Hoppa till innehållet

Erik Chambert

Från Wikipedia
Erik Chambert
Född17 december 1902
Norrköping
Död13 juni 1988
Norrköping
Nationalitetsvensk
Utbildninginredningsarkitekt
Yrke/uppdragsnickare
inredningsarkitekt
År som aktiv1922–1988
ArbetsgivareAB Chamberts möbelfabrik
Känd förinredningsarkitekt
möbelformgivare
konstnär
StilFunktionalism
MakaInga Chambert
BarnChristian Chambert, Fredrik Chambert, Maria Tarkpea

Erik Gerhard Chambert, född 17 december 1902 i Norrköping, död 13 juni 1988 i samma stad,[1] var en svensk möbelarkitekt, inredningsarkitekt, formgivare och konstnär. Hans formgivning har beskrivits som "mänsklig funktionalism".[2] Han inledde sin verksamhet som konstnär på 1940-talet[3] och låg här nära den konkreta konsten.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Möbler, inredning, formgivning

[redigera | redigera wikitext]

Fadern Axel Chambert var snickarmästare och startade AB Chamberts möbelfabrik i Norrköping 1883.[4] Modern hette som ogift Ida Westerlund. Erik gifte sig 1939 med konstnären och teckningsläraren Inga Stiberg,[5] och de fick barnen Christian, Fredrik och Maria. På 1920-talet hade Chamberts möbelfabrik utvecklat en modern fabrik med elektrisk drift. Erik Chambert var en av de första inredningsarkitekterna som 1925 utexaminerades från Högre Konstindustriella Skolan[6] (numera Konstfack) i Stockholm. Dessförinnan hade han 1922 fått silvermedalj för sitt gesällprov som snickare. Tillsammans med brodern och snickarmästaren Otto Chambert drev han familjeföretaget AB Chamberts möbelfabrik, där han var den konstnärlige ledaren.[3] Han fick sitt stora genombrott på Stockholmsutställningen 1930,[3][7][8] genom inredning av en lägenhet ritad av Norrköpings stadsarkitekt Kurt von Schmalensee där en elegant vilstol med rödlackerade armstöd i stål, som placerats på en entresol, drog till sig uppmärksamhet.[4][9] Hans tidigaste möbelarbeten var präglade av 20-talsklassicism.[3]

Genom studieresor till Italien 1928 och England, Frankrike och Tyskland 1932 kom Erik Chambert i kontakt med Bauhaus-tänkandet och art concret.[10] Han skapade därefter möbler i en stramare och enklare funktionalistisk stil,[3] som gjorde ett ljust och sobert intryck. Som möbelarkitekt deltog Erik Chambert och AB Chamberts möbelfabrik i flera viktiga internationella utställningar: världsutställningarna i Chicago 1933,[11] i Bryssel 1935[12] och Paris 1937,[13] den internationella hantverksutställningen i Berlin 1938 och världsutställningen i New York 1939.[10] På Nationalmuseum visades 1993 en utställning med möbler av Bruno Mathsson, Erik Chambert, John Kandell och Jonas Bolin. Han fick som möbel- och inredningsarkitekt möjlighet att ge uttryck för sitt konstnärliga skapande genom blomstermålningar och intarsiainläggningar på möbler.[14] Han ritade 1945 intarsiaskåpet Livets vågskål,[15] som numera finns på Nationalmuseum. Dekupör var Manne Manning.

Som inredningsarkitekt fick Erik Chambert ett antal uppdrag för offentliga miljöer och privathem. De flesta beställningarna gjordes av institutioner och företag i Norrköpingstrakten, men även Haga slott och Tessinska palatset hörde genom Byggnadsstyrelsen till kunderna. Förutom att formge möbler färgsatte han väggar och ritade tyger ibland för specifik användning. Han samarbetade bland annat med Jobs Handtryck och Tabergs Yllefabrik.[16] AB Chamberts möbelfabrik lades ner 1979,[17] och firmans arkiv finns på Norrköpings stadsmuseum.[17]

Konstnärskap

[redigera | redigera wikitext]

Från slutet av 1930-talet målade Erik Chambert gouacher med fragment från verkligheten och böljande former. Han debuterade 1943 på Liljevalchs höstsalong och var därefter flera gånger representerad på Liljevalchs salonger. På 1950-talet målade Erik Chambert helt abstrakt.[18] 1960 övergick han från gouache till att använda oljefärger.

Internationellt framträdde Erik Chambert första gången som konstnär på Surindependenternas salong i Paris 1951. Under 1950-talet och ett par gånger under 1970-talet samt 1980 visade han sina verk på Salon des Réalités nouvelles i Paris. Han bjöds in att ställa ut separat på Galerie Colette Allendy 1957, som vid sidan av Galerie Denise René var en av de viktigaste parisiska skyltfönstren för efterkrigstidens avantgardekonst.[19][20]

I mitten på 1960-talet gick Erik Chambert från de plana kompositionerna. Han formade reliefer i vitt, svart eller rött papper, i silverpapper eller guldfolie, där han vill skapa spänning genom rumsverkan. Relieferna byggdes in i plexiglaslådor som var ett med konstverket och där Damen med hunden är ett tidigt exempel på denna teknik. Verket gjordes för hand i 100 identiska exemplar och ingick i Konstfrämjandets utställning Multikonst[21] som 1967 visades samtidigt på 100 platser i landet.

Från slutet av 1960-talet och till sin död 1988 laborerade Erik Chambert med genomskinligheter, ljus och ljusbrytningar. Han använde då plexiglas i plattor och stavar, ibland bemålade på ovansidan, för att förstärka motivet. Bo Sylvan kallade i sitt invigningstal till utställningen på Millesgården 1990 de kristallklara plexiglasobjekten för "ljusorglar". Alla plexiglasobjekt med tillhörande lådor är sågade, slipade och sammanfogade för hand av konstnären.[22]

Den konkreta konsten spelade en viktig roll i Erik Chamberts hemstad Norrköping, från 1940-talet och framåt. Museicheferna Aron Borelius, Gösta Lilja, Bo Sylvan och museiintendent Folke Lalander tillhörde där förespråkarna för nonfigurativ konst.[23] Två av Erik Chamberts separatutställningar visades på Norrköpings konstmuseum, 1965 och 1981.[24] Han ställde också ut separat ett par gånger hos Sara Bonnier på Galleri Bleue i Stockholm, och 2009–2010 visade Moderna museet konst och ett fåtal möbler och textilier.[2] Norrköpings konstmuseum anordnade 2015–2016 en stor utställning med hans verk, där möbler och textilier kombinerades med ett 60-tal konstverk.[18]

Erik Chambert har inte tillhört någon konstnärsgrupp. Erik Chambert har betraktats som konkretist, men själv ville Chambert inte kalla sina bilder konkreta;[25] benämningen "geometrisk abstraktion" har även använts. Det fanns ofta en händelse bakom verken, inklusive tankar om livet som i Livets vågskål,1943, Livscykel,1963 eller Ett liv-serien I - X 1980–1982. Upplevelser och synintryck, ofta i samband med de årliga resorna i Europa, har legat som underlag till kompositioner med titlar Hallarna (1964), Pointe du Raz (1967) eller Gibraltar (1980).[26]

Representation och övrigt

[redigera | redigera wikitext]

Chamberts möbler finns på Nationalmuseum i Stockholm,[27] Norrköpings stadsmuseum, Möbeldesignmuseet i Stockholm, Östergötlands museum i Linköping, Röhsska museet i Göteborg, Arkitektur och designcentrum (ArkDes) i Stockholm, Nordiska museet i Stockholm.

Chamberts konst finns representerad på Moderna museet i Stockholm,[28] Norrköpings konstmuseum,[29] Linköpings museum, Göteborgs konstmuseum[30] och Kalmar konstmuseum.[31]

Hans tyger och textilskisser finns utställda eller magasinerade på Nationalmuseum i Stockholm,[27] Norrköpings stadsmuseum och Designarkivet i Nybro.

AB Chamberts Möbelfabrik var belägen på Gamla Rådstugugatan, Norrköping.[18] Sedan 2017 finns en ny byggnad på platsen, Magnentus Tower, som utvändigt är klädd med en nytolkning av Chamberts verk i form av ett bladmönster. Huset är ritat av ÅWL Arkitekter.[32][33]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Sveriges dödbok 1901-2013, (Version 6.0) Sveriges släktforskarförbund (2014) ISBN 9187676648
  2. ^ [a b] ”Erik Chambert”. Moderna Museet i Stockholm. https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/utstallningar/moderna-museet-nu-erik-chambert/. Läst 25 januari 2022. 
  3. ^ [a b c d e] ”Erik Chambert - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/erik-chambert. Läst 29 januari 2022. 
  4. ^ [a b] ”Arkitekturmuseet Erik Chambert”. web.archive.org. 20 februari 2012. Arkiverad från originalet den 20 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120220075852/http://www.arkitekturmuseet.se/forskning/arkitektportrattet_1/. Läst 29 januari 2022. 
  5. ^ Millroth, Thomas (1993). Erik Chambert. sid. 18. Läst 17 februari 2022 
  6. ^ Nyström, Sigrid Eklund (1992). Möbelarkitekt på 1930-talet : om inredningsfirman Futurum och hur en ny yrkesgrupp etablerar sig. Nordiska museet. ISBN 91-7108-318-9. OCLC 26324262. https://www.worldcat.org/oclc/26324262. Läst 27 januari 2022 
  7. ^ Boman, Monica (1991). Svenska möbler 1890-1990. sid. 216. ISBN 91-87896-09-5. https://libris.kb.se/bib/7767580. Läst 8 februari 2022 
  8. ^ Danielson, Sofia (2002). Konsten 1915-1950, Signums svenska konsthistoria. sid. 348. ISBN 91-87896-48-6. https://libris.kb.se/bib/8633634. Läst 8 februari 2022 
  9. ^ Gordan, Dan (2019). Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag. sid. 77. ISBN 978-91-1-3096-45-2. https://libris.kb.se/bib/dpd3fpmbbqr40ftv. Läst 8 februari 2022 
  10. ^ [a b] Gordan, Dan (2019). Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag.. sid. 111. ISBN 978-91-1-309645-2. https://libris.kb.se/bib/dpd3fpmbbqr40ftv. Läst 8 februari 2022 
  11. ^ Hedqvist, Hedvig; Christian Björk, Eric Ericsson (2018). Swedish Modern. sid. 119. ISBN 9789188629432. https://libris.kb.se/bib/22571745. Läst 26 november 2022 
  12. ^ Hedqvist, Hedvig; Christian Björk, Eric Ericsson (2018). Swedish Modern. sid. 123. ISBN 9789188629432. https://libris.kb.se/bib/22571745. Läst 8 februari 2022 
  13. ^ Gordan, Dan (2019). Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag. sid. 110. ISBN 978-91-1-309645-2. https://libris.kb.se/bib/dpd3fpmbbqr40ftv. Läst 8 februari 2022 
  14. ^ Hedqvist, Hedvig; Christian Björk, Eric Ericsson (2018). Swedish modern. sid. 478-485. ISBN 9789188629432. https://libris.kb.se/bib/22571745. Läst 8 februari 2022 
  15. ^ Boman, Monica (1991). Svenska möbler 1890-1990. sid. 258. ISBN 91-87896-09-5. https://libris.kb.se/bib/7767580. Läst 26 november 2022 
  16. ^ Festin, Bonnie; Björn Dahlgren (foto) (2015). Sommaräng, Konkret och Harlekin. sid. 47-49. ISBN 978-91-637-9169-7. https://libris.kb.se/bib/18553822. Läst 26 november 2022 
  17. ^ [a b] ”Arkivet”. Norrköpings stadsmuseum. https://www.norrkopingsstadsmuseum.se/upplev/samlingarna/arkivet/. Läst 1 februari 2022. 
  18. ^ [a b c] ”Erik Chambert – möbler, måleri och textil”. Norrköpings Konstmuseum. 2015. https://www.norrkopingskonstmuseum.se/utstallning/erik-chambert-mobler-maleri-och-textil/. Läst 29 januari 2022. 
  19. ^ Millroth 1993, sid. 26.
  20. ^ Millroth 1989, sid. 175–176.
  21. ^ Millroth 1993, sid. 47–50.
  22. ^ Millesgården 1990.
  23. ^ Brunius 2004, sid. 45.
  24. ^ Millroth 1993, sid. 100–101, 112.
  25. ^ Carlén, Staffan (1990): förord till katalogen till separatutställning på Millesgården
  26. ^ Millroth 1993, sid. 84.
  27. ^ [a b] ”Nationalmuseum - Samling | Resultat”. collection.nationalmuseum.se. http://collection.nationalmuseum.se/eMP/eMuseumPlus?service=ExternalSearch&module=collection&viewType=detailList&fulltext=Erik%20Chambert. Läst 25 januari 2022. 
  28. ^ ”Results – Search Objects – Moderna Museet”. sis.modernamuseet.se. https://sis.modernamuseet.se/en/search/chambert. Läst 25 januari 2022. 
  29. ^ Norrköpings konstmuseum. (2000 ;). Norrköpings konstmuseum : katalog. Norrköpings konstmuseum. ISBN 91-88244-22-9. OCLC 186037488. https://www.worldcat.org/oclc/186037488. Läst 27 mars 2020 
  30. ^ Göteborgs konstmuseum
  31. ^ ”Kalmar konstmuseum”. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201232806/http://konstdatabas.designarkivet.se/index.php/Detail/Object/Show/object_id/1980. Läst 1 december 2017. 
  32. ^ Olsson Äärlaht, Maria (9 september 2016). ”Magnentus Tower blir nytt landmärke”. Lokalnytt. https://www.lokalnytt.se/artiklar/1865/magnentus-tower-blir-nytt-landmarke. Läst 26 januari 2022. 
  33. ^ ”Magnentus Tower”. Magnentus. https://www.magnentus.se/projekt/magnentus-tower. Läst 26 januari 2022. 

Övriga källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Brunius, Jan (2005). Signums svenska konsthistoria [Bd 13] Konsten 1950-1975. Lund: Signum. ISBN 9187896699 
  • Dahlbäck Lutteman, Helena (1992). Erik Chambert : [konstnären som möbelskapare]. Raster. Läst 25 januari 2022 . ISBN 9187214415
  • Millroth, Thomas; Stackman Per-Olle (1989). Svenska konstnärer i Paris. Stockholm: Författarförl. Fischer & Rye. ISBN 9170545871 
  • Millroth, Thomas; Chambert Erik (1993). Erik Chambert. Stockholm: Carlsson. ISBN 9177986393 
  • Millesgården, Erik (1990). Erik Chambert: måleri & objekt : 28 apr 10 jun 90 : Millesgården. Millesgårdens utställningskatalog, 0283-9733 ; 22. Lidingö: Millesgården. ISBN 91-87340-20-8 
  • Henrikson, Gunnar, (2004). Otto Chambert mästarnas mästare. Carlssons förlag. ISBN 9172035897
  • Sveriges dödbok 1901-2013, (Version 6.0) Sveriges släktforskarförbund (2014) ISBN 9187676648
  • Festin, Bonnie (text), Dahlgren, Björn (foto), (2015). Sommaräng, Konkret och Harlekin. Norrköpings Stadsmuseum, Norrköpings Konstmuseum. ISBN 978-91-637-9169-7
  • Hedqvist, Hedvig, Björk, Christian, Ericsson, Eric (2018). Swedish Modern. Orosdi-Back. ISBN 9789188629432
  • Gordan, Dan (2019). Svenska stolar och deras formgivare 1899 till idag. Norstedts. ISBN 978-91-1-309645-2
  • Norrköpings konstmuseum. (2000). Norrköpings konstmuseum : katalog. Norrköpings konstmuseum. [[Special:Bokkällor/91-88244-22-9|ISBN 91-88244-22-9]]. OCLC 186037488. Läst 27 mars 2020
  • Erik Chambert i Nationalencyklopedin

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Erik_Chambert&oldid=55993931”