Hoppa till innehållet

Dactyl

Från Wikipedia
Dactyl
Dactyl, fotograferad av rymdsonden Galileo den 28 augusti 1993. Foto är taget från 3 900 kilometers avstånd. Den stora kratern i bild är Acmon. Celmis i nedre delen vilar nästan helt i skuggan.
Upptäckt
UpptäckareAnn Harch
Beteckningar
AlternativnamnS/1993 (243) 1
Uppkallad efterdaktyler[1]
Omloppsbana
Halv storaxel108 km
Siderisk omloppstid1,54 d
Inklination9°
Fysikaliska data
Diameter1,4 km

Dactyl, eller (S/1993 (243) 1), är en asteroidmåne som kretsar kring asteroiden 243 Ida.

Upptäckt

[redigera | redigera wikitext]

Asteroidmånen Dactyl, med den officiella designationen 243 Ida I Dactyl fotograferades av rymdsonden Galileo vid dess förbiflygning av 243 Ida 1993. Bilderna blev den allra första bekräftelsen av fenomenet asteroidmåne.[2] Vid fotograferingstillfället var Dactyl 90 km från Ida i en prograd (direkt) rörelse.

Dactyl upptäcktes 17 februari 1994 av Ann Harch när hon undersökte bilder från rymdsonden.[3] Totalt hade Galileo tagit 47 foton av Dactyl under en observationsperiod av 5,5 timmar i augusti 1993.[4] Rymdfarkosten befann sig 10760 kilometer från Ida[5] och 10870 kilometer från Dactyl när den första bilden togs, 14 minuter innan Galileo befann sig som närmast.[6]

Dactyl fick först designationen 1993 (243) 1.[5][7] Året efter godkändes egennamnet Dactyl av IAU,[7] efter de mytologiska daktylerna som bodde på berget Ida.[8][9]

Beskrivning

[redigera | redigera wikitext]

Dactyl har gott om kratrar, precis som moderasteroiden Ida, och består av liknande material. Ursprunget är osäkert, men teorin efter förbiflygningen är att Dactyl precis som Ida är ett fragment efter den ursprungliga Koroniskroppen; en större asteroid som brutits sönder i mindre stycken. Asteroider tillhöriga Koroniskroppen har fått samlingsnamnet Koronisfamiljen, efter den först upptäckta asteroiden, 158 Koronis.[10]

Dactyls dimensioner är 1,6 x 1,4 x 1,2 km[11] med en lätt sfärisk äggform.[2][8] Den är tätt kratrad, med mer än ett dussin kratrar med en diameter som överstiger 80 meter.[12] Åtminstone sex kratrar bilder en linjär kedja och tyder på att månen träffats av nedslag från nära håll, förmodligen från Ida.[2][13] Dessa iakttagelser och Dactyls sfäriska form tyder på att månen har en kontrollerad gravitation trots sin litenhet.[13] Medeltemperaturen är i likhet med Idas ungefär 200 K (-73 oC.[3] Dactyl har stora likheter med Ida, albedot och det reflekterade spektrumet är likartat.[14][15]1

Flykthastigheten på Dactyl är mindre än en meter/sekund. Den har därför en så låg flykthastighet att dess gravitation inte kan hålla kvar några föremål på sin yta.[16]

Skiss över möjliga omloppsbanor för Dactyl runt moderkroppen Ida.

De två största kratrarna på Dactyl har namngivits och heter Acmon och Celmis, efter två daktyler. De är 300 och 200 meter i diameter och kan beskådas på bilden i faktarutan.[17]

Ursprung

[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera teorier om Dactyls ursprung. Den kan ha uppstått samtidigt med Ida, från Koroniskroppen.[18][19] Den kan också ha bildats mer nyligt, efter att ha slitits loss från Ida i samband med en större kollision.[4] Det är däremot högst otroligt att den skulle ha fångats in av en så pass liten asteroid som Ida.[6] Dactyl kan däremot, om den uppstod när Koroniskroppen bröts sönder, ha råkat ut för en krock för ungefär 100 miljoner år sedan, vilket reducerat dess storlek.[18]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Dictionary of Minor Planet Names, sjätte utgåvan, Springer Science+Business Media, s. 34, ISBN 978-3-642-29717-5.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Chapman, Clark R. (mars 1996). ”Cratering on Ida” (på engelska). Icarus 120 (1): sid. 77–86. doi:10.1006/icar.1996.0038. http://www.boulder.swri.edu/clark/idacra.ps. Läst 7 februari 2017. 
  3. ^ [a b] Holm, Jeanne (juni 1994). ”Discovery of Ida's Moon Indicates Possible "Families" of Asteroids” (på engelska). The Galileo Messenger (NASA) (34). http://planetary.s3.amazonaws.com/galileo_messenger/GM034.pdf. Läst 7 februari 2017. 
  4. ^ [a b] Petit, Jean-Marc (november 1997). ”The Long-Term Dynamics of Dactyl's Orbit” (på engelska). Icarus 130 (1): sid. 177–197. doi:10.1006/icar.1997.5788. http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.693.8814&rep=rep1&type=pdf. Läst 7 februari 2017. 
  5. ^ [a b] Belton, Michael J. S. (12 mars 1994). ”1993 (243) 1” (på engelska). IAU Circular (International Astronomical Union) (5948). http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/05900/05948.html. Läst 7 februari 2017. 
  6. ^ [a b] Mason, John W. (juni 1994). ”Ida's new moon” (på engelska). Journal of the British Astronomical Association 104 (3): sid. 108. Läst 7 februari 2017. 
  7. ^ [a b] Green, Daniel W. E. (26 September 1994). ”1993 (243) 1 = (243) Ida I (Dactyl)” (på engelska). IAU Circular (International Astronomical Union) (6082). http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/06000/06082.html. Läst 7 februari 2017. 
  8. ^ [a b] Schmadel, Lutz D. (2003). ”Catalogue of Minor Planet Names and Discovery Circumstances” (på engelska). Dictionary of minor planet names. IAU commission. "20". Springer. sid. 37. ISBN 978-3-540-00238-3. https://books.google.com/books?id=KWrB1jPCa8AC&printsec=frontcover#PPA13,M1. Läst 7 februari 2017 
  9. ^ Pausanias (övers. Jones, W. H. och Omerod, H. A. (1916) (på engelska). Description of Greece. Loeb Classical Library. ISBN 0-674-99104-4. http://www.theoi.com/Text/Pausanias1A.html. Läst 7 februari 2017 
  10. ^ Stephen M. Slivan (2002). ”Spin vector alignment of Koronis family asteroids” (på engelska) (PDF). Nature. sid. vol 419. doi:10.1038/nature00993. http://web.mit.edu/slivan/www/slivan020905.pdf. Läst 7 februari 2017. 
  11. ^ ”(243) Ida and Dactyl” (på engelska). Asteroids with Satellites Database--Johnston's Archive. 21 september 2014. http://www.johnstonsarchive.net/astro/astmoons/am-00243.html. Läst 7 februari 2017. 
  12. ^ ”Images of Asteroids Ida & Dactyl” (på engelska). National Aeronautics and Space Administration. 23 augusti 2005. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081021211759/http://neo.jpl.nasa.gov/images/ida.html. Läst 7 februari 2017. 
  13. ^ [a b] Asphaug, Erik; Ryan, Eileen V.; Zuber, Maria T.n (2003). ”Asteroid Interiors” (på engelska). Asteroids III (University of Arizona, Tucson): sid. 463–484. https://www.researchgate.net/profile/E_Asphaug/publication/252215506_Asteroid_Interiors/links/548876690cf289302e30af7c/Asteroid-Interiors.pdf. Läst 7 februari 2017. 
  14. ^ Chapman, Clark R. (juli 1994). ”Asteroid 243 IDA and its satellite” (på engelska). Meteoritics 29: sid. 455. Läst 7 februari 2017. 
  15. ^ Chapman, Clark R. (september 1995). ”Galileo Observations of Gaspra, Ida, and Dactyl: Implications for Meteoritics” (på engelska). Meteoritics 30 (5): sid. 496. Läst 7 februari 2017. 
  16. ^ ”Kan man falla av från en asteroid?”. Hemsidan för tidskriften Illustrerad Vetenskap. 1 september 2009. http://illvet.se/universum/solsystemet/asteroider/kan-man-falla-av-fraan-en-asteroid. Läst 9 februari 2017. 
  17. ^ ”Planetary Names: Dactyl” (på engelska). IAU. Arkiverad från originalet den 1 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150701152709/http://planetarynames.wr.usgs.gov/Page/DACTYL/target. Läst 7 februari 2017. 
  18. ^ [a b] Greenberg, Richard (mars 1996). ”Collisional and Dynamical History of Ida” (på engelska). Icarus 120 (1): sid. 106–118. doi:10.1006/icar.1996.0040. http://www.boulder.swri.edu/~bottke/Reprints/Greenberg_1996_Icarus_120_106_Coll_Hist_Ida.pdf. Läst 7 februari 2017. 
  19. ^ Lee, Pascal (mars 1996). ”Ejecta Blocks on 243 Ida and on Other Asteroids” (på engelska). Icarus 120 (1): sid. 87–105. doi:10.1006/icar.1996.0039. Arkiverad från originalet den 12 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160612115306/http://www.planetary.brown.edu/pdfs/1684.pdf. Läst 8 februari 2017. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dactyl&oldid=51314054”