Hoppa till innehållet

Valkyrian

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Die Walküre)
För det mytologiska väsendet, se Valkyria. För olika betydelser, se Valkyria (olika betydelser).
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Ferdinand Leeke 1859–1925: Walküre

Valkyrian (tyska: Die Walküre) är en tysk opera i tre akter med text och musik av Richard Wagner. Den utgör andra delen i operacykeln Nibelungens ring och dess namn anspelar på operans huvudkaraktär Brünnhilde. Valkyriorna var enligt den nordiska mytologin Odens (Wotans) budbärarinnor. Valkyriorna förde från slagfältet med sig de stupade hjältarna till Valhall, gudarnas boning.

Verkets mest kända musikstycke är Valkyrieritten.

För utförligare bakgrund se Nibelungens ring.

Richard Wagner skrev librettot till Nibelungens ring i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Valkyrian tillkom 18541855. Operan uppfördes första gången i München på Hovteatern den 26 juni 1870. Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 7 november 1895.[1]

Operans första akt med kärleksscenen mellan Siegmund och Sieglinde (med bland annat Winterstürme wichen dem WonnemondVinterstormar försvann inför våren) är troligen den mest lyriska akten bland Wagners operor. Sista aktens Valkyrieritten och slutscenen (Leb wohl, du kühnes, herrliches KindFarväl mitt modiga härliga barn) med eldmusiken är likaså populära klassiker. Slutscenen förekommer också som rent instrumentalt stycke.

”Kärleksakten”

[redigera | redigera wikitext]

I Ringcykeln är Valkyrians första akt faktiskt en kärleksakt som mynnar ut i ett kärleksmöte mellan Siegmund och Sieglinde. Den här över en timme långa kärleksscenen (med undantag av ett avbrott för ett samtal med Hunding) utgör musikaliskt sett en höjdpunkt i Wagners skapande. Det är inte många andra tonsättare som så suggestivt och hänförande har kunnat uttrycka kärleken med alla dess själsliga och kroppsliga detaljer. ”Tvillingkärleken” (här avses en fulländad enhet av två människor) andas förhoppning och utlovar uppfyllelse. Den musikaliska lyriken i den spirande kärleken mellan bror och syster, som endast upplever böjelsen för varandra, utan att känna till sin dunkla, gemensamma härkomst, är av ett annat slag än musiken till de plastiska naturbilderna eller de mytologiska personernas melodiska språkstil i partituret till Rhenguldet. Som symbol för den mytiska sfärens förvandling till en mänsklig sfär och som en symbol för känslornas frigörelse och frälsningen undan ett påtvingat äktenskap, fungerar den stora dörren till Hundings hus. Denna har, enligt Sieglindes berättelse slagits upp av främlingen, som stötte sitt svärd i askträdets stam, ”och förblev vidöppen; utanför (är det) underbar vårnatt; fullmånen lyser in och kastar sitt bleka ljus på paret” (Wagners regianvisning). På detta vis ”välsignar Naturen” Siegmunds och Sieglindes förening. Vad det är för en lidelse som driver syskonen i varandras armar säger oss även musiken, vars långa fraser griper in i varandra i en ”oändlig melodi”, orkesterns ”erotiska och harmoniska” doft. Det var i den här nattscenen som Wagners ”Tristanstil” föddes.

Karin Branzell som Brünnhilde cirka 1915.

Det är märkligt, men ändå begripligt med tanke på handlingsförloppet, att hjältinnan i Ringcykelns andra del, valkyrian Brünnhilde, uppenbarar sig först i andra akten. Vid sidan av Wotan, är hon Ringens nyckelgestalt. Man lär känna henne tillsammans med de övriga valkyriorna till häst, beväpnad, i rustning och utbristande i Valkyrieropet Hojo-toho. Men Brünnhilde intar trots detta en särställning bland de övriga valkyriorna, hon är nämligen Wotans favoritdotter. Hon förkroppsligar Wotans innersta önskan, hans undermedvetna. När hon för första gången hamnar i konflikt med fadern, återspeglas Wotans inre disharmoni i hennes motstånd. Wotan offrar visserligen Siegmund, men han blir därmed inte utan ättling. Han är väl medveten om att Sieglinde är havande med Siegfried. Den här räddningstanken, Wotans tredje illusion, skiljer sig från de föregående genom att Wotan inte vågar gripa in själv direkt, så som han fortfarande kunde göra med svärdet. Han handlar därför indirekt, nämligen genom Brünnhilde, förverkligandet av hans önskemö. Hon följer Wotans befallning och för ett nattligt samtal med Siegmund, vars snart förestående död hon ska tillkännage (Dödsförkunnelsen, Todeskunde). Brünnhilde varskor Siegmund om att för den som får dödsbudet är vägen tillbaka till livet stängd för alltid. När Siegmund hänvisar till sitt oövervinnerliga svärd, förkunnar Brünnhilde för hjälten att samma gud som en gång skänkte honom svärdet nu har dömt honom till döden. Underrättelsen smärtar Siegmund djupt, eftersom han tvingas lämna Sieglinde ensam och utan beskydd. Han gör då uppror mot sin egen far och gud. Han tror att Brünnhilde på grund av sin gudomlighet (och odödlighet) inte kan förstå honom. Det är det här som ger impulsen till Brünnhildes metamorfos; öppnar vägen för henne till att bli människa. Hon talar om för Siegmund att Sieglinde bär ett barn i sitt sköte. Siegmund vill nu själv döda sin älskade, för att inte lämna henne utan beskydd. I detta ögonblick går Brünnhilde emellan för att förhindra det ödesdigra dådet. Hon handlar nu som en kvinna av människosläktet: hon lyssnar till sina känslor och lovar Siegmund att bistå honom i tvekampen med Hunding. Hon, valkyrian, tänker sätta sig upp mot gudafadern och försvara Völsungen. Brünnhilde fattar ett självständigt, mänskligt beslut. Hon förstår och accepterar att Siegmunds moral är högre än gudarnas och hon tar ansvaret för sina handlingar: hon blir människa. När Brünnhilde försjunker i sömn (akt III) och sedan väcks av Siegfried kyss till ett liv som människa (Siegfried, akt III) är alltsammans en naturlig följd av den inre metamorfos som Brünnhilde genomgår under Dödsförkunnelsen. Det här ögonblicket är av central betydelse för Ringcykelns fortsatta förlopp och slut.

Brünnhilde, som i andra akten uppenbarade sig för Siegmund som dödsängel, förvisas i slutet av tredje akten av sin far från Valhall som en fallen ängel. Den ohörsamma valkyrian fogar sig skenbart i Wotans dom. Men i själva verket undervisar och förädlar dottern fadern. Hon får Wotan att inse hur skamfylld hon kände sig inför människornas klagan, det fria hjärtats kärlek, det ödestrotsande mänskliga lidandet. Endast därför sätter hon sig upp mot den som i hennes hjärta planterade kärleken till Völsungarna. När hon har nått så långt i sin plädering föds ett nytt tema i orkestern. Det spelas av oboerna och klarinetterna och är en känslofull variant av fördragsmotivets stela, mekaniskt nedåtsträvande tonföljd. Den här släktskapen med fördragsmotivet röjer den faderliga kärleken som döljer sig bakom Wotans maktbegär och uppenbarar rent av gudens avsikt med planen till en god världsordning. Men Wotan har själv låtit tysta sitt bättre jag, representerat av Brünnhilde. För Wotan är Valkyrians sista scen en prövostund, där han efter hand erkänner sin orättfärdighet. Brünnhilde löser gradvis upp faderns inre disharmoni. Själv tar guden här avsked av sina ungdomsdrömmar och av planen på en av gudarna styrd god världsordning, som blev till en illusion. Härmed avslutas Wotans läroår. Han överger planerna på en ”självräddning”, på att ge gudarna herraväldet och skapa jämvikt i världsordningen. Och det skymmer insikten om att en ny världsordning är på väg att skapas, en världsordning utan gudar.

Brünnhilde ber sin far att slå en ring av eld runt valkyrieklippan så att bara en hjälte utan fruktan ska kunna finna henne; tanken på att bli hustru till en vanlig dödlig människa är henne förhatlig. Wotan går med på detta, men ironiskt nog kommer dottern i Ringens sista del att förrådas till en man som inte alls är någon hjälte, och detta kommer att ske med hjälp av Siegfried.

Eldbesvärjelsen

[redigera | redigera wikitext]

När spjutet i slutet av andra akten bräcker svärdet blir det till en symbol: Wotan låter sig gradvis övertygas av tanken på försakelse, men är dock ännu inte mogen för detta. I slutet av tredje akten håller han fortfarande spjutet i sin hand. Spjutets kraft tjänar nu till att tillkalla Loge och ge honom i uppdrag att med en eldring skydda den sovande Brünnhilde, så att hon och Siegfried en gång ska kunna finna varandra. De flammande lågorna åskådliggörs av ett rörligt motiv (piccolaflöjt och sex harpor). Motivet omsluts av snabba stråkpassager, medan träblåsarna och klockspelet frammanar eldens snabba spridning.

Valkyrieritten

[redigera | redigera wikitext]
”Der Walkürenritt”, kariaktyr 1876.

Valkyrieritten inleder akt III. Det börjar som ett rent orkesterstycke och kompletteras efter några minuter av de åtta valkyriornas hälsningsrop till varandra. Bortsett från rhendöttrarnas unisona sång i Rhenguldet, är Valkyrieritten det enda ensemblestycket i de tre första operorna av Nibelungens ring. Det ger en suggestiv bild av det överjordiska, kosmiska världens oändliga rymder. Det har ofta använts som filmmusik, till exempel i Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now. För Ringen skapade Wagner en orkester med en bleckblåssektion av dittills oanade mått: åtta horn (däribland två så kallade Wagnertubor eller valthornstubor som dock har samma munstycksform som hornens), två tubor, en kontrabastuba, tre trumpeter, en bastrumpet, tre basuner och en kontrabasbasun.

  • Siegmund (tenor)
  • Sieglinde (sopran)
  • Hunding, Sieglindes man (bas)
  • Wotan, huvudguden (baryton)
  • Fricka, Wotans fru och äktenskapets gudinna (mezzosopran)
  • Valkyriorna:
    • Brünnhilde, Wotans dotter och favoritvalkyria (sopran)
    • Waltraute (mezzosopran)
    • Ortlinde (sopran)
    • Helmwige (sopran)
    • Gerhilde (sopran)
    • Siegrune (sopran)
    • Schwertleite (sopran)
    • Rossweisse (sopran)
    • Grimgerde (sopran)

Valkyriorna är barn till Wotan och gudinnan Erda (urmodern/jordgudinnan). Deras uppgift är att hämta slagna hjältar och föra dem till Valhall. Wotan, utklädd till Wälse, hade två barn med dödlig moder: Siegmund och Sieglinde. Wotans avsikt var att få Siegmund att röva härskarringen från Fafner (se Rhenguldet).

Förhistoria

[redigera | redigera wikitext]

Wotan har av jordgudinnan Erda fått veta att gudarna kommer att gå under om Alberich återigen får tag i ringen. Fafner har med hjälp av trollhjälmen Tarnhelms magiska kraft förvandlat sig till en drake och ligger och vaktar skatten. Wotan behöver en hjälte som kan vinna tillbaka ringen och rädda gudarna. Med Erda har Wotan nio döttrar, valkyriorna, som med Brünnhilde i spetsen, har till uppgift att föra fallna hjältar till Valhall. Wotan var trollbunden av paradoxala tankar om att en fri hjälte skulle återvinna ringen åt honom och återbörda den till rhendöttrarna, varigenom gudarna skulle räddas från undergången. Med en kvinna av människosläktet avlade han Wälsungen (Völsungarna). I skepnad av Wälse (Völsung) fostrade Wotan tvillingparet Siegmund och Sieglinde i skogen. Wotan hoppas att sonen Siegmund en dag ska bli den hjälte, som ska rädda gudarna. När pojken och hans far Wälse en dag återvände från jakten, fann de huset nedbränt, modern ihjälslagen och inget spår av Sieglinde. Sieglinde hade släpats bort och tvingats att äkta Hunding, en medlem av en fiendesläkt. Men vid bröllopet uppenbarade sig en främling (Wälse/Wotan) och drev in ett svärd (Notung) i ett askträds stam. Ingen har ännu lyckats dra ut svärdet ur stammen.

Akt 1: Det inre av Hundings hydda, som är uppbyggd kring en mäktig ask

[redigera | redigera wikitext]
Scenbild till finalen av akt I.

Efter ett häftigt oväder och hetsad av fiender vacklar Siegmund in i Hundings hydda för att söka tillflykt. Han faller utmattad till marken. Han är blond, ung och vacker. Hundings hustru, Sieglinde, ger honom mat och dricka, utan att de känner igen varandra. Siegmund återfår sina krafter och vill dra vidare för att inte en ond spådom, som förföljer honom, ska drabba Sieglinde. Men hon ber honom stanna: hennes öde kan i alla fall inte bli värre. Hästhovar hörs mot stenarna utanför hyddan. Dörren slits upp och på tröskeln står Hunding. Han betraktar de båda med misstro och vill veta den unge mannens namn. Det är Wehwalt, svarar Siegmund. Hela hans liv har varit lidande och olycka. En dag när han och fadern kom hem från en jakt, fann de hyddan nedbränd, modern dräpt och systern bortrövad. Fadern försvann senare också. Nu hade han försvarat en ung kvinna, vars föräldrar ville gifta bort henne mot hennes vilja. I sin upphetsning hade han dräpt hennes bröder. I kampen mot de hämndlystna släktingarna hade han förlorat sina vapen och måste nu söka skydd i Hundings hydda.

Hunding förstår att de unge mannen är bror till Sieglinde och säger att han är en av Siegmunds förföljare. Som sed och bruk är vill han dock ge sin fiende gästfrihet och skydd över natten, men utmanar honom till kamp på liv och död följande morgon. Han ber Sieglinde göra i ordning en dryck åt honom och båda går för att lägga sig.

Siegmund kastar sig oroligt av och an på sitt läger. Han saknar ett dugligt vapen och minns svagt att fadern en gång lovat honom att han i nödens stund skulle finna ett svärd (”Ein Schwert verhiess mir der Vater”). Han ropar faderns namn och som ett svar blossar elden på härden upp och kastar ett ljus på fästet till ett svärd som är helt instucket i asken. Sieglinde smyger sig in till Siegmund och berättar att hon givit sin man en sömndryck. Hon råder honom att fly medan Hunding sover. Då han vägrar visar hon honom svärdet i asken, och berättar dess historia: Medan hon firade sitt bröllop med Hunding, inträdde en främmande man i hyddan. Alla utom hon blev förfärade inför hans blick. I handen höll han ett svärd som han stötte in i stammen ända till skaftet. Siegmund har henne i sina armar. När Sieglinde frågar om hon måste kalla honom vid det ohyggliga namnet Wehwalt, säger han vem han är (”Siegmund heiss’ ich und Siegmund bin ich”) och drar svärdet ur trädets stam. Han ger det namnet Notung (det som kom i nödens stund). Fylld av övermod för han sin syster och brud ut i vårnatten (”Winterstürme wichen dem Wonnemond”).

Akt 2: Vild bergstrakt

[redigera | redigera wikitext]
Hunding fäller Siegmund till marken.

Från gudomlig höjd betraktar Wotan förnöjt sina barns förening. Allt har gått efter hans plan. Det var han, som utklädd till vandringsman, stötte svärdet i trädet och sedan ledde Siegmund till Hundings hydda. Utan tanke på det omoraliska förhållandet mellan bror och syster gläder han sig åt att Siegmunds släkt ska leva vidare. Om Siegmund med hjälp av svärdet Notung lyckas besegra Hunding i tvekampen, står inget längre i vägen för Wotans plan. För säkerhets skull skickar Wotan dottern Brünnhilde till envigsplatsen för att beskydda Siegmund. Men Wotans hustru, Fricka, som är äktenskapets beskyddarinna kräver Siegmunds död för hans otillbörliga förhållande till systern och vill ha Brünnhilde att kämpa på Hundings sida. Inte heller ska valkyriorna blanda sig i striden. Wotan är besviken, då han ville leda Siegmund till jätten Fafner, som förvandlad till en drake vaktar guldet och ringen, och med hans hjälp komma åt skatten. Med sorg samtycker Wotan. Brünnhilde bönfaller honom att Siegmund ska få behålla sitt liv men Wotan är omöjlig att beveka och hotar sin dotter med det strängaste straff om hon inte lyder.

Efter en stund kommer Sieglinde och Siegmund. Sieglinde tycker sig skräckslagen se Hundings jakthundar riva ihjäl brodern. Men Siegmund tar henne i sina armar och får henne att sova. Brünnhilde förutspår Siegmund hans död (Todesverkündigung – Dödsförkunnelsen: ”Siegmund! Sieh auf mich!”) och ber honom följa med till Valhall, men han vill inte lämna Sieglinde. Han drar sitt svärd för att döda både Sieglinde och sig själv. Brünnhilde blir gripen av deras kärlek och beslutar sig för att skydda Siegmund. Hon lovar honom att han kommer att segra i kampen. Nu ljuder Hundings horn, och Siegmund drar sitt svärd. Medan de båda kämpar värnar Brünnhilde Siegmund. Då flammar himlen upp och Wotan träder mellan de båda kämpande. Med sitt spjut splittrar han svärdet Notung, och Hunding genomborrar Siegmund. Brünnhilde tar med sig det splittrade svärdet och flyr med Sieglinde. Med en föraktfull gest ser Wotan till att även Hunding dör, och rider sedan iväg för att infånga den olydiga Brünnhilde.

Akt 3: Bergstopp

[redigera | redigera wikitext]

I vild galopp kommer valkyriorna ridande med fallna hjältar från slagfälten (”Valkyrieritten”). Till slut återstår bara Brünnhilde. Valkyriorna gläder sig, då de ser henne komma men då hon ber dem skydda henne mot Wotan vågar ingen hjälpa henne. Sieglinde är så förtvivlad att hon bara vill dö, men Brünnhilde talar om för henne att hon bär världens underbaraste hjälte i sitt sköte. Fylld av hopp ber hon då att få bli räddad, och valkyriorna visar henne vägen till skogen där Fafner vakar över Nibelungens skatt. Där kan hon tryggt föda sitt barn. Sonen ska hon ge namnet Siegfried och en gång ska han svinga svärdet Notung.

Wotan har nu nått fram till bergstoppen (”Wo ist Brünnhild’, wo ist die Verbrecherin?”) och Brünnhilde får höra sitt straff: Hon får aldrig mera rida till strid för Valhall, utan istället falla i djup sömn och tillhöra den man som väcker henne där på berget. Hon ber Wotan lägga en ring av eld runt berget, så att bara en hjälte utan fruktan kan finna henne (”War es so schämlich, was ich verbrach”). Han lovar till slut att uppfylla hennes önskan (”Leb wohl, du kühnes, herrliches Kind!”). Med en kyss på hennes ögon tar han gudomligheten från henne och överlämnar henne till sömnen (”Der Augen leuchtendes Paar”). Så kallar han på eldguden Loge, som låter flammor slicka bergstoppen (”Loge hör! Lausche hiehier!”). Med en sista sorgsen blick på sin sovande älsklingsdotter går han därifrån.

Musikaliska och dramatiska episoder i operan

[redigera | redigera wikitext]
  • Förspelet till akt I
  • Siegmunds berättelse (”Ein Schwert verhiess mir der Vater”, akt I, scen 3)
  • Siegmunds vårsång (”Winterstürme wichen dem Wonnemond”, akt I, scen 3)
  • Förspelet till akt II
  • Dödsförkunnelsen (”Siegmund! Sieh auf mich”, akt II, scen 4)
  • Valkyrieritten (”Hojotoho! Heiaha!”, akt III, scen 1)
  • Wotans avsked (”Leb wohl, du kühnes, herrliches Kind”, akt III, scen 3)
  • Eldbesvärjelsen (”Loge, hör’!”, akt III, scen 3)

Inspelningar (urval)

[redigera | redigera wikitext]
  • Die Walküre. Royal Swedish Opera archives ; 5. Stockholm: Caprice. 2005. Libris 10048484 
  • Die Walküre. Nadine Secunde, Poul Elming, Matthias Hölle, Anne Evans, John Tomlinson, Linda Finnie. Orchester der Bayreuther Festspiele. Daniel Barenboim, dirigent. Warner DVD 2564 62319-2. 2 DVD.[2]

Uppföranden (urval)

[redigera | redigera wikitext]
  • svensk premiär den 7 november 1895
  • nyuppsättning med premiär den 28 november 1906
  • nyuppsättning med premiär den 23 november 1924
  • nyuppsättning med premiär den 19 april 1959
  • nyuppsättning med premiär den 10 maj 1968.[1]
  • med premiär den 11 januari 2004.[3]
  1. ^ [a b] Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 
  3. ^ ”GöteborgsOperan”. Arkiverad från originalet den 18 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130618031318/http://sv.opera.se/media/doc/goteborgsoperan_archive.pdf. Läst 1 april 2012. 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Musiklexikon : musik i ord och bild : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Nibelungens ring : Kungliga operan 1895-2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris 10667114 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. [139]–142. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [305]–320. Libris 420180