1938 överfördes ett område med 14 716 invånare till Kemi stad från Kemi landskommun.[4] Före 1 januari 1979 hette kommunen Kemi landskommun (finska: Kemin maalaiskunta).[5]
Stadshuset byggdes 1986 efter ritningar av Kimmo Kuismanen. I tornet finns en skulptur med laserljus som föreställer polstjärnan och norrskenen.[6]
Partier eller valmansföreningar med en asterisk (*) ställde inte upp med kandidater i valet. I valet ställde Centern och Kristdemokraterna upp i ett valförbund.[10]
Befolkningen efter språk (modersmål) den 31 december 2022. Finska, svenska och samiska räknas som inhemska språk då de har officiell status i landet. Resten av språken räknas som främmande. För språk med färre än 10 talare är siffran dold av Statistikcentralen på grund av sekretesskäl.[12][3]
Under 1300-talets andra kvartal bildades Kemi kapell under Pedersöre socken och blev en självständig kyrksocken senast vid sekelskiftet 1400.[13]
Keminmaa gamla kyrka är uppförd i sten omkring 1530. Planen består av ett långhus med sakristia i norr. Ett tidigare vapenhus i söder revs omkring 1660. Interiören har ett innertak av brädor byggt på 1640-talet och bemålat några decennier senare. Kyrkan övergavs 1799, men användes fram till 1910-talet för jordfästningar. I senare tid har den blivit en stor sevärdhet. Här finns bland annat mumien av kyrkoherden Nikolaus Rungius som dog 1629.[6]
En ny kyrka uppfördes 1794-1799, men visade sig så illa byggd att den fick nedrivas bit för bit. Den nuvarande kyrkan tillkom 1824-1827. Den byggdes under ledning av Carl Ludvig Engel i nyklassicistisk stil.[6]
Hiekkanen, Markus (2020). Finlands medeltida stenkyrkor. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien. sid. 620-625. Librisn0bnsbs4l2bcgvwv. ISBN 9789188763112
^Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 95-96, Åbo domkyrkas svartbok, Helsingfors 1890, nr 53, 111, 225, 227, Finlands medeltidsurkunder III, Helsingfors 1921, nr 2544