Auermetall
Auermetall, järncerium eller ferrocerium är en syntetisk pyrofor[1] legering av "mischmetal" (cerium, lantan, neodym, andra spårlantanider och lite järn – cirka 95 procent lantanider och 5 procent järn). Den skapas genom blandning i oxider av järn och/eller magnesium, och en typisk sammansättning är 70 procent cerium och 30 procent järn.[1] Auermetall används bland annat i olika typer av tändare.
Användning
[redigera | redigera wikitext]
När den slås med ett hårdare material producerar blandningen heta gnistor som kan nå temperaturer på 3 315 °C när de snabbt oxideras. Detta sker genom en process som både skrapar bort fragment, utsätter dem för syret i luften och lätt antänder dem genom friktionsvärme. Detta påverkas av ceriums anmärkningsvärt låga antändningstemperatur på cirka 170 °C.
Auermetallens lättantändlighet ger den många kommersiella applikationer, såsom antändningskällan för tändare för gassvetsning och skärbrännare, deoxidering i metallurgi och ferroceriumstavar, samt i cigarettändare[1]. På grund av auermetallens förmåga att antändas under ogynnsamma förhållanden, används stavar av den (även kallade "ferrostavar" och "flintgnisttändare") vanligtvis som en nödbrandbelysningsanordning i överlevnadssatser.[2] Legeringen kallas i detta fall "flint" (engelska), trots att det skiljer sig från naturlig flinta; båda används tillsammans för tändning, om än med motsatt mekanisk funktion.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]
Ferroceriumlegering uppfanns 1903 av den österrikiska kemisten Carl Auer. Den har fått sitt namn från sina två primära komponenter: järn (från latinets ferrum) och den sällsynta jordartsmetallen cerium (den vanligaste av lantaniderna i blandningen). Med undantag för de extra järn- och magnesiumoxider som tillsätts för att härda den, är blandningen ungefär den kombination som finns naturligt i den anrikningssand från toriumbrytning som Auer undersökte.[3] Den pyrofora effekten är beroende av legeringens sprödhet och dess låga självantändningstemperatur.[4]
Sammansättning
[redigera | redigera wikitext]I Auers första legering tillsattes 30 procent järn (ferrum) till renat cerium – därav namnet "ferro-cerium". Två efterföljande auermetaller utvecklades, där den andra även innehöll lantan – i syfte att producera starkare gnistor – och den tredje inkluderade andra tungmetaller.
En modern ferrocerium-eldstålprodukt består av en legering av sällsynta jordartsmetaller som kallas mischmetal (innehållande cirka 20,8 procent järn, 41,8 procent cerium, cirka 4,4 procent vardera av praseodym, neodym och magnesium, plus 24,2 procent lantan[5]). En mängd andra komponenter läggs till för att ändra gnist- och bearbetningsegenskaperna.[2] De flesta samtida "flint"-preparat är härdade med järnoxid och magnesiumoxid.
| Element | Cerium | Järn | Neodym | Praseodym | Magnesium | Lantan |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Proportion | 41,8% | 20,8% | 4,4% | 4,4% | 4,4% | 24,2% |
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ferrocerium, 27 maj 2022.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] ”auermetall - Uppslagsverk”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/auermetall. Läst 13 oktober 2022.
- ^ [a b] Reinhardt, Klaus; Winkler, Herwig (2000). ”Cerium Mischmetal, Cerium Alloys, and Cerium Compounds”. Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry. John Wiley & Sons. doi:. ISBN 3527306730.
- ^ van Weert, Ad; van Weert, Alice; Bromet, Joop (1995). The Legend of the Lighter. New York, NY: Abbeville Press. Sid. 45. ISBN 9781558598546.
- ^ Hirch, Alcan (2 September 1920). ”Ferrocerium, its manufacture and uses”. Iron Age (Chilton Company) 106: sid. 575–576. https://books.google.com/books?id=cyZKAQAAMAAJ&pg=PA575.
- ^ ”Ferrocerium rods”. Ferrocerium rods. Jiangxi Metals Co., Ltd. 2008. http://www.alibaba.com/catalog/11770076/Flint_Rods_Lighter_Cerium_Rare_Earth_Metal.html.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Auermetall.- Jorgenson, John D.; Corathers, Lisa A.; Gambogi, Joseph; Kuck, Peter H.; Magyar, Michael J.; Papp, John F.; Shedd, Kim B. (2006). ”Minerals Yearbook 2006: Ferroalloys”. Minerals Yearbook 2006: Ferroalloys. United States Geological Survey. http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/commodity/ferroalloys/myb1-2006-feall.pdf.
