Finlaysons ekorre
| Finlaysons ekorre Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Infraklass | Högre däggdjur Eutheria |
| Ordning | Gnagare Rodentia |
| Familj | Ekorrar Sciuridae |
| Släkte | Praktekorrar Callosciurus |
| Art | Finlaysons ekorre C. finlaysonii |
| Vetenskapligt namn | |
| § Callosciurus finlaysonii | |
| Auktor | (Horsfield, 1824) |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
.jpg) | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Finlaysons ekorre[2], även känd som mantelekorre[3] (Callosciurus finlaysonii) är en däggdjursart som först beskrevs av Thomas Horsfield 1824[4]. Den ingår i släktet praktekorrar och familjen ekorrar.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Sedan 2 augusti 2022 klassar EU Finlaysons ekorre som en invasiv art[2].
Underarter
[redigera | redigera wikitext]Catalogue of Life[5] och Wilson & Reeder skiljer mellan 16 underarter[4]:
- Callosciurus finlaysonii finlaysonii
- Callosciurus finlaysonii albivexilli
- Callosciurus finlaysonii folletti
- Callosciurus finlaysonii frandseni
- Callosciurus finlaysonii germaini
- Callosciurus finlaysonii harmandi
- Callosciurus finlaysonii trotteri
- Callosciurus finlaysonii annellatus
- Callosciurus finlaysonii bocourti
- Callosciurus finlaysonii boonsongi
- Callosciurus finlaysonii cinnamomeus
- Callosciurus finlaysonii ferrugineus
- Callosciurus finlaysonii menamicus
- Callosciurus finlaysonii nox
- Callosciurus finlaysonii sinistralis
- Callosciurus finlaysonii williamsoni
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Pälsfärgen varierar kraftigt, både mellan underarter och mellan individer i en och samma underart. Den kan vara alltifrån helt vit, helt röd, och helt svart.[7] Blandade färger, som brunaktig ovansida och krämfärgad undersida förekommer också.[8] Honan har fyra spenar. Kroppslängden varierar mellan 19 och 21 cm.[7] Till detta kommer den mycket långa svansen, som kan bli mellan 22,5 och 24 cm lång. Vikten är från 220 till 250 g.[8]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Habitaten utgörs av både täta och glesare skogar. Arten kan även anpassa sig till odlade områden som kokosodlingar. Arten lever främst i träden, och rör sig sällan på marken. I fångenskap kan arten bli upp till 12 år och 10 månader.[7]
Föda och predation
[redigera | redigera wikitext]Födovalet är beroende av årstiden: Under vintern lever arten främst av bark och skott, under våren tar den blommor, under sommaren och hösten frön och frukt; under sommaren tillkommer också insekter. Arten lägger dessutom upp förråd.[7] Den kan även avbarka träd för att komma åt saven.[8]
I den italienska populationen är framför allt katter en betydande predator. Skator och kråkor kan ta ungar.[7]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Arten är polygynandrisk, båda könen kan ha flera partners. Finlaysons ekorre har tre fortplantningsperioder per år: I april, juli till augusti, och november till december. Varje gång får honan en till två ungar som hon föder upp i ett bo tillverkat av växtdelar. Ungarna blir könsmogna under andra levnadsåret.[7]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Denna praktekorre förekommer i Sydostasien från Myanmar över Thailand, Laos och Kambodja till södra Vietnam. Arten introducerades av människan i Singapore.[1] I Italien introducerades arten olagligt i början på 1980-talet när 5 till 6 par infördes, troligen från Thailand, till Acqui Terme i norra delen av landet och Maratea i södra.[8] Introduktion har även skett i trakterna av Hamamatsu och Shizuoka i Japan.[7]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Duckworth, J.W. 2017 Callosciurus finlaysonii . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2022.
- ^ [a b] ”Invasiva arter”. Naturvårdsverket. https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/22-nya-vaxter-och-djur-pa-eu-forteckningen-over-invasiva-frammande-arter/. Läst 24 oktober 2022.
- ^ ”Mantelekorre Callosciurus finlaysonii”. Naturvård. Artdatabanken. 2020, 2022. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Callosciurus%20finlaysonii-6322292?lang=sv. Läst 24 oktober 2022.
- ^ [a b] (2005) , website Callosciurus finlaysonii, Mammal Species of the World. Läst 16 februari 2016.
- ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/callosciurus+finlaysonii/match/1. Läst 15 februari 2016.
- ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
- ^ [a b c d e f g] Mckie Maysha och Rose Valerie (2006). ”Callosciurus finlaysonii Finlayson's squirrel” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Callosciurus_finlaysonii/. Läst 15 februari 2016.
- ^ [a b c d] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. sid. 166–167. ISBN 978-1-4081-1399-8
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Finlaysons ekorre.
Wikispecies har information om Callosciurus finlaysonii.
|