Ivo Cramér
| Ivo Cramér | |
| Född | 5 mars 1921[1] Göteborgs Kristine församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 30 april 2009[1] (88 år) Västerleds församling[1], Sverige |
| Begravd | Norra begravningsplatsen[2] kartor |
| Medborgare i | Sverige[3] |
| Sysselsättning | Koreograf, dansare, regissör |
| Maka | Tyyne Talvo Cramér |
| Utmärkelser | |
| Litteris et Artibus (1988) | |
| Redigera Wikidata | |
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2017-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Martin Ivo Fredrik Carl Cramér, född 5 mars 1921 i Göteborg, död 30 april 2009 i Stockholm, var en svensk dansare, koreograf, balettchef och regissör. Han var son till Carl-Rudolf Cramér och brorson till Harald Cramér samt gift med Tyyne Talvo Cramér.
Cramér arbetade ofta i folkloristiskt inspirerad stil med en burlesk ådra och mimiska inslag. Hans dansdramer har ofta haft historiska och religiösa motiv. Nyckelverket Den förlorade sonen är till exempel inspirerat av dalmålningar från 1700-talet som skildrar den bibliska berättelsen om den förlorade sonen.
Efter utbildningen hos Birgit Cullberg och Kurt Joos-Lederer anslöt sig Cramér till Cullbergbaletten. 1945–47, den första Cramér-Baletten. 1946–47 grundade och ledde han tillsammans med Birgit Cullberg Svenska Dansteatern. 1948–49 Balettmästare på San Carlos Operan, Lissabon. 1967–75 och 1980–86, den andra Cramér-Baletten. 1975–80 var han balettchef på Kungliga Teatern. Från 40-talet och framåt skapade Cramér 200 balettverk, 140 iscensättningar av operor, operetter, musikaler, revyer och talpjäser samt ett flertal produktioner för svensk och utländsk TV.
Cramér hade en stark anknytning till Strömstad och bodde här under många år i sin vackra villa på Lilla Vatulandsgatan, vilken också tjänade som bas för hans fru Tyyne, och Ivo Cramérs stiftelse. Cramér samarbetade nära med Kjell Kraghe, bland annat regisserade Cramér två av Kraghes revyer och gemensamt producerade de en dansföreställning för Riksteatern. Ivo Cramérs dansgrupp Cramér-ensemblen genomförde under flera år föreställningen "Domaredansen" vid domarringen i Blomsholm samt kyrklig dans i Strömstads kyrka, bland annat den älskade gestaltningen av "Fader Vår".
Priser och utmärkelser
[redigera | redigera wikitext]- 1962 – Carina Ari-medaljen
- 1988 – Litteris et Artibus
- 1991 – Teaterförbundets guldmedalj
- 1996 – Strömstads kommuns kulturpris
Koreografi
[redigera | redigera wikitext]- 1944 – Flickan och Djävulen
- 1957 – Den förlorade sonen "Fem dansade dalmålningar". Kgl. Teatern 27/4 1957. (Redan 1947 vid Svenska Dansteaterns turné?) (musik: Hugo Alfvén – i denna ingår det stycke som senare med Alf Henriksons text blev känt som Roslagsvår)
- 1961 – Karneval
- 1984 – Ronja Rövardotter
- 1990 – Kronbruden
Teater
[redigera | redigera wikitext]Regi (ej komplett)
[redigera | redigera wikitext]| År | Produktion | Upphovsmän | Teater |
|---|---|---|---|
| 1954 | Komedi på en bro Veselohra na mostě |
Bohuslav Martinů | Stora Teatern[4] |
| 1956 | Can-Can |
Cole Porter och Abe Burrows | Oscarsteatern[5] |
| 1958 | Madame Pompadour |
Rudolf Schanzer, Ernst Welisch och Leo Fall | Oscarsteatern[6] |
| 1962 | Tre valser Drei Walzer |
Johann Strauss d.ä., Johann Strauss d.y. Paul Knepler och Armin Robinson |
Oscarsteatern[7] |
| 1963 | Lås in Era döttrar Lock up your daughters |
Laurie Johnson, Lionel Bart och Bernard Miles Översättning Stig Ahlgren |
Oscarsteatern[8] |
| Boyfriend |
Sandy Wilson | Scalateatern[7] | |
| 1969 | Ungkarlslyan Promises, Promises |
Burt Bacharach, Hal David och Neil Simon | Oscarsteatern[9] |
| 2002 | Jeppe på berget Jeppe paa Bierget |
Ludvig Holberg Bearbetning Kent Andersson |
Gunnebo slottsteater |
| 2003 | Jeppe på berget Jeppe paa Bierget |
Ludvig Holberg Bearbetning Kent Andersson |
Gunnebo slottsteater |
Koreografi (ej komplett)
[redigera | redigera wikitext]| År | Produktion | Upphovsmän | Regi | Teater |
|---|---|---|---|---|
| 1961 | Vita hästen Im weißen Rößl |
Hans Müller och Ralph Benatzky | Egon Larsson | Oscarsteatern[10] |
| 1980 | H.M.S. Pinafore eller En sjöman älskar fel person H.M.S. Pinafore; or, The Lass That Loved a Sailor |
Arthur Sullivan och W. S. Gilbert Översättning Hans Alfredson |
Hans Alfredson | Oscarsteatern |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d] Sveriges dödbok, läst: 2 januari 2019.[källa från Wikidata]
- ^ Cramér, MARTIN IVO FREDRIK CARL, Svenskagravar.se, läs online, läst: 27 februari 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Libris, Kungliga biblioteket, 26 mars 2018, Libris-URI: rp3551z93nt5hhd, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
- ^ ”Tidningsnotis”. Dagens Nyheter: s. 17. 21 mars 1954. https://arkivet.dn.se/tidning/1954-03-21/78/17. Läst 29 januari 2022.
- ^ Folke Hähnel (17 mars 1956). ”'Can-Can' på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1956-03-17/75/12. Läst 22 augusti 2015.
- ^ ”Madame Pompadour”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25019&pos=94. Läst 26 juni 2015.
- ^ [a b] Mago (1988). Klä av, klä på... Tecknat och antecknat. Stockholm: Författarförlaget. Libris 7596353. ISBN 9170545723
- ^ Folke Hähnel (22 februari 1963). ”Oscars: Sedesam våldtäktsmusical”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-02-22/52/18. Läst 31 augusti 2015.
- ^ Barbro Hähnel (13 september 1969). ”Variationsrik Kulle i 'Ungkarlslyan': Rush, fart och annorlunda musik”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1969-09-13/248/12. Läst 22 augusti 2015.
- ^ Folke Hähnel (7 december 1961). ”Värdshuset Vita Hästen åter öppnat på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-12-07/332/16. Läst 22 augusti 2015.
|