Blåklocksbi
| Blåklocksbi | |
.jpg) Blåklocksbi, hona. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Sommarbin Melittidae |
| Släkte | Blomsterbin Melitta |
| Undersläkte | Cilissa[1] |
| Art | Blåklocksbi M. haemorrhoidalis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Melitta haemorrhoidalis | |
| Auktor | Fabricius, 1775 |
| Synonymer | |
|
Andrena haemorrhoidalis Fabricius, 1775[2] | |
 Blåklocksbi, hane. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Blåklocksbi (Melitta haemorrhoidalis) är en art i insektsordningen steklar som tillhör överfamiljen bin.
Underarter
[redigera | redigera wikitext]- Melitta (Cilissa) haemorrhoidalis haemorrhoidalis (nominatunderart)
- Melitta (Cilissa) haemorrhoidalis frisica Zimmermann, 1935[1]
- Melitta (Cilissa) haemorrhoidalis flavidorsis Ruszkowski, 1988[1]
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Blåklocksbiet har en kroppslängd på omkring 12 till 13 millimeter för honan, 11 till 13 millimeter för hanen. Grundfärgen på kroppen är mörk. Honan har vitaktig behåring i ansiktet, och antennerna är mörka med rödbrun undersida. Nacken har svart behåring, mitten av mellankroppen har svart, kort behåring, med tät och lång vit behåring på sidorna, även om dessa också kan vara svarthåriga. På bakkroppen har tergit[a] 1 gles, vit behåring, tergit 2 till 4 har svarta hår och dessutom ofta mycket smala, vita tvärränder. Bakkroppsspetsen, tergit 5 och 6, har rödorange behåring, som också finns på bakskenbenen och delar av bakfötterna.[4] På bakskenbenen har honan pollenkorgar, ansamlingar av hår, som hon använder för att samla pollen.[5] För honan är den framträdande rödorange behåringen på bakkroppsspetsen, och de smala, vita tvärränderna på bakkroppen, tydliga kännetecken. Honan har två färgformer, en mycket mörk, och en ljusare.[4]
Hanen har även han vitaktig behåring i ansiktet, men antennerna är svarta utan någon röd undersida. Mellankroppen har blekbrun behåring med inslag av svart på ryggsidan, och långa, vita hår på delar av sidorna. På tergit 1 och 2 har han långa, vita hår, medan tergit 3 till 5 är övervägande svarthåriga. Samma smala, vita hårband som hos honan kan också finnas på hanens bakkropp, men de saknas ofta.[4]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Arten förekommer i Europa, norrut till Skottland och Finland, söderut till Alperna, Pyreneerna och Balkan, samt österut till europeiska Ryssland.[3]
I Finland förekommer den i södra delen av landet, med ungefärlig nordgräns i Södra Österbotten, Norra Savolax och Norra Karelen. Enstaka fynd längre norrut (Norra Österbotten).[6]
I Sverige finns arten i Götaland och Svealand, med undantag för Gotland och Dalarna.[4]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Habitatet utgörs av skogsbryn, ängar och betesmarker, vägkanter med riklig blomväxtlighet, trädgårdar och ruderatmark, som bangårdar, med gott om blåklockor. Flygtiden varar mellan mitten av juni till mitten av augusti i norra delen av utbredningsområdet. Biet är specialiserat i sitt födoval och samlar endast pollen från blommor tillhörande blåklockssläktet (Campanula), framför allt liten blåklocka och knölklocka, men den har också iakttagits på andra blåklockor som stor blåklocka och nässelklocka. Hanarna kan även hämta nektar från malvor.[4]
Hanarna tillbringar ofta natten i klockväxternas blommor, och det händer att flera hanar delar på samma klocka.[4]
Fortplantning
[redigera | redigera wikitext]Blåklocksbiet är ett solitärt bi, det vill säga att det bildar inte samhällen.[5] Honorna gräver ut ett bo i sandmark, där larverna sedan utvecklas. Efter övervintringen kommer nästa generation fram året därpå.[7] Bona kan angripas av boparasiten prickgökbi, vars hona lägger ägg i larvcellerna i boet, ett i varje. Ägget utvecklas till en larv, som dödar värdägget eller -larven, varefter den livnär sig av den insamlade näringen.[4]
Kommentarer
[redigera | redigera wikitext]- ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f] ”Melitta haemorrhoidalis (Fabricius, 1775)” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Melitta+haemorrhoidalis. Läst 5 mars 2023.
- ^ Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. (2007). ”Melitta haemorrhoidalis | blåklocksbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103177/details?lang=sv. Läst 5 mars 2023.
- ^ [a b] Michez, D. & Nieto, A. 2012 Melitta haemorrhoidalis . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 5 mars 2023.
- ^ [a b c d e f g] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Blåklocksbi Melitta haemorrhoidalis”. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/melitta-haemorrhoidalis-103177. Läst 5 mars 2023.
- ^ [a b] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Blomsterbin Melitta”. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/melitta-1005528. Läst 5 mars 2023.
- ^ Juho Paukkunen (2019). ”Blåklocksbi Melitta haemorrhoidalis”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204562. Läst 5 mars 2023.
- ^ ”Vildbin och fragmentering” (PDF, 1,02 MB). Svenska Vildbiprojektet. 2004. sid. 5, 7. Arkiverad från originalet den 16 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200716211553/https://djur.jordbruksverket.se/download/18.51c5369e120aee363f080002059/1370040757098/vildbin%20fragmentering.pdf. Läst 5 mars 2023.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
|