Arturo Frondizi
| Arturo Frondizi | |
 Arturo Frondizi ca 1958.
| |
| Tid i befattningen 1 maj 1958–29 mars 1962 | |
| Företrädare | Pedro Eugenio Aramburu |
|---|---|
| Efterträdare | Jose Maria Guido |
| Född | Arturo Frondizi Ércoli 28 oktober 1908 Paso de los Libres, provinsen Corrientes, Argentina |
| Död | 18 april 1995 (86 år) Buenos Aires, Argentina |
| Gravplats | Basílica de la Inmaculada Concepción, Entre Ríos, Argentina |
| Nationalitet |  Argentina
|
| Politiskt parti | Unión Cívica Radical (1932–1956) Unión Cívica Radical Intransigente (1956–1963) Movimiento de Integración y Desarrollo (1963–1986) |
| Yrke | Advokat, journalist |
| Webbplats | www.fundacionfrondizi.org.ar |
Arturo Frondizi Ércoli, född 28 oktober 1908 i Paso de los Libres, Corrientes, död 18 april 1995 i Buenos Aires, var en argentinsk advokat, journalist och politiker. Han var Argentinas president 1958–1962.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Frondizi blev under 1930-talet en ledande medlem i Radikala medborgarunionen (UCR) och förnyade under 1940-talet partiets politik. Han blev ledare för UCR 1946, och var en av Juan Peróns främsta politiska motståndare. Han invaldes samma år som ledamot för Buenos Aires i deputeradekammaren. Hans politik präglades av en ideologisk förskjutning inspirerad av Rogelio Frigerio, till ett slags utvecklingspolitik med mindre inflytande från staten och stor vikt vid industrialisering, till följd av multinationella företags etablering i landet.
Efter Peróns störtande i en militärkupp 1955 och militärregeringarnas misslyckade ekonomiska politik 1955–58, erhöll Frondizi en betydande majoritet i presidentvalet 1958 efter att ha erhållit stöd av det förbjudna peronistpartiets anhängare. Frondizis mandatperiod präglades av konservativt och militärt inflytande över mycket av den inhemska och internationella politiken. 1959 ledde hans sociala och ekonomiska politik till strejker och protester bland arbetare och studenter. Med bättre manöverutrymme efter recessionen 1959 hade hans politik 1961 återställt landets ekonomi, och han fick stöd av landets medelklass.
Inför kongressvalet 1962 tillät han peronistpartiet att delta. Han avsattes dock i en militärkupp, sedan peronisterna blivit deputeradekammarens största parti.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Bra Böckers lexikon, 1975