Hoppa till innehållet

Blanus strauchi

Från Wikipedia
Blanus strauchi
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljAmphisbaenidae
SläkteBlanus
ArtBlanus strauchi
Vetenskapligt namn
§ Blanus strauchi
AuktorBedriaga 1884
Utbredning
Utbredningsområde
Synonymer
Amphisbaena strauchi Bedriaga 1884[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Blanus strauchi[2] är en ödleart som beskrevs av Jacques von Bedriaga 1884. Blanus strauchi ingår i släktet Blanus och familjen Amphisbaenidae.[3][4]

Denna ödla förekommer i södra Turkiet, på olika grekiska öar, vid Medelhavet fram till Libanon och kanske i Syrien och norra Irak. Den lever i låglandet och i bergstrakter upp till 1400 meter över havet. Habitatet utgörs främst av buskskogar och ibland av jordbruksmark. Exemplaren gräver i det översta jordlagret som är rik på humus. Honan lägger en eller två ägg per tillfälle.[1]

Ibland dödas exemplar som misstolkas för en orm. Hela populationen antas vara stor. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Arten delas in i följande underarter:[3]

  • B. s. strauchi
  • B. s. bedriagae
  • B. s. aporus
  1. ^ [a b c] Petros Lymberakis et al. 2009 Blanus strauchi . Från: IUCN 2009. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 14 augusti 2024.
  2. ^ [a b] Bedriaga, JAKOB VLADIMIROVIC (1884) Àmphisboena cinerea Vand. und A. strauchi v. Bedr. Erster Beitrag zur Kenntniss der Doppelschleichen., Archiv für Naturgeschichte 50 (1): 23-77
  3. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (4 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/blanus+strauchi/match/1. Läst 24 september 2012. 
  4. ^ Blanus strauchi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.