Kejsarbeckasin

	Kejsarbeckasin; Status i världen: Nära hotad
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Vadare; Charadrii
Familj	Snäppor; Scolopacidae
Underfamilj	Beckasiner; Gallinaginae
Släkte	Gallinago
Art	Kejsarbeckasin; G. imperialis
Vetenskapligt namn
	§ Gallinago imperialis
Auktor	Sclater & Salvin, 1869
Utbredning

Kejsarbeckasin^[2] (Gallinago imperialis) är en sällsynt sydamerikansk beckasin.^[3]

Kännetecken

Utseende

Kejsarbeckasinen är en stor (29-31) och kraftig beckasin. I adult dräkt är den i stort sett helt mörkt rostbrun, dock brunbandat vit på nedre delen av buken och undre stjärttäckarna. Näbben är lång, rak och rätt kraftig, medan ben och fötter är grå. I flykten ter den sig tung, bredvingad och kortstjärtad, och den bandade buken kontrasterar mot det mörka bröstet och undersidan av vingen.

Sydamerikansk beckasin är avgjort mindre, saknar den bandade buken men har ljusa längsgående band på ryggen. Den underart som förekommer i Anderna, andina, har dessutom gula ben. Andinsk beckasin är jämnstor, men blek på strupe och undervingarna samt har mindre kontrasterande buk.

Läte

Det högljudda spellätet är skrovligt och inleds med enstaka toner för att övergå i dubbla eller tredubbla.

Utbredning och systematik

Arten häcker lokalt i norra Anderna från Colombia till östra Peru.^[3] Det är inte känt om den är en flyttfågel. Man trodde länge att den var utdöd, men den återfanns 1967 i Peru och 1988 i Ecuador. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet

DNA-studier visar att kejsarbeckasinen troligen är närmare släkt med beckasinerna i Coenocorypha än de i Gallinago.^[4] Än så länge har detta dock inte lett till några taxonomiska förändringar.

Levnadssätt

Kejsarbeckasinen förekommer högt i Anderna, vid trädgränsen kring 2745-3700 meters höjd. Där är den troligen begränsad till myrar och fuktiga dvärgskogar blandat med trädstora ormbunkar och högt gräs, men även i bambukantade gläntor med utbredd Sphagnum-mossa.^[5]^[6]

Status och hot

Kejsarbeckasinen är en mycket dåligt känd och svårsedd art. Den antas ha en liten världspopulation på endast 10 000 individer och tros minska i antal till följd av habitatförstörelse. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som nära hotad, men noterar att den kan flyttas till en lägre hotgrad om ny data visar sig att den är vanligare och mer vida spridd.^[1]

Referenser

Tryckta källor

Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 384–385. ISBN 0-395-60237-8

Noter

^ [a b] BirdLife International 2012 Gallinago imperialis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.
^ Krabbe, N. 1992. Notes on distribution and natural history of some poorly known Ecuadorian birds. Bulletin of the British Ornithologists' Club 112: 169-174.
^ Piersma, T. 1996. Scolopacidae (Sandpipers, Snipes, and Phalaropes). In: del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. (ed.), Handbook of the birds of the world, pp. 444-533. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör kejsarbeckasin.
Bilder & media
Bilder och filmer på Internet Bird Collection
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2012 Gallinago imperialis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14

[CC-3] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[4] Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.

[5] Krabbe, N. 1992. Notes on distribution and natural history of some poorly known Ecuadorian birds. Bulletin of the British Ornithologists' Club 112: 169-174.

[6] Piersma, T. 1996. Scolopacidae (Sandpipers, Snipes, and Phalaropes). In: del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. (ed.), Handbook of the birds of the world, pp. 444-533. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]