Hoppa till innehållet

Hundrovesläktet

Från Wikipedia
Hundrovesläktet
Röd hundrova (B. dioica)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningGurkordningen
Cucurbitales
FamiljGurkväxter
Cucurbitaceae
SläkteHundrovesläktet
Bryonia
Vetenskapligt namn
§ Bryonia
AuktorLinné
Arter

Se även:

Hundrovesläktet (Bryonia)[1][2] är ett växtsläkte i familjen gurkväxter med cirka 12 arter från Europa, västra Asien och Afrika. Två arter, hundrova (B. alba) och röd hundrova (B. dioica), förekommer i Sverige.

Släktet innehåller fleråriga örter men klängande stjälkar. Stjälkarna är vanligen strävhåriga, veka. Klängena är ogrenade, först raka, senare spiralformigt ihopvirade. Bladen är strödda, handflikiga. Sam- eller tvåbyggare, dvs med han- och honblommor på samma eller skilda plantor. Blommor enkönade, ensamma eller i små klasar i bladvecken. Foderblad fem. Kronan är femflikig, gulvit till grönvit. Hanblommor med tre ståndare. Honblommor med ett stift, märke treflikigt. Frukten är ett bär, som är giftigt[3].

Släktnamnet Bryonia var ett grekiskt växtnamn hos Nikandros (död 133 f. Kr.).

Hundrovor 

Bryonia acuta



Bryonia afghanica



Bryonia alba, svart hundrova



Bryonia aspera



Bryonia cretica



Bryonia dioica, röd hundrova



Bryonia flexuosa



Bryonia lappifolia



Bryonia melanocarpa



Bryonia monoica



Bryonia multiflora



Bryonia syriaca



Bryonia verrucosa



  1. ^ [a b] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (20 december 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17238206. Läst 26 maj 2014. 
  2. ^ Sveriges lantbruksuniversitet 2012–. Bryonia L. – Hundrovesläktet från Svensk Kulturväxtdatabas (SKUD). Läst: 8 april 2015
  3. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 74-75. ISBN 91-20-04445-3 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]