Jon-dipolbindning
Jon-dipolbindning är en intermolekylär bindning mellan joner och neutralt laddade polära molekyler. Det är en slags elektrostatisk bindning.[1] Jon-dipolbindning är starkare än till exempel dipol-dipolbindning, eftersom laddningen hos joner är starkare än den hos polära molekyler. Den är därav även svagare än jonbindningar. Eftersom jonen erhåller den starkare laddningen är därmed jon-dipolbindningens styrka proportionell mot jonens laddning, men även avståndet mellan jonen och den polära molekylen.[2]
Jon-dipolbindningar finns ofta i lösningar av jonföreningar, eller salt, i polära lösningsmedel.[3] Saltvatten är ett exempel på en jon-dipolbindning, där saltet natriumklorid (NaCl) är löst i lösningsmedlet vatten (H2O), som består av polära molekyler. Vattenmolekylerna, som utgör lösningsmedlet, kommer att orientera sig så att syredelen av molekylen riktas mot natriumjonerna. Detta eftersom den positivt laddade natriumjonen kommer att attrahera den negativa polen hos syret i vattenmolekylerna, och den negativt laddade kloridjonen kommer att attrahera den positiva polen hos vätet, och således uppstår jon-dipolbindningar i lösningen.[4][5] Exempel på jonföreningar: sulfatjon, nitratjon, karbonatjon, hydroxidjon och ammoniumjon.
Jon-dipolbindning kan dock även uppstå mellan joner och opolära molekyler. Joner kan på grund av sin starka laddning temporärt förvränga elektronmolnet kring opolära molekyler. Negativt laddade anjoner kan repellera elektronmolnet kring molekylen och positivt laddade katjoner kan attrahera det.[3] På så sätt blir de vanligtvis opolära molekylerna tillfälligt polära och bildar så kallade inducerade dipoler. Det kan därför bildas en kortvarig och svag jon-dipolbindning även mellan joner och opolära molekyler, likt den van der Waals-bindning som bildas mellan två eller flera opolära molekyler.[2] Detta kan till exempel uppstå hos jodmolekyler (I2) i närvaro av nitratjoner (NO3-), som med sin negativa laddning repellerar elektroner och därför polariserar jodmolekylerna.[3]
Biokemisk funktion
[redigera | redigera wikitext]Hos proteiner kan jon-dipolbindningar bildas mellan joner och polära grupper på proteinernas peptidkedjor. På peptidkedjan är amino- och karbonylgrupperna polära, och kan därför binda till negativt respektive positivt laddade joner. Även proteinets hydroxylgrupper agerar som en polär molekyl (jämför med vattenmolekylen), och kan binda till både negativa och positiva joner. Detta spelar en viktig roll hos proteiner, då det uppfyller många funktioner och förekommer bland annat i jonkanaler, där de bidrar till jonkanalernas selektiva filter, och på enzymers aktiva centrum för att binda substrat. Jon-dipolbindning kan även användas för att reglera enzymers katalytiska förmåga genom alloster reglering.[6] Att sidokedjor kan ge upphov till elektrostatiska interaktioner, bland annat jon-dipolbindningar men även dipol-dipolbindningar, påverkar även proteiners helixstrukturer och dess vridning.[7] Cykliska peptider har även möjlighet att binda alkaliska joner i sina hålrum och bilda stabila jonkomplex med hjälp av jon-dipolbindningar, där de alkaliska jonerna binder till de polära karbonylgrupperna som vrider sig in mot hålrummet.[8]
Ett exempel på jon-inducerade dipoler i biologiska sammanhang finns hos hemoglobin, som är ett syrebärande protein. Hos människan är hemoglobin uppbyggt av fyra peptidkedjor, globin, där varje kedja har en molekyl där järn binds in, hem.[9] Detta järn är järn(II)-joner (Fe2+), som kan binda med jon-dipolbindningar till det syre som hemoglobin har i uppgift att transportera. Alltså kan varje hemoglobin bära på fyra stycken syre, eftersom syret med hjälp av jon-dipolbindningar kan binda hemoglobinets fyra stycken järn(II)-joner.[5][4]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”elektrostatisk bindning - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/elektrostatisk-bindning. Läst 16 mars 2022.
- ^ [a b] ”Ion-Dipole Force | Introduction to Chemistry”. courses.lumenlearning.com. https://courses.lumenlearning.com/introchem/chapter/ion-dipole-force/. Läst 16 mars 2022.
- ^ [a b c] Lee, Jessie (19 april 2021). ”Ion-Dipole Forces” (på amerikansk engelska). ChemTalk. https://chemistrytalk.org/ion-dipole-forces-explained/. Läst 31 mars 2022.
- ^ [a b] ”Ion-dipole Forces (Interaction): Definition and Examples” (på amerikansk engelska). Chemistry Learner. https://www.chemistrylearner.com/chemical-bonds/ion-dipole-forces. Läst 7 april 2022.
- ^ [a b] Coordinator, School of Chemistry Web (1 juni 2005). ”School of Chemistry, UNSW” (på engelska). School of Chemistry, UNSW. https://www.chem.unsw.edu.au/coursenotes/CHEM1/nonunipass/hainesIMF/iondipole.html. Läst 7 april 2022.
- ^ Sippel, Katherine H.; Quiocho, Florante A. (2015-05-01). ”Ion-dipole interactions and their functions in proteins”. Protein Science 24 (7): sid. 1040–1046. doi:. ISSN 0961-8368. PMID 25866296. PMC: PMC4500305. https://doi.org/10.1002/pro.2685. Läst 16 mars 2022.
- ^ Scheraga, H A (1985-09). ”Effect of side chain-backbone electrostatic interactions on the stability of alpha-helices.”. Proceedings of the National Academy of Sciences 82 (17): sid. 5585–5587. doi:. ISSN 0027-8424. PMID 3862082. PMC: PMC390595. https://www.pnas.org/doi/epdf/10.1073/pnas.82.17.5585. Läst 31 mars 2022.
- ^ Bystrov, V.F.; Ivanov, V.T.; Koz'min, S.A.; Mikhaleva, I.I.; Khalilulina, K.Kh.; Ovchinnikov, Yu.A. (1972-03-01). ”Biologically active alkali metal complexones. A13C-NMR study of ion-dipole interaction”. FEBS Letters 21 (1): sid. 34–38. doi:. ISSN 0014-5793. https://febs.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1016/0014-5793(72)80156-X. Läst 31 mars 2022.
- ^ ”hemoglobin - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hemoglobin. Läst 7 april 2022.