Dövblindhet

Dövblinda amerikanska författaren, aktivisten och föreläsaren Helen Keller (1904)

Dövblindhet är när en person har både syn- och hörselskada i sådan grad att det tillsammans gör det svårt för personen att klara sig utan stöd. Dövblindhet ses inte som dövhet eller blindhet, utan som en egen funktionsnedsättning.

Antalet dövblinda i Sverige räknas i två ålderskategorier. I den ena, 0-65 år, är det cirka 2 000 som är dövblinda, medan det i den grupp som är 65 år och äldre är svårare att sätta en definitiv siffra. Beräkningar baseras på personer som förvärvat funktionsnedsättningar i såpass stor omfattning att det behöver sättas in stöd i samma omfattning som för den som fötts med dövblindhet. Siffran beräknas till mellan 30 000 och 40 000 personer i Sverige.

Den amerikanska författaren Helen Keller är ett exempel på en person som var dövblind.

I Sverige bevakas frågor gällande dövblinda av Förbundet Sveriges Dövblinda.

Definitionen av dövblindhet

I Norden har det gemensamt tagits fram en definition av vad det innebär att vara dövblind. Beslut fattades att anta detta vid ett Nordiskt ledarforum på Island år 2007 och resulterade i Nordisk definition av dövblindhet.

Definitionens innehåll

Dövblindhet är ett särskilt funktionshinder. Dövblindhet är en kombination av funktionsnedsättningarna syn och hörsel. Det begränsar en persons aktiviteter och inskränker full delaktighet i sådan grad att samhället behöver underlätta med specifika serviceinsatser, miljömässiga förändringar och/eller tekniska lösningar.

Kommentarer till definitionen

Kommentarerna nedan är avsedda att förtydliga definitionen av dövblindhet.

1. Syn och hörsel är centrala för att kunna ta emot information. Nedsättning av dessa funktioner, som bär information på håll, innebär därför att behovet av att använda sinnen som är begränsade till information inom räckhåll (taktil, kinestetisk, haptisk perception, smak och lukt) samt minne och slutledningsförmåga ökar.
2. Behovet av specifik miljöanpassning och service beror på:
   • Tidpunkten när dövblindheten började i förhållande till kommunikativ utveckling och när språk utvecklas.
   • Graden av syn- och hörselnedsättning, ifall de är kombinerade med andra funktionsnedsättningar och om de är stabila eller fortskridande.
3. En person med dövblindhet kan ha mer funktionshinder i en aktivitet och mindre i en annan. Därför måste varje aktivitet och delaktighet bedömas var för sig. Variation av funktionstillståndet inom varje enskild aktivitet, och deltagande i dessa, påverkas även av miljömässiga och av individuella personliga faktorer.
4. Dövblindhet orsakar varierande behov av medskapande (medskapande betyder att personen med dövblindhet och hans/hennes omgivning är involverade på lika villkor. Det är den sociala omgivningens ansvar att detta sker) förändringar, i alla aktiviteter och i synnerhet för:
   • Alla former av information
   • Socialt samspel och kommunikation
   • Rumslig orientering och i att röra sig fritt
   • Vardagssysslor och närliggande och insatskrävande aktiviteter, inklusive att läsa och skriva.
5. Ett tvärvetenskapligt synsätt, inklusive särskilda kunskaper om dövblindhet, är nödvändigt när det gäller service och anpassning i miljön.

Att vara född dövblind

Personer som fötts dövblinda eller blivit dövblinda i förspråklig ålder kallas dövblindfödda. Dövblindfödda har ofta andra funktionsnedsättningar (exempelvis epilepsi, utvecklingsstörning, autism, rörelsehinder) utöver dövblindheten. Två av de vanligare anledningarna till att ett barn föds dövblint är Ushers syndrom och rubella. Det senare beror på att mamman drabbats av röda hund under graviditeten. I Sverige finns det ungefär 400 dövblindfödda.

Dövblindblivna

Dövblindblivna kallas de personer som:

• är födda döva/hörselskadade och sedan blivit blinda/synskadade, eller
• är födda blinda/synskadade och sedan blivit döva/hörselskadade, eller
• är födda hörande och seende och fått både hörsel- och synnedsättningar senare i livet.

Man brukar skilja på dessa tre grupper.

Dövblindas kommunikationssätt

Eftersom dövblinda är en så bred grupp, finns det många olika kommunikationssätt. Vissa har så mycket hörselrester att de går att tala till med rösten, och de kanske talar tillbaka. Vissa har så mycket synrester att de kan avläsa vanligt teckenspråk med ögonen. Men ett vanligt sätt att prata med en dövblind på, är att använda vanligt teckenspråk som den dövblinda avläser med händerna. Detta kallas taktilt teckenspråk. Den dövblinde tecknar själv på teckenspråk tillbaka. Vissa tecken är dock svåra för dövblinda att avläsa, till exempel sådana som tecknas i ansiktet. Det taktila teckenspråket har ett eget handalfabet, som tecknas i handflatan. Man måste också vara tydligare, eftersom dövblinda inte kan tillgodogöra sig ansiktsmimiken, som är viktig vid kommunikation med (seende) döva. Det finns speciella dövblindtolkar. Vid skriven kommunikation används blindskrift.

Många dövblindblivna har ett talat språk, till exempel svenska, som modersmål, och inte teckenspråk.

Det finns också en liten grupp dövblinda som saknar språk och inte kan göra sig förstådda. Det kan bero på utvecklingsstörning eller senilitet.

Referenser

Källor

• Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor, senast besökt 2014-11-05
• Förbundet Sveriges Dövblinda, senast besökt 2014-11-05
• Sveriges Dövas Riksförbund, senast besökt 2018-06-22
• Riksförbundet DHB, senast besökt 2014-11-05
• Taktilt teckenspråk, en del av det svenska teckenspråket, En förstudie kring läromedelsbehov avseende taktilt teckenspråk, socialhaptisk kommunikation och dövblindhet, författare Sarah Remgren, PDF, publ 2013-05-22, senast läst 2014-11-05
• Vägledning om förvärvad dövblindhet - ett komplement till Nordisk definition av dövblindhet, Utgivare: Nationellt Kunskapscenter för Dövblindfrågor 2010, ISBN 978-91-978034-3-4, senast läst 2014-11-06

Externa länkar

• Specialpedagogiska Skolmyndigheten