Geophis damiani
Utseende
Geophis damiani Status i världen: Akut hotad[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Snokar Colubridae |
Släkte | Geophis |
Art | Geophis damiani |
Vetenskapligt namn | |
§ Geophis damiani | |
Auktor | Wilson, McCranie & Williams, 1998 |
Hitta fler artiklar om djur med |
Geophis damiani[2] är en ormart som beskrevs av Wilson, McCranie och Williams 1998. Geophis damiani ingår i släktet Geophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten är endast känd från en bergstrakt i nordvästra Honduras. Exemplar hittades mellan 1680 och 1750 meter över havet. Denna orm lever i molnskogar eller i andra fuktiga skogar som troligtvis behöver vara ursprungliga. Individerna gräver i lövskiktet och de gömmer sig under trädstammar som ligger på marken eller under annan bråte.[1]
Beståndet hotas av intensivt skogsbruk samt av skogarnas omvandling till jordbruksmark. Populationen minskar och utbredningsområdet är mycket begränsat. IUCN listar arten som akut hotad (CR).[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Wilson, L.D., Townsend, J.H. & Luque, I. 2013 Geophis damiani . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 16 september 2020.
- ^ Wilson,L.D.; McCranie,J.R. & Williams,K.L. (1998) A new species of Geophis of the sieboldi group (Reptilia: Squamata: Colubridae) from northern Honduras., Proc. Biol. Soc. Wash. 111: 410-417
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (23 oktober 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/geophis+damiani/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ Geophis damiani i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|