Temps (Genève), 12 december 2007, "Le passé enfin écrit des enfants enlevés en Suisse", en historisk studie som täcker åren från 1926 till 1973.
  3. ^ [a b] Hansjörg Roth (8 mars 2008). ”Jenische” (på tyska). HDS. http://www.hls-dhs-dss.ch/textes/d/D8247.php. Läst 15 november 2014. 
  4. ^ [a b c] Thomas Huonker: Ein dunkler Fleck. In: Merken was läuft. Rassismus im Visier. Pestalozzianum, Zürich 2009, ISBN 978-3-03755-105-9.
  5. ^ [a b] Thomas Huonker och Ludi, under medverkan av Bernhard Schär (2000) (på tyska). Roma, Sinti und Jenische. Beiheft zum Bericht "Die Schweiz und die Flüchtlinge zur Zeit des Nationalsozialismus". Unabhängige Expertenkommission "Schweiz – Zweiter Weltkrieg". ISBN 3-908661-12-9. http://www.thata.ch/beiheftromasintijenische.htm#_ftnref136. Läst 14 november 2014 
  6. ^ Dominique Strebel & Christoph Schilling (3 januari 2007). ”"Kinder der Landstrasse": Der Kinderklau” (på tyska). Beobachter 1/2007. Arkiverad från originalet den 25 november 2014. https://web.archive.org/web/20141125222328/http://www.beobachter.ch/dossiers/dossier-fremdplatziert/artikel/kinder-der-landstrasse_der-kinderklau/. Läst 14 november 2014. 
  7. ^ Thomas Guss (13 oktober 2009). ”Kinderarbeit” (på tyska). HDS. http://www.hls-dhs-dss.ch/textes/d/D13909.php. Läst 15 november 2014. 
  8. ^ ”UNO-Konvention über die Verhütung und Bestrafung des Völkermords” (på tyska). Förenta nationerna. 15 juni 1948. http://www.voelkermordkonvention.de/. Läst 14 november 2014. 
  9. ^ ”Art. 264” (på tyska). Schweizerisches Strafgesetzbuch. Schweizerische Eidgenossenschaft. http://www.admin.ch/opc/de/classified-compilation/19370083/index.html#a264. Läst 14 november 2014. 
  10. ^ [a b c] Walter Leimgruber, Thomas Meier, Roger Sablonier (1998) (på tyska) (PDF; 217 MB). Das Hilfswerk für die Kinder der Landstrasse. Historische Studie aufgrund der Akten der Stiftung Pro Juventute im Schweizerischen Bundesarchiv. Bundesarchiv Dossier 9. Bern 1998. Bundesarchiv Schweizerische Eidgenossenschaft. ISBN 3-908-439-00-0. http://www.bar.admin.ch/dokumentation/00445/01624/01630/01724/index.html?lang=de&download=NHzLpZeg7t,lnp6I0NTU042l2Z6ln1acy4Zn4Z2qZpnO2Yuq2Z6gpJCDeH92e2ym162epYbg2c_JjKbNoKSn6A--. Läst 14 november 2014  Arkiverad 29 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 12 juni 2024.
  • Sara Galle och Thomas Meier: Von Menschen und Akten - die Aktion Kinder der Landstrasse der Stiftung Pro Juventute. Chronos Verlag, Zürich 2009, ISBN 978-3034009447.
  • Marco Leuenberger: Versorgt und vergessen: Ehemalige Verdingkinder erzählen. Rotpunktverlag, Zürich 2008.
  • Thomas Huonker, Regula Ludi: Roma, Sinti und Jenische. Schweizerische Zigeunerpolitik zur Zeit des Nationalsozialismus. Beitrag zur Forschung (Veröffentlichungen der UEK, Band 23). Chronos Verlag, Zürich 2001, ISBN 3-0340-0623-3
  • Walter Leimgruber, Thomas Meier och Roger Sablonier, redaktion av Bernadette Kaufmann: Kinder zwischen Rädern. Kurzfassung des Forschungsberichts «Das Hilfswerk für die Kinder der Landstrasse». Publicerad av och i ordning av Bundesamt für Kultur «und Kinder» 20, Nr. 67, november 2001, Zürich 2001.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kinder_der_Landstrasse&oldid=54905199”