Ergativ
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Ergativ är ett grammatiskt kasus som förekommer i så kallade ergativa språk (bland annat tibetanska, baskiska, kaukasiska språk och eskimåisk-aleutiska språk). Också sumeriska var ett ergativt språk.[1]
I dessa språk har man inte tudelning mellan subjekt och objekt utan skiljer i stället mellan den eller det aktivt handlande (subjektet till ett transitivt verb) och den eller det som utsätts för ett skeende (objektet till ett transitivt verb eller subjektet till ett intransitivt verb). Den förstnämnda kategorin böjs i ergativ, medan den andra böjs i absolutiv.[2]
Nationalencyklopedin illustrerar detta med ett tydligt exempel.
I de båda meningarna "Lisa rullade vagnen nerför trappan" och "Vagnen rullade nerför trappan" skulle "Lisa" i ett ergativt språk stå i ergativ, medan "vagnen" i båda meningarna skulle stå i absolutiv, eftersom den aldrig är aktivt handlande.
I ergativa språk har ergativen andra funktioner, utöver att beteckna agenter eller transitiva subjekt. I många australiska språk används ergativen för instrumentalis, och i grönländskan används ergativen även för att beteckna genitiv.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Zólyomi, Gábor (2016). ”An introduction to the grammar of Sumerian” (på engelska). Arkiverad från originalet den 16 september 2018. https://web.archive.org/web/20180916130913/https://core.ac.uk/download/pdf/51326989.pdf. Läst 22 juni 2020.
- ^ ”Ergative Case” (på engelska). SIL Glossary of Linguistic Terms. 3 december 2015. https://glossary.sil.org/term/ergative-case. Läst 22 juni 2020.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||