Hoppa till innehållet

Hylaeus anthracinus

Från Wikipedia
Hylaeus anthracinus
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljKorttungebin
Colletidae
SläkteCitronbin
Hylaeus
ArtHylaeus anthracinus
Vetenskapligt namn
§ Hylaeus anthracinus
Auktor(Smith, 1853)
Hitta fler artiklar om djur med

Hylaeus anthracinus är en biart som först beskrevs av Smith 1853.[1] Den ingår i släktet citronbin och familjen korttungebin.[2][3] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[2]

Arten är ett medelstort bi med svart grundfärg, svarta ben och klara till rökfärgade vingar. Hanen har en stor, gul ansiktmask som täcker större delen av ansiktet nedanför antennfästena. Kroppen är nästan hårlös, med undantag för tunna, fjäderliknande hår som är rikligast på mellankroppens sidor.[4]

Hylaeus anthracinus är endemisk för Hawaii, där den endast finns på 16 lokaler.[4]

Habitatet utgörs framför allt av stränder med angränsande låglänt, torr skog, även om arten sällsynt kan gå upp i torra bergsskogar.[5]

Arten är polylektisk, den flyger till blommande växter från många olika familjer, som Argemone glauca från vallmoväxternas familj, Euphorbia celastroides och Euphorbia degeneri från törelväxter, Heliotropium anomalum och Heliotropium foertherianum från strävbladiga växter, Myoporum sandwicense från flenörtsväxter, Sesbania tomentosa från ärtväxter, Scaevola sericea från femtungeväxter, Sida fallax från malvaväxter och Kadua coriacea från måreväxter. Till skillnad från de flesta andra bisläkten har citronbina inga särskilda yttre organ för att transportera pollen, utan detta förvaras tillsammans med nektar i krävan.[4]

Fortplantning

[redigera | redigera wikitext]

Arten är solitär, den bildar inga samhällen utan honan svarar helt och hållet för sin avkommas överlevnad. Hon bygger sina bon i marken, främst i korallgrus eller håligheter i korallklippor.[4] Tunneln in till boet är mellan 50 och 65 mm lång och har en diameter på drygt 3 mm, medan själva boet, som innehåller 2 till 3 celler, har en längd på 25 till 35 mm. [6] Larvcellerna kläs genom ett skyddande, cellofanliknande material, som honan själv producerar från särskilda körtlar. Varje cell rymmer ett ägg, och näring i form av en halvflytande blandning av nektar och pollen.[4]

  1. ^ (2008) , manuscript, World Bee Checklist Project - update 2008-09
  2. ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2019). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2019 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2019/search/all/key/hylaeus+anthracinus/match/1. Läst 14 april 2020. 
  3. ^ ITIS Bees: World Bee Checklist. Ruggiero M. (project leader), Ascher J. et al., 2009-09-28
  4. ^ [a b c d e] ”Hylaeus anthracinus” (på engelska) (PDF, 112 kB). U.S. Fish and Wildlife Service Species Assessment and Listing Priority Assignment Form. U.S. Fish and Wildlife Service. 1 juni 2013. https://ecos.fws.gov/docs/candidate/assessments/2014/r1/I0GP_I01.pdf. Läst 14 juli 2020. 
  5. ^ Hylaeus anthracinus Reintroduction” (på engelska) (PDF, 288 kB). 2015 Makua and Oahu Implementation Plan Status Report. University of Hawaiʻi at Mānoa. 2015. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161012011300/http://manoa.hawaii.edu/hpicesu/DPW/2015_YER/ES5_edited.pdf. Läst 14 juli 2020. 
  6. ^ Jason R. Graham, Cynthia King och Will Haines (2015). ”The Nest Architecture of Hylaeus anthracinus and other Coastal Solitary Bees” (på engelska) (PDF, 5,79 MB). 2015 Hawai‘i Conservation Conference. sid. 15–16. https://www.researchgate.net/profile/Jason_Graham5/publication/281040532_The_nest_architecture_of_Hylaeus_anthracinus_and_other_coastal_solitary_bees/links/55d291b408ae7fb244f54093/The-nest-architecture-of-Hylaeus-anthracinus-and-other-coastal-solitary-bees.pdf. Läst 14 juli 2020. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]