Clemens Helin (1742-1807)
| Clemens Helin | |
| Född | 14 december 1742[1] Bäckseda församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 5 september 1807[1] (64 år) Älmeboda församling[1], Sverige |
| Medborgare i | Sverige[1] |
| Utbildad vid | Uppsala universitet[1]  |
| Sysselsättning | Präst[1] |
| Befattning | |
| Kyrkoherde, Bäckseda församling (1782–1791)[1] Kontraktsprost, Östra kontrakt (1787–1791)[1] Kyrkoherde, Älmeboda församling (1791–1807)[1] Kontraktsprost, Konga kontrakt (1804–1807)[1] | |
| Föräldrar | Clemens Helin[1] Vendela Christina Hielmgrehn[1] |
| Släktingar | Johan Helin (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Prost (1785)[1] | |
| Redigera Wikidata | |
Clemens Helin, född 14 december 1742 i Bäckseda församling, död 5 september 1807 i Älmeboda församling, var en svensk präst.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Clemens Helin föddes 1742 i Bäckseda församling Han var son till kyrkoherden Clemens Helin och Vendela Christina Hjelmgren i Gränna. Helin blev 1760 student vid Uppsala universitet och disputerade 1765. Han avlade magisterexamen vid Greifswalds universitet 1766 och prästvigdes 13 juni 1769 i Uppsala. År 1769 blev han extra ordinarie predikant vid Livregementets dragoner och 1771 lärare vid Realskolan i Stockholm. Helin blev 1773 rektor vid Stockholms barnhus och 1782 kyrkoherde i Bäckseda församling. Han utnämndes till prost 1785 och blev tillförordnad kontraktsprost i Östra kontrakt 1787. Från 1791 var han kyrkoherde i Älmeboda församling och 1804 kontraktsprost i Konga kontrakt. Helin avled 1807 i Älmeboda församling.[2]
Familj
[redigera | redigera wikitext]Helin gifte sig 8 juli 1774 med Sara Christina Unge (1746–1817). Hon var dotter till kyrkoherden Anders Unge och Anna Helena Vindrufva i Korsberga församling. De fick tillsammans barnen Clemens Helin (1780–1802), kammarrådet Johannes Helin (1782–1853) och Vendela Helena (född 1785).[2]
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]- 1765 || Exercit. phil. in Matthaei Evangelium Ejusque Mataphrasin Svecanam. P. VII. Praes. J. Floderus, Uppsala.[2]
- 1766 – Disp. de Usu Rhetorices hermeneutico, Greifswald.[2]