Karl Rautio
| Karl Rautio | |
| Född | 20 november 1889 Vasa, Finland |
|---|---|
| Död | 15 december 1963 (74 år) Petrozavodsk |
| Medborgare i | Finland och Sovjetunionen |
| Utbildad vid | University of California, Berkeley  |
| Sysselsättning | Kompositör |
| Politiskt parti | |
| Sovjetunionens kommunistiska parti | |
| Utmärkelser | |
| Arbetets Röda Fanas orden Hedersmärke-orden Medalj ”För tappert arbete under det Stora Fäderneslandkriget 1941-1945” | |
| Redigera Wikidata | |
Karl "Kalle" Rautio (på ryska: Карл Эрикович Раутио), född 20 november 1889 i Ylistaro, död 15 december 1963 i Petrozavodsk, var en finländsk orkesterledare och kompositör, verksam i Sovjet-Karelen.[1]
Rautios far och syskon emigrerade till USA medan Rautio och modern stannade kvar i Finland. Ganska snart återkom fadern hem sjuklig och avled när sonen var liten. Rautio, som redan trakterat instrument, flyttade 1903 till USA i hopp om att kunna studera musik. I flera år arbetade han i gruvor i Montana och Idaho, och avlade musikstudier i Chicago. Senare kunde han studera musik vid ett konservatorium i Kalifornien. Rautio var medlem av kommunistpartiet och tonsatte i synnerhet proletära dikter av Jalmari Virtanen och andra.[1] Han var också musikalisk ledare för en finsk mötesplats i Astoria, Oregon.[2]
1922 flyttade Rautio som medlem av ett fiskarkollektiv till sovjetiska Karelen. Musikern Lauri Jousinen ingick i samma kollektiv. Först bodde de vid Vita havet, men på grund av dåliga fiskevatten sökte sig kollektivet till Kaspiska havet. Omsider bosatte sig Rautio i Petrozavodsk.[2] Han var musiklärare vid den finska lärarhögskolan och började sedan komponera symfonier. 1931 var han en av initiativtagarna till radions symfoniorkester i Petrozavodsk.[1] I orkestern spelade flera amerikafinländska musiker och på radiostationen sjöng amerikafinländska artister som Jukka Ahti och Sirkka Rikka.[3] 1927 och 1932 publicerade Rautio Sovjetunionens första finskspråkiga sångböcker för småskolan. 1938 var Rautio med om att grunda Sovjetkarelens första musikinstitut i Petrozavodsk, som 1971 uppkallades efter honom.[1]
Den finländska populationen drabbades hårt av den stora terrorn och flera musiker ur symfoniorkestern arkebuserades. Rautio befann sig dock under sommaren 1938 i Uhtua (nuvarande Kalevala) och undgick att fängslas. Åren 1943–1950 var ledare för sång- och dansföreningen Kantele,[1] som till följd av fortsättningskriget en tid var förlagd till Olonets. De finska soldaterna hade efterlämnat musikhäften från orkestern Dallapé, som Kantele använde.[4]
Rautios söner blev också musiker. Erkki Rautio var ledare för Kantele och Roine, alumn från Leningrads konservatorium, skrev musik för både Kantele och karelska symfoniorkestern.[5] Rautio kom emellertid att överleva sina tre söner. Kalle Rautio avled till följd av en båtolycka 1963.[4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Takala, Irina (2006). ”Rautio, Kalle”. Suomen kansallisbiografia. 8: von Qvanten–Sillanpää. Helsingfors: Suomen Kirjallisuuden Seura. sid. 159–160
- ^ [a b] Virtaranta, Pertti (1981). Karjalaisia kulttuurikuvia : Ihmisiä ja elämänkohtaloita rajantakaisessa Karjalassa. Esbo: Weilin+Göös. sid. 259
- ^ Nevalainen, Pertti (2002). Punaisen myrskyn suomalaiset : Paot ja paluumuutot idästä 1917–1939. Helsingfors: Suomen Kirjallisuuden Seura. sid. 251
- ^ [a b] Tarpila, Laila (31 december 2020). ”Petroskoin sinfoniaorkesterin kohtalon yö 1938 – Suomalaissoittajat Stalinin vainoissa”. Yle. https://yle.fi/aihe/artikkeli/2020/12/31/petroskoin-sinfoniaorkesterin-kohtalon-yo-1938-suomalaissoittajat-stalinin. Läst 6 oktober 2024.
- ^ Virtaranta, sid. 260–261.