Allaktit
Utseende
Allaktit | |
Bildens bredd 3 mm. | |
Kategori | Arsenatmineral |
---|---|
Grupp | Allaktit |
Dana klassificering | 41.2.1.1 |
Strunz klassificering | 8.BE.30 |
Kemisk formel | Mn7(AsO4)2(OH)8 |
Färg | Brun, mörkt till ljust rödlila, rödbrun, färglös till vit |
Bildningsmiljö | Prismatisk (2/m) |
Förekomstsätt | Tavelformiga monoklina kristaller |
Kristallstruktur | Monoklina |
Spaltning | Distinkt på {001} |
Brott | Ojämnt |
Hållbarhet | Spröd |
Hårdhet (Mohs) | 4½ |
Glans | Glasglans, något fet på brottytor |
Ljusbrytning | nα = 1,755–1,761
nβ = 1,772–1,786 nγ = 1,774–1,787 |
Dubbelbrytning | 0,022 |
Optisk karaktär | Biaxiell (-) |
Dispersion | r > v, distinkt till stark |
Pleokroism | X = blodröd; Y = blekgul; Z = havsgrön |
Transparens | Genomskinlig |
Streckfärg | Grå till svagt brun |
Specifik vikt | 3,83 – 3,94 |
Referenser | [1][2][3] |
Allaktit är ett sällsynt arsenatmineral i metamorfa fyndigheter av manganmalm. Dess namn härstammar från grekiska αλλάκτειν (allaktein) som betyder "att ändra", med hänvisning till den starka pleokroismen hos mineralet.[2]
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Allaktit med formeln Mn7(AsO4)2(OH)8, är ett basiskt manganarsenat och uppträder som monoklina kristaller med starkt pleokroism. Mineralet uppvisar även alexandriteffekt (ljuskälleberoende färgväxling).[4]
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Allaktit förekommer i New Jersey, USA, och i Sverige i de värmländska manganrika järngruvorna i bland annat Långban, Mossgruvan (som är typlokalen) och Brattforsgruvan.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- https://www.mindat.org/min-122.html
- Svensk Uppslagsbok’’, Band 1, 1947-1955. (spalt 640)
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Allactite. Mindat
- ^ [a b] Allactite. Handbook of Mineralogy
- ^ Moore P. (1968). "Crystal chemistry of the basic manganese arsenate minerals: II. The crystal structure of allactite" (PDF). American Mineralogist. 53: 733–741.
- ^ D Holtstam, J Langhof 1999, Långban the mines, their minerals, geology and explorers, ISBN 91 87214 881, sidor 94–95