Hoppa till innehållet

Eliel Saarinen

Från Wikipedia
Eliel Saarinen
FöddGottlieb Eliel Saarinen
20 augusti 1873[1][2][3]
Rantasalmi[2], Finland
Död1 juli 1950[2][3] (76 år)
Bloomfield Hills[4][2], USA
Medborgare iFinland och USA[5][6]
Utbildad vidTekniska högskolan i Helsingfors
Tammerfors reallyceum
SysselsättningArkitekt[7][8][3], stadsplanerare
ArbetsgivareUniversity of Michigan
Noterbara verkHelsingfors centralstation
MakaLoja Saarinen[9]
Mathilda Tony Charlotta Gyldén[9]
BarnPipsan Saarinen Swanson (f. 1905)[10]
Eero Saarinen (f. 1910)[9]
FöräldrarJuho Saarinen
Utmärkelser
Kommendörstecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden (1924)[11]
Hedersdoktor vid Karlsruher Institut für Technologie (1933)
Hedersdoktor vid Universitetet i Cambridge (1940)
Hedersdoktor vid Harvard University (1940)
Storkorset av Finlands Lejons orden (1946)[12]
AIA:s guldmedalj (1947)
Royal Gold Medal (1950)
Fellow of the American Institute of Architects
Redigera Wikidata

Gottlieb Eliel Saarinen, född 20 augusti 1873 i Rantasalmi, Södra Savolax, död 1 juli 1950 i Bloomfield Hills, Michigan, var en finländsk-amerikansk arkitekt och stadsplanerare. Eliel Saarinen blev bland annat känd för sina byggnader i jugendstil och anses vara en pionjär för modern förortsbebyggelse. Han är far till Eero Saarinen.

Helsingfors järnvägsstation (1910-14).

Saarinen kom från en prästsläkt och växte upp i Ingermanland där fadern Juho Saarinen (1846–1920) var kyrkoherde. Hans mor var Selma Maria Broms (1845–1914) och han hade sex syskon. När familjen lämnade Ingermanland övertogs tjänsten som kyrkoherde av morbrodern Karl Johan Hedley Broms. Saarinen gick i skolan i Viborg och Tammerfors.[13] Saarinen studerade på Polytekniska institutet i Helsingfors 1893–97.

Gesellius-Lindgren-Saarinen

[redigera | redigera wikitext]

Eliel Saarinen firade redan som student en stor framgång då han tillsammans med Herman Gesellius och Armas Lindgren vann arkitekttävlingen för kommerserådet Julius Tallbergs bostadshus på Skatudden i Helsingfors. Nu grundades arkitektkontoret Gesellius-Lindgren-Saarinen som firade stora framgångar i Finland och internationellt.[13] 1898 deltog de i en arkitekturtävling för Finlands paviljongvärldsutställningen i Paris år 1900, och vann tävlingen med sitt bidrag. Den slottslika paviljongen som var dekorerad med Akseli Gallen-Kallelas fresker fick en enorm uppmärksamhet. Konstruktionen blev en vägvisare för den nationalromantiska inriktningen och beställningar strömmade in till arkitektbyrån.

Arkitekttrions gemensamma arbeten hör till de bästa nationalromantiska arbetena i Finland. Bland dessa finns försäkringsbolaget Pohjolas kontor (1901) och Finlands nationalmuseum (1905–10) i Helsingfors, Suur-Merijoki herrgård i Viborgs landskommun (1904, förstördes under andra världskriget), samt deras gemensamma ateljé Hvitträsk (1902) i Kyrkslätt. Byrån planerade också flera bostadshus i Helsingfors, samt utvecklade nationalromantiska inredningar, speciellt för Suur-Merijoki och Hvitträsk, som i dag är museum. Arkitekttrion splittrades år 1905.[14]

Bland Saarinens mest betydande verk räknas Helsingfors centralstation. Elielplatsen (finska: Elielinaukio), den öppna platsen väster om järnvägsstationen har fått sitt namn efter Saarinen. Det egna hemmet i Hvitträsk tillhör hans mest kända verk.[15]

Stadsplanering

[redigera | redigera wikitext]
Planerad bebyggelse ungefär där dagens Munkparken ligger. Fotografi av modellen.

Som stadsplanerare gjorde han bland annat planerna för Munksnäs-Haga och Pro Helsingfors. Munksnäs-Haga-planen publicerades i en bok år 1915 vars hela titel lyder Munksnäs-Haga och Stor-Helsingfors. Stadsplansstudier och förslag av Eliel Saarinen. Planen gjordes i samarbete med Helsingfors stadsplanearkitekt Bertel Jung, speciellt gällande kommunikationerna mot staden, och de båda arkitekterna kom senare att göra planen Pro Helsingfors tillsammans. Saarinen deltog även som rådgivare i stadsplaneringen i Tallinn.

Cranbrook Art Museum

1922 deltog Saarinen i en tävling för Chicago Tribune building och mottog andra pris och hans bidrag uppmärksammades. [16] Saarinen med familj flyttade till USA 1923. Familjen bodde i Bloomfield Hills, en förort till Detroit, dit Saarinen engagerats av tidningsmannen George Gough Booth i skapandet av Cranbrook Academy of Art, där han ritade byggnaderna och var docent. Saarinens vän Carl Milles anslöt dit 1931. Cranbrook Educational Community är klassat som nationellt historiskt landmärke. Han var även professor på University of Michigan. Under 1930-talet började han arbeta tillsammans med sonen Eero Saarinen och från 1937 drev de en gemensam byrå.

  1. ^ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 3614, läst: 23 mars 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d] läs online, www.mfa.fi , läst: 6 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] Archive of Fine Arts, abART person-ID: 13451, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  4. ^ Angela Sanna, Art Nouveau = Jugendstil, ISBN 978-88-6637-024-6.[källa från Wikidata]
  5. ^ Smithsonian American Art Museum person-/institutions-ID, Smithsonian American Art Museum person-/institutions-ID: 4204, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 3614, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ Arkitekter verksamma i Sverige, 11 juli 2014.[källa från Wikidata]
  8. ^ läst: 6 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c] Kindred Britain, läs online.[källa från Wikidata]
  10. ^ URN-NBN: URN:NBN:fi:sls-4814-1416928957420.[källa från Wikidata]
  11. ^ Korkeimpien suomalaisten kunniamerkkien haltijat 1918–1969, Tietosanakirja-osakeyhtiö, 1970, s. 31, läs online.[källa från Wikidata]
  12. ^ Antti Matikkala, Suomen Valkoisen Ruusun ja Suomen Leijonan ritarikunnat, Edita, 2017, s. 492, ISBN 978-951-37-7005-1.[källa från Wikidata]
  13. ^ [a b] ”Saarinen, Eliel”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4814-1416928957420 
  14. ^ http://www.mfa.fi/architect?apid=3830
  15. ^ Jor Finn, Ødegård Knut, Havran Jiri, red (1999). Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Stockholm: Prisma. sid. 128-135. Libris 7408497. ISBN 91-518-3407-3 
  16. ^ http://www.mfa.fi/architect?apid=3871

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]