Hoppa till innehållet

Hellenolacerta graeca

Från Wikipedia
Hellenolacerta graeca
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljLacertider
Lacertidae
SläkteHellenolacerta
ArtHellenolacerta graeca
Vetenskapligt namn
§ Hellenolacerta graeca
AuktorBedriaga 1886
Synonymer
Podarcis graeca Mayer
Lacerta graeca
Hitta fler artiklar om djur med

Hellenolacerta graeca[2] är en ödleart som beskrevs av Jacques von Bedriaga 1886. Hellenolacerta graeca är ensam i släktet Hellenolacerta som ingår i familjen lacertider.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3] Det vetenskapliga släkt- och artnamnet syftar på utbredningen i Grekland.[4]

Arten förekommer på ön Peloponnesos i Grekland. Honor lägger ägg.[4] Ödlan lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1600 meter över havet. Den vistas i klippiga områden, i öppna skogar, i buskskogar och i kulturlandskap. Arten hittas ofta nära vatten. Honor lägger ungefär 6 ägg per tillfälle.[1]

Beståndet påverkas av bränder och av nybildad odlingsmark. Utbredningsomradet är uppskattningsvis 20000 km² stort. IUCN listar arten som nära hotad (NT).[1]

  1. ^ [a b c] Wolfgang Böhme, Petros Lymberakis 2009 Hellenolacerta graeca . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 4 oktober 2023.
  2. ^ Bedriaga, J. von (1886) Beiträge zur Kenntnis der Lacertiden-Familie (Lacerta, Algiroides, Tropidosaura, Zerzumia, Bettaia)., Abh. Senck. Ges. 14: 17-444
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (22 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/lacerta+graeca/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ [a b c] Hellenolacerta graeca i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.