Alexander Bulatovitj

Alexander Bulatovitj
Född	26 september 1870 (g.s.) Orjol
Död	5 december 1919 (49 år) Lutsykivka, Ukraina
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Kejserliga Alexanderlyceet, 1891
Sysselsättning	Upptäcktsresande, geograf, militär, författare, antropolog, präst
Föräldrar	Ksaverij Bulatovitj Jevgenija Albrandt
Utmärkelser
Sankt Annas orden, andra klass Sankt Annas orden, andra klass med svärd Georgskorset, fjärde klass Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen med svärd och band Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen Riddare av Hederslegionen
Redigera Wikidata

Alexander Ksaverievitj Bulatovitj (Алекса́ндр Ксаве́рьевич Булато́вич), född 26 september 1870, död 5 december 1919, var en rysk arméofficer, upptäcktsresande och munk.

Alexander Bulatovitj föddes i en adelsfamilj från Orjol. Han utbildade sig på Tsarskoje Selo Lyceum, och tjänstgjorde sedan i regementet Livgardets husarer. År 1896 deltog han i en rysk rödakorsmission i Abessinien, där han stiftade bekantskap med kejsaren Menelik II. Åren 1896-99 var han militärrådgivare till Menelik II i landets krig med Italien och med stammar i södra delen av landet. Alexander Bulatovitj blev den förste europé som vetenskapligt beskrev Kaffaprovinsen. Han var också den förste europé, som nådde mynningen av Omofloden.

Alexander Bulatovitj mottog efter sin återkomst till hemlandet Rysslands geografiska sällskaps silvermedalj för sina arbeten från Abessinien och blev först löjtnant och senare ryttmästare vid Livgardets husarer, med tjänstgöring i Sankt Petersburg. Han deltog i strider i Manchuriet juli oktober 1900. År 1903 tog han avsked från armén och blev munk under namnet fader Antonij i Sankt Andreasklostret, nära Sankt Panteleimonklostret, i munkrepubliken Athos i Grekland.

Efter att ha tagit intryck av den 1907 utkomna boken I Kaukasus berg av munken Ilarion, blev han en av ledarna för namnförhärligande-sidan i den efter boken uppkomna och uppslitande konflikten om Guds namn inom den ryska ortodoxa kyrkan. Vid den straffexpedition till det ryska Sankt Penteleimoklostret i Athos i juni 1913, när rörelsen proklamerades som kättersk och upplöstes av en rysk militärstyrka , befann han sig i Sankt Petersburg för att plädera för de namnförhärligandes sak. Han fortsatte sin kamp för erkännande av denna rörelse, skrev flera böcker om dess teologiska syn, erhöll audiens hos tsar Nikolaj II och lyckades slutligen nå en partiell rehabilitering för egen del och för andra meningsfränder. De tilläts att återvända till sina ställningar inom kyrkan utan att göra avbön.

Under första världskriget tjänstgjorde fader Antonij som militärpräst. Efter återkomst från kriget deltog han åter i debatten i frågan om gudsnamnet. I oktober 1918 återkallade den ryska kyrkans synod den tidigare tillåtelsen för de namnförhärligande att delta i kyrkans mässor. I januari 1919 avbröt fader Antonij sina kontakter med den ryska ortodoxa kyrkans ledning och drog sig tillbaka till familjens egendom i Lebjedinka. Där grundade han en liten munkkoloni och levde som eremit. Han mördades i december 1919 av oidentifierade rånare.

Bibliografi

• A. K. Bulatovitj: Ethiopia Through Russian Eyes: Country in Transition, 1896-1898, engelsk upplaga 2000, ISBN 1-56902-117-1

Källor

• Tom E. Dykstra: Heresy on Mt. Athos: Conflict over the Name of God Among Russian Monks and Hierarchs 1912-1914. magisteruppsats 21 maj 1988, läst 2013-01-06
• Economist 22 december 2012, sidorna 46-48