Hoppa till innehållet

Anders Andersson i Olsbenning

Från Wikipedia
För personer med samma namn, se Anders Andersson.
Anders Andersson i Olsbenning
Född5 augusti 1859[1][2][3]
Karbennings församling[1][3], Sverige
Död24 juli 1930[2][3] (70 år)
Karbennings församling[2][3], Sverige
Medborgare iSverige
SysselsättningPolitiker[2][4][3], bergsman[5], hemmansägare[2][4], lantbrukare[3]
Befattning
Andrakammarledamot, Västmanlands läns norra domsagas valkrets (1897–1899)[3]
Politiskt parti
Lantmannapartiet[3]
Redigera Wikidata

Anders Andersson (i riksdagen kallad Andersson i Olsbenning), född 5 augusti 1859 i Karbennings socken i Västmanlands län, död där 24 juli 1930,[6] var en svensk lantbrukare och politiker.[7]

Han var hemmansägare i Olsbenning i Karbennings socken i Västmanlands län. Andersson var ledamot av riksdagens andra kammare 1897–1899, invald i Västmanlands norra domsagas valkrets. Han tillhörde Lantmannapartiet. Han motionerade om ett återinförande av införseltullen på tack- och barlastjärn samt skrot.[7]

  1. ^ [a b] Karbennings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/ULA/10509/C/5 (1841-1859), bildid: F0005510_00040, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 1 januari 2022.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d e] Karbennings kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/ULA/10509/F/8 (1922-1950), bildid: 00177203_00028, sida 25, död- och begravningsbok, läs onlineläs online, läst: 1 januari 2022.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c d e f g h] Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, 1985, Svenskt porträttarkiv: sj9PGLAlnmUAAAAAABfPJg, läst: 19 januari 2022.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1900, Riksarkivet, läs onlineläs online, läst: 1 januari 2022.[källa från Wikidata]
  5. ^ Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1880, Riksarkivet, läs onlineläs online, läst: 1 januari 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ Sveriges dödbok 1830–2020, Version 8.01, Sveriges Släktforskarförbund: Andersson, Anders
  7. ^ [a b] Tvåkammarriksdagen 1867–1970. Ledamöter och valkretsar, band 1 (Sveriges riksdag 1988), s. 420–421.