De fyra största månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto) upptäcktes 1610 av Galileo Galilei och kallas de galileiska månarna. Innanför dessa finns fyra små månar (Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe) med diametrar mellan 20 och 200 km. Tillsammans kallas dessa åtta månar de reguljära månarna och förefaller vara uppbyggda av samma material, samma blandning is och sten, som kanske utgör Jupiters inre.[3] Dessa månar bildades förmodligen av materia som blev över när Jupiter bildades. De galileiska månarna växte sig stora eftersom de bildades där stoftet och isen var som tätast.[4]
De yttre månarna är omkring nittio små månar med en diameter på 1–160 km. De flesta av de yttre månarna anses vara infångade asteroider från asteroidbältet. Den största av de yttre månarna är Himalia. Den är 170 km i diameter och ligger 11 461 000 km från Jupiter och tar 250,56 dygn på sig att kretsa ett varv kring Jupiter.[5]
Tabellen listar Jupiters alla bekräftade naturliga satelliter i stigande ordning efter banradien. Satelliter utan nummer är sådana som ännu inte fått ett officiellt namn av Internationella astronomiska unionen.
Marazzini, C., "The names of the satellites of Jupiter: from Galileo to Simon Marius". Lettere Italiane (in Italian) (2005) 57 (3), sid. 391–407.
Galilei, Galileo – översatt av Albert Van Helden (1989), “Sidereus Nuncius”, Chicago & London: University of Chicago Press, sid. 14–16. ISBN 0-226-27903-0.