Hoppa till innehållet

Kall fusion

Från Wikipedia

Kall fusion är ett hypotetiskt fysikaliskt fenomen, där sammansmältning, fusion, av atomkärnor förmodas ske vid förhållandevis låg temperatur och lågt tryck, till skillnad från vanlig fusion som sker vid mycket höga temperaturer, till exempel i solen. Kall fusion av vätekärnor skulle kunna ge näst intill gratis energi, eftersom man kan använda vanligt vatten som bränsle. Rådande teorier pekar på att kall fusion är omöjligt, men vissa forskare hävdar att det finns experiment som demonstrerar kall fusion. Ett aktuellt men ifrågasatt exempel på ett sådant experiment är Energy Catalyzer ("Energikatalysator", E-Cat). E-Cat är en uppfinning av en italiensk entreprenör vid namn Andrea Rossi.[1] Oberoende forskare har dock aldrig kunnat upprepa resultaten. Den vanligaste experimentella uppsättningen är någon sorts elektrolytisk cell. Andra metoder har prövat en typ av termisk katalysreaktor, myonkatalys eller ultraljudsinducerad kavitation.

Eftersom det finns en lång historia av bedrägerier i samband med fritt tillgänglig energi, har forskarvärlden intagit en kraftigt skeptisk hållning till alla nya påståenden om lyckad kall fusion.[2]

Historik

[redigera | redigera wikitext]

Termen "kall fusion" myntades av Paul Palmer vid Brigham Young University 1986 i samband med undersökningar kring "geo-fusion," eller den möjliga existensen av fusion i en planets kärna.[3]

Tidiga arbeten

[redigera | redigera wikitext]

Intresset att ur väte kunna tillverka helium växte fram på 1920-talet som en möjlighet att till låg kostnad få fram en säkrare lyftgas till luftskepp än väte. Palladiums speciella förmåga att absorbera väte hade Thomas Graham insett redan på 1800-talet.[4] Kall fusion kom därför huvudsakligen att kretsa runt idén att palladium (eller titan) skulle kunna katalysera fusion genom dessa metallers speciella egenskap att kunna absorbera stora mängder väte, inklusive dess isotop deuterium. Hoppet stod till att deuteriumatomer skulle komma tillräckligt nära samman för att inducera fusion vid vanliga temperaturer.[5]

I Sverige

[redigera | redigera wikitext]

År 1927 hävdade den svenske fysikern John Tandberg att han hade lyckats smälta samman väte under tryck till helium i en elektrolytisk cell med palladiumelektroder.[4] På basis av detta arbete ansökte han om svenskt patent för "a method to produce helium and useful reaction energy". Samtidigt hade två tyska vetenskapsmän, F. Paneth och K. Peters rapporterat om transformation av väte till helium genom spontan kärnkatalys, då väte fick adsorberas av finfördelad palladium vid rumstemperatur.[4] Dessa författare tillkännagav senare att det helium som de mätt upp, hade sin källa i den omgivande luften. Till följd av denna Paneth & Peters reträtt, så blev Tandbergs patentansökan till slut avslagen.[4] Efter det att deuterium upptäckts 1932, fortsatte Tandberg sina experiment med tungt vatten nu med siktet klart inställt på energiutbytets möjligheter.[6] Några större mängder helium lär han inte ha åstadkommit och intresset falnade med luftskeppet Hindenburg, trots att det på sin sista färd 1937 hade laddats med vätgas.

Pons och Fleischmann återuppväcker idén

[redigera | redigera wikitext]

Mest uppmärksamhet har de två forskarna Stanley Pons från USA och Martin Fleischmann från Storbritannien väckt. I mars 1989 på University of Utah rapporterade de att de i ett elektrolysliknande experiment med vätgasmättade palladium-elektroder fått ut mer energi än vad som krävdes för att underhålla reaktionen. Det gick en högljudd susning genom vetenskapsvärlden, vilken dock snabbt dämpades av att många forskare som försökte upprepa försöket misslyckades, och av bland annat MIT-forskare som hävdade att detta var en bluff eller ett missförstånd. Pons och Fleischmann fick utstå mycket kritik och valde till slut att inte jobba mer i USA.

Under de följande åren kom flera böcker ut som kritiserade såväl metoder för kallfusionsforskning som kallfusionsforskarnas uppträdande.[7] Det vetenskapliga samfundet har intagit en fortsatt skeptiskt hållning till ämnet, både på grund av den bristen på experimentell reproducerbarhet[8] och kall fusions teoretiska orimlighet.[9]

Pågående arbeten

[redigera | redigera wikitext]
Skiss på en typ av öppen kalorimeter som New Hydrogen Energy Institute i Japan använde

En liten men enträgen grupp kallfusionsforskare fortsatte ändå att tämligen okoordinerat göra experiment med Fleishmann och Pons elektrolysuppsättning trots forskarsamhällets avfärdande.[10] En ny aktör dök upp på denna arena 2011 med ett påstått genombrott för en variant som ytligt ser ut som en lågenergetisk transmutation av nickel och väte.

Japanskt engagemang

[redigera | redigera wikitext]

År 1992 flyttade Fleischmann och Pons själva sitt laboratorium till Frankrike med anslag från Toyota Motor Corporation. Laboratoriet IMRA stängdes 1998 efter att ha spenderat 12 miljoner pund på arbete med kall fusion.[11]

Mellan 1992 och 1997 sponsrade Japans MITI (ministerium för internationell handel och industri) ett "Nytt Program för Vätgasenergi" på 20 miljoner dollar till forskning kring kall fusion. När slutet av programmet tillkännagavs 1997, konstaterade chefen och tidiga förespråkaren för kall fusionsforskning Ikegami Hideo:[12] "Vi kunde inte uppnå det som inledningsvis hävdades när det gäller kall fusion" och tillade att man inte fann någon anledning att föreslå mer pengar för det kommande året eller för framtiden.[13] Dr. Tadahiko Mizuno vid Avdelningen för kärnteknik på Hokkaido University har rapporterat från dessa ansträngningar.[14]

Andra intressenter kring japanska försök har funnits, även svenska. Hidetsugu Ikegami vid Uppsala universitet och Sakaguchi Dennetsu KK R & D Center studerade "ultratät" kärnfusion i vätskeformig metallisk litium med rapport till Energimyndigheten och Naturvårdsverket 2006.[15]

I USA

[redigera | redigera wikitext]
Cell för kall fusion vid US Navy Space and Naval Warfare Systems Center, San Diego (2005)

I februari 2002 avslöjade den amerikanska flottan att forskare vid deras Space and Naval Warfare Systems Center i San Diego, Kalifornien i tysthet hade studerat kall fusion fortlöpande sedan 1989, genom att släppa en två volymers rapport "Thermal and nuclear aspects of the Pd/D2O system" med en vädjan om ekonomiskt stöd.[16][17]

Indien

[redigera | redigera wikitext]

På 1990-talet hade även Indien upphört att forska på kall fusion på grund av forskarsamhällets avvisande attityd och USA:s kritiska hållning.[13]

En demonstration i Bangalore 2008 av den japanska forskaren Arata Yoshiaki[18] återupplivade dock ett visst intresse för kall fusion forskning i Indien. Projekten har påbörjats vid flera centra såsom Bhabha Atomic Research Centre och National Institute of Advanced Studies har också rekommenderat den indiska regeringen att återuppliva denna forskning.[13]

Italien – Kall fusion av nickel-väte (Ni-H)?

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Energy Catalyzer

Sedan 1989 har olika arbetsgrupper och industrier studerat kall fusion även i Italien. Medan biofysikern Francesco Piantelli detta år bedrev studier på prover av organiskt material (Gangliosider placerade i en atmosfär av väte och på ett stöd av nickel) vid Universitetet i Siena, fann han att det uppstod en onormal värmeproduktion.[19] Han berättade om sitt observerade fynd för Sergio Focardi, fysiker vid Universitetet i Bologna, och de två beslöt att skapa en arbetsgrupp under Roberto Habel, medlem i INFN vid Universitetet i Cagliari,[20][21][22] i syfte att ytterligare granska orsaken till den termiska anomalin. Piantelli har alltid påtalat att värdet av denna upptäckt främst beror på det lyckliga sammanträffandet att ha gjort sin biofysikforskning på gangliosider, precis under den stora mediala debatten efter Fleischmanns och Pons tillkännagivande. Det var en period då termen kall fusion hade blivit vardagsmat och motiverade en mer noggrann undersökning av fenomen med avvikande värmeutsläpp , såsom det han uppdagat.

Skiss av nickel-väte-reaktorn, som Focardi och Piantelli tog fram för att mäta eventuell överskottsvärme [23]

I februari 1994, vid en presskonferens i Aula Magna vid Universitetet i Siena, tillkännagav Focardi med flera att en ny process för energiproduktion utvecklats med lågenergikärnreaktioner (LENR), fundamentalt annorlunda än Fleischmanns och Pons apparat.[24]

Denna process bygger på att använda en stång av nickel, som med hjälp av en elektrisk resistans hålls vid en temperatur på ca 200–400 °C och laddas med väte genom en viss process.[25]

Energy Catalyzer (energikatalysator) är en konstruktion av italienaren Andrea Rossi, som bygger vidare på Focardis arbete. Den har fått uppmärksamhet specifikt i svenska medier men har ännu inte har kunnat verifieras i oberoende experiment. Konstruktionen möjliggör enligt Rossi kärnfusion av nickel och väte till kopparatomer, under tillsättning av hemliga katalysatorer. Vid en sådan kärnfusion kan man förvänta sig en avvikande isotopsammansättning på det pulver som enligt Rossi är restprodukt. Det innehåller dock nickel och koppar med naturlig isotopsammansättning enligt inledande mätningar i ett svenskt laboratorium. Nationellt resurscentrum för fysik har gjort en kritisk granskning av såväl de experimentella som teoretiska förutsättningarna för processen.[26]

Positiva resultat från två tredjepartstester av en ny högtemperaturversion publicerades i maj 2013 av två italienska och fem svenska forskare i en artikel på arxiv.[27] En ännu inte referentgranskad mätrapport från ett nytt lyckat försök med denna apparat i oktober 2014 visar dessutom en betydande ökning av isotopen Nickel-62[28].

Grekland

[redigera | redigera wikitext]

Det 2011 nybildade grekiska bolaget Defkalion Green Technologies, som uppgavs ämna bygga ett värmesystem baserat på Rossis uppfinning,[29] men sedan inte kom överens med Rossi[30] har dock fortsatt sina kundkontakter och utvecklat egen liknande teknik.[31] Defkalion bjuder nu in universitet och företag att testa grundtekniken i sina produkter. Tekniken uppges bygga på LENR (Low Energy Nuclear Reactions).[32]

Andra metoder

[redigera | redigera wikitext]

Kall fusion med myoner

[redigera | redigera wikitext]

Myonkatalyserad fusion (μCF) är en process som kan låta fusion äga rum vid betydligt lägre temperaturer än vad som krävs vid termonukleär fusion. Andrej Sacharov förutsade möjligheten redan före 1950, men fenomenet observerades först 1957. Metoden kan reproduceras pålitligt med rätt utrustning och har studerats ingående, inte minst i Japan, där Nagamine Kanetada från 1988 ägnat sig åt denna väg till kall fusion.[33]

Man använder en deuterium- och en tritiumatom, där man bytt ut en elektron mot en myon. Myoner är precis som elektroner negativt laddade, men har 207 gånger så stor massa. Den stora massan tvingar myonerna att ta en snävare "bana" kring atomkärnan, vilket komprimerar atomen. När tritiumatomen blir mindre, kan de båda atomerna komma så pass nära varandra att de slås ihop. Restprodukterna blir i så fall en neutron, en alfapartikel och en myon som kan användas i nästa cykel. Nagamine har fortsatt att förbättra effektiviteten på myonerna och att förminska de repellerande krafterna mellan alfapartiklarna och myonerna, från 1998 vid RIKEN. Även andra har undersökt metoden men ifrågasatt dess energibalans, eftersom mycket energi går åt till att tillverka myoner, och de nya myonerna ofta sönderfaller innan de hinner delta i processen.

Därför är den allmänna uppfattningen att dess skrala energibalans kommer hindra den från att någonsin bli en praktisk energikälla.[34]

Årlig internationell konferens

[redigera | redigera wikitext]

En konferens International Conference on Cold Fusion (ICCF) organiseras varje år sedan 1990 av The International Society for Condensed Matter Nuclear Science. Konferensdeltagare inbegriper "en blandning av professionella vetenskapsmän, tillsammans med pensionerade och amatörvetenskapare, ingenjörer, tekniker, ett antal företagare, uppfinnare, och intresserade lekmän."[35][36]

Konferens År Värdorganisation Plats Ordförande Ref
ICCF-1 (1990) National Cold Fusion Institute Salt Lake City, Utah Fritz Will [35][37]
ICCF-2 (1991) Como, Italien Tullio Bressani, Emilio Del Giudice, Giuliano Preparata [35][38]
ICCF-3 (1992) Nagoya, Japan Hideo Ikegami [35][39]
ICCF-4 (1993) (Proceedings publicerade av American Nuclear Society)[40] Lahaina, Hawaii Thomas Passell, Michael McKubre [35][41]
ICCF-5 (1995) Monte Carlo, Monaco Stanley Pons [35][42]
ICCF-6 (1996) Hokkaido, Japan Makoto Okamoto [35][43]
ICCF-7 (1998) Vancouver, Kanada Fred Jaeger [35][44]
ICCF-8 (2000) Italian Physical Society Lerici i La Spezia, Italien Francesco Scaramuzzi [35][45]
ICCF-9 (2002) Tsinghuauniversitetet ** Beijing, Kina Xing Zhong Li [35][46]
ICCF-10 (2003) MIT Cambridge, Massachusetts Peter L. Hagelstein,[47] Scott Chubb [35]
ICCF-11 (2004) Marseille, Frankrike Jean-Paul Biberian [35][48]
ICCF-12 (2005) Japan CF-Research Society (JCF) Yokohama, Japan Akito Takahashi [35][49]
ICCF-13 (2007) Sotji, Ryssland Yuri Bazhutov [35][50]
ICCF-14 (2008) Washington DC David Nagel, Michael Melich [35][51]
ICCF-15 (2009) ENEA ** Rom, Italien Vittorio Violante [35][52]
ICCF-16 (2011) Indian Physics Association (IPA) and Indian Nuclear Society (INS) Chennai, Indien Mahadeva Srinivasan, P. K. Iyengar [35][53]
ICCF-17 (2012) KAIST ** Daejeon, Sydkorea Sunwon Park, Frank Gordon [35][54]
ICCF-18 (2013) University of Missouri ** Columbia, Missouri Robert Duncan, Yeong Kim [35][55]

** Dessa organisationer är konferensens officiella värdar/sponsorer.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Svensk Guide till E-Cat”. Ecats.se. http://www.ecats.se/. Läst 2 december 2013. 
  2. ^ Robert L. Park (2000), Voodoo Science: The road from foolishness to fraud, Oxford, U.K. & New York: Oxford University Press, ISBN 0-19-860443-2, http://books.google.com/books?id=xzCK6-Kqs6QC&printsec=frontcover&dq=%22voodoo+science%22&hl=en&src=bmrr&ei=HFfgTNC8N4Sfca3fmZgM&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CCwQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false 
  3. ^ Kowalski 2004, II.A2.
  4. ^ [a b c d] US DOE 1989, s. 7.
  5. ^ Crease & Samios 1989, s. V1.
  6. ^ Sten Söderberg (red); Vår alkemist i Tomegränd. En bok av och om John Tandberg (Lund 1970)
  7. ^ Taubes 1993, Close 1992, Huizenga 1993, Park 2000.
  8. ^ Schaffer 1999, s. 3.
  9. ^ Schaffer 1999, s. 3, Adam 2005 – ("Extraordinary claims . . . demand extraordinary proof")
  10. ^ Simon, Bart (2002), Undead science: science studies and the afterlife of cold fusion (illustrated), Rutgers University Press, ISBN 9780813531540, http://books.google.com/?id=dEJJqgw8pvwC&pg=PA49 
  11. ^ Voss, David (March 1, 1999), ”What Ever Happened to Cold Fusion”, Physics World, ISSN 0953-8585, http://physicsworld.com/cws/article/print/1999/mar/01/whatever-happened-to-cold-fusion, läst 1 maj 2008 
  12. ^ Andrew J. Pollack (November 17, 1992), Cold Fusion, Derided in U.S., Is Hot In Japan, The New York Times, http://www.nytimes.com/1992/11/17/science/cold-fusion-derided-in-us-is-hot-in-japan.html 
  13. ^ [a b c] Jayaraman 2008.
  14. ^ Tadahiko Mizuno; Nuclear Transmutation: The Reality of Cold Fusion, Review, Koogakusha , Japan (1997)
  15. ^ Hidetsugu Ikegami; Long-range coherence revealed in entropy enhanced chemonuclear fusion, Uppsala universitet (feb 2005)
  16. ^ Mullins, Justin (September 2004), ”Cold Fusion Back From the Dead”, IEEE Spectrum 41: 22, doi:10.1109/MSPEC.2004.1330805 
  17. ^ Szpak, Masier-Boss: Thermal and nuclear aspects of the Pd/D2O system Arkiverad 16 februari 2013 hämtat från the Wayback Machine., feb 2002
  18. ^ ”Cold fusion success in Japan gets warm reception in India”, Thaindian News, 2008-05-27, http://www.thaindian.com/newsportal/sci-tech/cold-fusion-success-in-japan-gets-warm-reception-in-india_10053182.html 
  19. ^ Foresta Martin Franco. "La fusione fredda alla senese accende di nuovo la speranza". Corriere della Sera (19 februari 1994)
  20. ^ ”Istituto Bruno Leoni – Lettera aperta al Presidente Berlusconi”. Brunoleoni.it. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111026214312/http://www.brunoleoni.it/nextpage.aspx?codice=759. Läst 2 december 2013. 
  21. ^ ”Difendiamo l'Università dalla demagogia | Fondazione Magna Carta”. Magna-carta.it. Arkiverad från originalet den 2 december 2013. https://web.archive.org/web/20131202235945/http://www.magna-carta.it/content/difendiamo-luniversit%C3%A0-dalla-demagogia. Läst 2 december 2013. 
  22. ^ ”Nucleare: Fisici Ricci E Habel, Impianti Sono Sicuri. Valditara”. Guide.supereva.it. Arkiverad från originalet den 2 december 2013. https://web.archive.org/web/20131202234020/http://guide.supereva.it/alleanza_nazionale/interventi/2005/01/194597.shtml. Läst 2 december 2013. 
  23. ^ Focardi, F. Piantelli. "Produzione di energia e reazioni nucleari in sistemi Ni-H a 400 C Arkiverad 13 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine.". Universitetet i Bologna, Conferenza nazionale sulla politica energetica in Italia Arkiverad 25 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine., Bologna (18-19 april 2005).
  24. ^ S. Focardi, F. Piantelli, S. Veronesi. "Processi di caricamento del Nichel, di ferromagnetici ed altri metalli". IV Convegno sullo stato della Fusione fredda in Italia, Certosa di Pontignano – Siena, 24-25 mars (1995)
  25. ^ S. Focardi, V. Gabbani, V. Montalbano, F. Piantelli, S. Veronesi. "Large excess heat production in Ni-H systems". Il Nuovo Cimento Vol. 111 A, N.11 pp. 1233, november 1998
  26. ^ Kall fusion på italienska, NRCF:s frågelåda för fysik
  27. ^ Giuseppe Levi, Evelyn Foschi, Torbjörn Hartman, Bo Höistad, Roland Pettersson, Lars Tegnér och Hanno Essén; Indication of anomalous heat energy production in a reactor device, arXiv:1305.3913v2 (2013-05-20).
  28. ^ Giuseppe Levi, Evelyn Foschi, Bo Höistad, Roland Pettersson, Lars Tegnér och Hanno Essén; Observation of abundant heat production from a reactor device and of isotopic changes in the fuel, Elforsk teknisk rapport (2014-10-06),
  29. ^ Mats Lewan (7 februari 2011). ”Cold Fusion: Here's the Greek company building 1 MW”. Ny Teknik. Arkiverad från originalet den 3 september 2011. https://web.archive.org/web/20110903063216/http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3091266.ece. Läst 17 maj 2011. 
  30. ^ ”E-Cat nyheter från”. Ecats.se. http://www.ecats.se/e-cat-senaste-nytt.html. Läst 2 december 2013. 
  31. ^ Defkalions avsikter, Defkalion (2011-10-10)
  32. ^ Mats Lewan (24 januari 2012). ”Defkalion bjuder in till test av kall fusion”. Ny Teknik. Arkiverad från originalet den 21 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120321130659/http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3391426.ece. Läst 1 april 2012. 
  33. ^ Nagamine, Kanetada; Introductory Muon Science, Cambridge University Press (2003). ISBN 0521593794 (sid 92-93). 2:a upplagan (2007), ISBN 0521038200
  34. ^ J.D. Jackson (20 december 1957). ”Catalysis of Nuclear Reactions between hydrogen isotopes by μ−-Mesons”. Physical Review "106" (2): s. 330. doi:10.1103/PhysRev.106.330. 
  35. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] ”LENR Conference Proceedings”. newenergytimes.com. New Energy Times. Arkiverad från originalet den 18 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130618235253/http://newenergytimes.com/v2/conferences/LENRConferenceProceedings.shtml. Läst 19 juni 2013. 
  36. ^ Simon, B. (1999). ”Undead Science: Making Sense of Cold Fusion After the (Arti)fact”. Social Studies of Science 29: sid. 61–85. doi:10.1177/030631299029001003.  Särskilt sid 68 och 73.
  37. ^ F.Will, red (1990). The first annual Conference on Cold Fusion : conference proceedings : mars 28-31,1990 december University Park Hotel, Salt Lake City, Utah. National Cold Fusion Institute. http://books.google.co.uk/books?id=WPJAAQAAIAAJ 
  38. ^ The science of cold fusion: proceedings of the II annual Conference on Cold Fusion : "A Volta" Centre for Scientific Culture, Villa Olmo, Como, 29 June - 4 1991 July Volume 33 of Conference proceedings (Società italiana di fisica), Società Italiana di Fisica. Italian Physical Society. 1991. ISBN 887794045X. http://books.google.co.uk/books?id=2FwbAAAAIAAJ 
  39. ^ Hagelstein, Peter. ”Summary Of The Third Annual Conference on Cold Fusion”. newenergytimes.com. http://newenergytimes.com/v2/conferences/1992/ICCF3/1992-ICCF3-HagelsteinSummary.pdf. Läst 19 juni 2013. 
  40. ^ Transactions of Fusion Technology, Vol. 26, No. 4T (1994) by American Nuclear Society
  41. ^ ”4th International Conference on Cold Fusion (1993)”. pdx.edu. Portland State University. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140222050357/http://web.pdx.edu/~pdx00210/Cfcom/Histry/ICCF/iccf04his.htm. Läst 19 juni 2013. 
  42. ^ Rothwell, Jed (1995). ”Highlights of the Fifth International Conference on Cold Fusion (ICCF5)”. Infinite Energy (maj/juni 1995). http://www.infinite-energy.com/iemagazine/issue2/iccf5.html. Läst 19 juni 2013. 
  43. ^ ”ICCF6, Sixth International Conference on Cold Fusion”. padrak.com. http://www.padrak.com/ine/ICCF6.html. Läst 20 juni 2013. 
  44. ^ ”International Cold Fusion Forum (ICCF-7)”. padrak.com. http://www.padrak.com/ine/ICCF7.html. Läst 20 juni 2013. 
  45. ^ Scaramuzzi, Franco (2001). ICCF8 : proceedings of the 8th International Conference on Cold Fusion : Lerici (La Spezia), Italy, 21-26 maj 2000. Bologna: Italian Physical Society 
  46. ^ ”ICCF-9 Proceedings”. lenr-canr.org. http://lenr-canr.org/wordpress/?page_id=691. Läst 20 juni 2013. 
  47. ^ Hecht, Jeff (23 april 2004). ”Is Cold Fusion Heating Up?” (etext). Technology Review. MIT. http://www.technologyreview.com/energy/13559/page1/. Läst 6 april 2011. 
  48. ^ ”11th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science ICCF-11”. iscmns.org. Arkiverad från originalet den 6 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160106080339/http://www.iscmns.org/iccf11/iccf11.htm. Läst 20 juni 2013. 
  49. ^ ”The 12th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science”. iscmns.org. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2012. https://archive.is/20120803013055/http://www.iscmns.org/iccf12/program.htm. Läst 20 juni 2013. 
  50. ^ ”The 13th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science, Dagomys, Sochi, Russia, June 25 - July 1, 2007”. iscmns.org. Arkiverad från originalet den 15 april 2013. https://archive.is/20130415013430/http://www.iscmns.org/iccf13/. Läst 20 juni 2013. 
  51. ^ Proceedings of the 14th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science and the 14th International Conference on Cold Fusion (ICCF-14), 10-15 2008 augusti Washington DC. 2008. ISBN 978-0-578-06694-3. Arkiverad från originalet den 31 juli 2012. https://web.archive.org/web/20120731065530/http://www.iscmns.org/iccf14/ProcICCF14b.pdf  Arkiverad 31 juli 2012 hämtat från the Wayback Machine.
  52. ^ ”15th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science”. enea.it. ENEA-FPN Department. Arkiverad från originalet den 8 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120308054926/http://iccf15.frascati.enea.it/. Läst 20 juni 2013. 
  53. ^ ”16th International Conference on Condensed Matter Nuclear Science (ICCF16), Chennai, India. februari 6-11, 2011”. iscmns.org. Arkiverad från originalet den 31 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130331021942/http://www.iscmns.org/iccf16/. Läst 20 juni 2013. 
  54. ^ ”The 17th International Conference on Cold Fusion”. iscmns.org. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130818234331/http://www.iccf17.org/index.php. Läst 20 juni 2013. 
  55. ^ ”Welcome to the ICCF-18 Conference: “Applying the Scientific Method to Understanding Anomalous Heat Effects: Opportunities and Challenges.””. missouri.edu. University of Missouri. Arkiverad från originalet den 22 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130622173838/http://iccf18.research.missouri.edu/. Läst 20 juni 2013. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kall_fusion&oldid=54898376”