Island (dikt)

För andra betydelser, se Island (olika betydelser).

Island är en dikt av Albert Ulrik Bååth som tonsatts av Henrik Möller.

Texten beskriver Island mytiskt. Den återges här med modern stavning; bilden till höger visar originalet. Den ursprungliga titeln ”Till Island” ändrades ganska tidigt och dikten har sedan, framför allt i musikaliska sammanhang, kallats ”Island”. Stavrim används flitigt i verserna (se t.ex. andra strofens ”Dväljs än i dalar dådstort ett släkte”), antagligen som en anspelning på den isländska diktartraditionen.

Dikten ”Till Island” som den publicerades i Lunds Weckoblad den 10 juni 1875.

Island

Vilar i vita

skummande vågor,

stolt som i sagan,

sagornas ö.

Länge du höll med

ödet en holmgång,

fick dock ej falla,

segra du fick.

Dväljs än i dalar

dådstort ett släkte,

sagan det skänkte

storslagen hug:

kraft som ej krossas,

kraft som ej tämjes

därur det drack i

väldiga drag.

Urgamla lynnet

— ännu det lever —

tiden vill kuva,

kan det dock ej.

Friskt må det frodas,

fritt må det växa,

länge det lyfte

landet ännu.

Språket med starka

manliga stämman,

fylligt och klart det

klingar där än.

Främmande slagget

slänge det från sig,

nordisk och ren än

ljude dess röst.

Lycka till landet

fram må hon leda,

stark må hon stiga

stämman av Njål.

Högt må hon höras,

härlig som fordom

än på ditt Alting

äske hon ljud.

Vilar i vita

skummande vågor,

stolt som i sagan,

sagornas ö. —

Herre i höjden,

räck henne handen,

håll henne upp på

yrande våg.

Manskör

Dikten tonsattes år 1885 (möjligtvis tidigare) av Henrik Möller (1852-1918), som då ledde Lunds Studentsångförening. En recensent skrev följande samma år: ”…hr Möller [har] lemnat flere vackra prof på sin musikaliska begåfning i kompositioner för manskör, bland hvilka »Island» till ord af Å. U. Bååth särskildt röjer en talent, som under gynsamma omständigheter skulle kunnat utbildas till något betydande.”

Möllers tonsättning är ännu populär bland särskilt akademiska manskörer.

Referenser

Fotnoter