Andrej Razumovskij
| Andrej Razumovskij | |
 | |
| Född | 2 november 1752[1] Sankt Petersburg eller Hluchiv[2] |
|---|---|
| Död | 23 september 1836[3] (83 år) Wien[4][3] |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | Strasbourgs universitet Strasbourgs universitet  |
| Sysselsättning | Diplomat, politiker, officer |
| Befattning | |
| Ambassadör | |
| Maka | Maria Elisabeth von Thun und Hohenstein (g. 1787–1806) |
| Föräldrar | Kirill Razumovskij Yekaterina Naryshkina |
| Släktingar | Natalia Zagrjazjskaja (syskon) Aleksej Razumovskij (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Sankt Vladimirs orden, andra klassen (1776) Sankt Alexander Nevskij-orden (1793) Sankt Vladimirs orden, första klassen (1795) Sankt Annas orden, första klass (1799) Andreasorden med briljanter (1799) Sankt Stefansorden (1815) | |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Andrej Kirillovitj Razumovskij (ryska: Андрей Кириллович Разумовский), född 4 november (g.s. 22 oktober) 1752 i Gruchov, död 24 september (g.s. 11 september) 1836 i Wien, var en rysk furste och diplomat. Han var son till Kirill Razumovskij, och bror till Aleksej Razumovskij.
Razumovskij ägnade sig först åt sjökrigstjänsten, men övergick snart till diplomatin. Efter att ha innehaft sändebudsplatser i Venedig, Neapel (där drottning Maria Karolina gav honom sin gunst) och sedan 1783 i Köpenhamn kom han 1787 i egenskap av envoyé till Stockholm, där han strax började knyta förbindelser med de missnöjda.
Då Gustav III:s krigsplaner började skönjas, inlämnade Razumovskij på sin kejsarinnas uppdrag 18 juni 1788 till riksrådet Johan Gabriel Oxenstierna en not, i vilken det förekom uttryck, som syntes göra en opassande skillnad mellan kungen och nationen. Gustav III fick därigenom anledning att avbryta den diplomatiska förbindelsen med Ryssland. Razumovskij befalldes att inom åtta dagar lämna Stockholm, men han dröjde kvar, trots förnyade uppmaningar, ända till 11 augusti.
År 1793 utnämndes Razumovskij till sändebud i Wien, där han blev Ludwig van Beethovens beskyddare. På sin fientlighet emot den svenska regeringen gav han nya prov genom att uppmuntra Gustaf Mauritz Armfelt i hans stämplingar. Han var även starkt fientlig mot Frankrike och Napoleon I samt tog efter Alexander I:s fred med den sistnämnde 1807 avsked från sin ministerpost.
Vid fransk-ryska fredsbrottet 1812 blev Razumovskij åter Alexander I:s förtroendeman och arbetade av all kraft emot Napoleon I. Han var med på kongresserna i Châtillon, Chaumont, Paris (första Parisfreden maj 1814) och Wien, uttalade i mars 1815 Rysslands aktförklaring över Napoleon I och var en bland undertecknarna av den andra Parisfreden samma år. År 1815 utnämndes han till furste. På ålderdomen antog han romersk-katolska läran.
Källor
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Prokopij Dilaktorskij, Разумовский, Андрей Кириллович, Rysk biografisk uppslagsbok volym 15, ”... родился в Глухове 22-го октября 1752 г.”.[källa från Wikidata]
- ^ Prokopij Dilaktorskij, Разумовский, Андрей Кириллович, Rysk biografisk uppslagsbok volym 15.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Rasumofsky, Andreas Kyrillowitsch Fürst, vol. 25, Biographisches Lexikon des Kaiserthums Oesterreich, s. 6.[källa från Wikidata]
- ^ Antonin Preobazjenskij, Разумовский, Riemanns musiklexikon (1901–1904).[källa från Wikidata]
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Razumovskij i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
|