Beachvolleyboll vid olympiska sommarspelen

Beachvolleyboll har funnits vid de olympiska sommarspelen sedan 1992 som uppvisningssport och sedan 1996 som officiell sport. USA och Brasilien har varit de mest framgångsrika länderna, men även Tyskland (två gånger), Australien och Norge har vunnit guld.^[1]

Historia

Beachvolley deltog som uppvisningssport vid OS 1992. Karolyn Kirby och Nancy Reno vann turneringen på damsidan medan Sinjin Smith och Randy Stoklos vann herrturneringen.

När sporten för första gången var en officiell sport vid OS deltog 18 damlag och 24 herrlag. Lagen kvalificerade sig för turneringen genom deras resultat i FIVB:s turneringar under de 18 månader som föregick turneringen. Max två lag per land och tävlingsklass (dam/herr) var tillåtna. Värdlandet var berättigat till (minst) ett lag och FIVB kunde även ge wild card till ett lag.

Vid den första officiella turneringen 1996 tillämpades dubbel eliminering (tävling i cupformat där deltagarna åker ut efter totalt två förluster) fram till att bara fyra lag fanns kvar (två från vinnarsidan och två från förlorarsidan). Vid OS 2000 ökades antal damlag till 24 och sedan dess tävlar 24 lag i bägge klasserna. Under samma OS så skedde en övergång till cupformat med direkt eliminering vid förlust, förutom från första rundan. Förlorarna i första rundan mötte en att annat förlorande lag och de fyra främsta förlorarna spelade åttondelsfinal tillsammans med vinnarna från första rundan. OS 2004 inledes med gruppspel där lagen delades in i sex grupper om fyra lag. De två bästa lagen i varje grupp samt de fyra främsta fyrorna gick vidare till åttonsdelsfinal. Till OS 2008 skedde en förändring för grupptreorna: de två bästa gick direkt till åttondelsfinal, medan övriga grupptreor mötte en annan grupptrea om en plats i åttondelsfinalen. Sedan 2008 har tävlingsupplägget varit oförändrat.

Vid de första OS:en spelades enbart ett set först till 15 poäng (ett övertag på två poäng krävdes för seger, dock som mest 17 poäng). Poäng gavs enbart vid egen serve. Sedan OS 2004 så spelas matcherna i bäst av tre set där de bägge första är till 21 poäng och ett eventuellt tredje set är till 15 poäng. Poäng ges oavsett vilket lag som servar. Det krävs minst två poängs övertag för att vinna ett set och finns ingen poängbegränsning för hur länge lagen spelar för att uppnå det övertaget.^[2]

Damer^[3]

År	Värd	Final			Match om tredjepris			Lag
År	Värd	Guld	Matchresultat	Silver	Brons	Matchresultat	Fyra	Lag
1996 Mer information	Atlanta	Sandra Pires och Jackie Silva	2–0	Mônica Rodrigues och Adriana Samuel	Natalie Cook och Kerri Pottharst	2–0	Barbra Fontana och Linda Hanley	18
2000 Mer information	Sydney	Natalie Cook och Kerri Pottharst	2–0	Shelda Bede och Adriana Behar	Sandra Pires och Adriana Samuel	2–0	Yukiko Takahashi och Mika Teru Saiki	24
2004 Mer information	Aten	Misty May och Kerri Walsh Jennings	2–0	Shelda Bede och Adriana Behar	Holly McPeak och Elaine Youngs	2–1	Natalie Cook och Nicole Sanderson	24
2008 Mer information	Beijing	Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings	2–0	Tian Jia och Wang Jie	Xue Chen och Zhang Xi	2–0	Talita Antunes och Renata Ribeiro	24
2012 Mer information	London	Misty May-Treanor och Kerri Walsh Jennings	2–0	Jennifer Kessy och April Ross	Larissa França och Juliana Silva	2–1	Xue Chen och Zhang Xi	24
2016 Mer information	Rio de Janeiro	Laura Ludwig och Kira Walkenhorst	2–0	Ágatha Bednarczuk och Bárbara Seixas	April Ross och Kerri Walsh Jennings	2–1	Talita Antunes och Larissa França	24
2020 Mer information	Tokyo	Alix Klineman och April Ross	2–0	Mariafe Artacho del Solar och Taliqua Clancy	Joana Heidrich och Anouk Vergé-Dépré	2–0	Tīna Graudiņa och Anastasija Kravčenoka	24
2024 Mer information	Paris	Ana Patrícia Ramos och Eduarda Santos Lisboa	2–1	Melissa och Brandie	Tanja Hüberli – Betschart	2–0	Mariafe Artacho del Solar och Taliqua Clancy	24

Herrar^[4]

År	Värd	Final			Match om tredjepris			Lag
År	Värd	Guld	Matchresultat	Silver	Brons	Matchresultat	Fyra	Lag
1996 Mer information	Atlanta	Karch Kiraly och Kent Steffes	2–0	Mike Dodd och Mike Whitmarsh	John Child och Mark Heese	2–0	João Brenha och Miguel Maia	24
2000 Mer information	Sydney	Dain Blanton och Eric Fonoimoana	2–0	Zé Marco de Melo och Ricardo Santos	Jörg Ahmann och Axel Hager	2–0	João Brenha och Miguel Maia	24
2004 Mer information	Aten	Emanuel Rego och Ricardo Santos	2–0	Javier Bosma och Pablo Herrera	Patrick Heuscher och Stefan Kobel	2–1	Julien Prosser och Mark Williams	24
2008 Mer information	Beijing	Phil Dalhausser och Todd Rogers	2–1	Márcio Araújo and Fábio Luiz Magalhães	Emanuel Rego och Ricardo Santos	2–0	Renato "Geor" Gomes och Jorge "Gia" Terceiro	24
2012 Mer information	London	Julius Brink och Jonas Reckermann	2–1	Alison Cerutti och Emanuel Rego	Mārtiņš Pļaviņš och Jānis Šmēdiņš	2–1	Reinder Nummerdor och Richard Schuil	24
2016 Mer information	Rio de Janeiro	Alison Cerutti and Bruno Oscar Schmidt	2–0	Daniele Lupo och Paolo Nicolai	Alexander Brouwer och Robert Meeuwsen	2–0	Viacheslav Krasilnikov och Konstantin Semenov	24
2020 Mer information	Tokyo	Anders Mol och Christian Sørum	2–0	Viacheslav Krasilnikov och Oleg Stoyanovskiy	Ahmed Tijan och Cherif Younousse	2–0	Mārtiņš Pļaviņš och Edgars Točs	24
2024 Mer information	Paris	David Åhman och Jonatan Hellvig	2–0	Nils Ehlers och Clemens Wickler	Anders Mol och Christian Sørum	2–0	Cherif Younousse och Ahmed Tijan	24