Dimackord
Dimackord (från engelskans diminished, förminskad), betecknar ibland treklanger, ibland fyrklanger, uppbyggda genom stapling av små terser.
Dim7-ackord är en fyrklang som även kallas helförminskat septimackord. Exempelvis är Cdim7 ett C7-ackord där alla toner utom grundtonen har sänkts ett halvtonssteg. Det består således av tonerna c, ess, gess och bessess (klingande a). Ackordet hade i teorin kunnat skrivas Cm6–5, men betecknas C°7 eller Cdim7.
Notera att avståndet är en liten ters, dvs tre halvtonssteg, mellan varje ton i denna fyrklang. Denna symmetri gör att det bara finns tre dim7-ackord, men med olika grundtoner. C°7 består nämligen av samma toner som E♭°7, G♭°7 och A°7, men med grundtonen C. På samma sätt består ackorden C♯°7, E°7, G°7 och A♯°7 av samma toner, men har olika grundton. Slutligen är D°7, F°7, G♯°7 och B°7 samma ackord, men med olika grundton.
I vissa böcker[1][2][3], bland annat flertalet vis- och popnotböcker, kallas ovanstående fyrklang för dimackord, och betecknas Cdim eller C°. I andra böcker[4][5][6], främst inom musikteori för klassisk musik och jazzmusik, skiljer man mellan dim7-ackord och dim-ackord, där det senare är en dimtreklang - en förminskad durtreklang. C° eller Cdim betecknar i detta sammanhang ett förminskat C-durackord, där alla toner utom grundtonen sänkts en halvtonssteg, och består således av tonerna c, ess, och gess. Alternativt kan denna treklang betecknas Cm-5 eller Cm♭5.
I ett halvförminskat septimackord, som betecknas CØ7 eller Cm7♭5, är alla toner utom grundtonen och septiman sänkta ett halvtonssteg. I fallet CØ7 blir således tonerna c, ess, gess och bess.
Räknat från bastonen består dim-treklangen av: grundton, liten ters, förminskad kvint. En dim7-fyrklang innehåller dessutom en stor sext (detta intervall kallas ibland även förminskad septima). Ett halvförminskat septimackord (Ø7) innehåller istället en liten septima.
Notera att ackordet C7-9 eller C7♭9 (ett septimackord med förminskad nona) kan betraktas som ett D♭°7/C, dvs som en dimfyrklang bestående av tonerna D♭, E, G och B♭, men med basen C.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Ingelf, Sten (1982). Jazz- och popharmonik. Stockholm: Reuter & Reuter.
- ^ Joe Paparone lessons online: Music Theory Arkiverad 1 december 2008 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [http://books.google.com/books?id=VtIyb18_5koC&pg=PA47&dq=dim+chord&hl=sv#PPA46,M1 Dave Stewart, The Musician's Guide to Reading & Writing Music, Backbeat Books 1999, ISBN 9780879305703
- ^ The new real book
- ^ Carl Brandt, Clinton Roemer, Standard Chord Symbol Notation
- ^ Eric Starr, The Everything Rock & Blues Piano Book: Master Riffs, Licks, and Blues Styles from New Orleans to New York City, Everything Books 2007 ISBN 1-59869-260-7