Alevism
Alevism är en religiös inriktning inom islam, främst representerad i Turkiet. Aleviterna utgör den största religiösa minoriteten i landet. Alevismen kan räknas till den shiamuslimska traditionen, även om den skiljer sig kraftigt från många andra inriktningar inom shia.[1]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Utövarna av alevismen har till största del sitt ursprung i Anatolien och till viss del även från Balkanhalvön.[2] Alevismen har i stor utsträckning sin grund i mötet mellan olika turkiskspråkiga folk och islam från 1200-talet och framåt. När folken anammade islam som religion införlivades också folkliga religiösa element som ansågs kompatibla med islam. Den tidiga alevismen inspirerades av Safi al-Din (1253-1334) och hans mystiska inställning till islam.[3]
Kopplingen till al-Din kom i förlängningen att leda till osmanskt förtryck mot aleviterna. Grunden till detta var att Safi al-Dins orden (tariqa) med tiden växte till ett mäktigt imperium i form av safaviderna i Persien. Safaviderna och det osmanska riket utgjorde direkta konkurrenter om makten i Mellanöstern, varför kopplingar till safaviderna sågs med misstänksamhet av de osmanska ledarna. Ett stort antal turkiska grupper i osmanska Anatolien föredrog den safavidiska politiken, samtidigt som osmanerna ville genomdriva en sunnitisk doktrin. Förtrycket mot aleviterna blev särskilt starkt under Selim I:s styre, då han först angrep alevitiska (av osmanerna kallade kizilbash) grupper innan han gick till anfall mot safaviderna.[3]
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Alevism anses allmänt vara en gren av islam och flertalet aleviter identifierar sig själva som muslimer.[3]
Den alevitiska identiteten är särpräglad och religionen skiljer sig från andra former av islam på flera punkter. Enligt alevismen delar utövarna en väg till sanning som inte är tillgänglig för icke-troende. I likhet med sufiska föreställningar menar man att Koranen har både ett öppet och ett dolt budskap. Den alevitiska traditionen rymmer olika nivåer av allt högre förståelse av det gudomliga. En av de första nivåerna är att följa sharia, det vill säga att följa Guds väg som den tolkas genom främst Koranen och haditerna. Nästa nivå är tarika (broderskap), och därefter kommer ma'rifa som är en andlig förståelse av Gud. Den sista nivån är hakkika, som är den direkta upplevelsen av den gudomliga verkligheten.[1]
Till det yttre skiljer sig aleviter från sunnimuslimer bland annat genom att inte fasta under ramadan. I stället fastar man under muharrams tio dagar, högtiden till minne av imam Husayn ibn Alis martyrskap.[1] Aleviter tillber huvudsakligen ett av Guds 99 namn inom islam: al-Haqq ("sanningen" eller "den sanne").[3] Inriktningen saknar moskéer och har ingen obligatorisk allmosa, men upprätthåller en stark princip om ömsesidigt bistånd människor emellan. [1] Det finns inte heller någon plikt att göra vallfärden till Mecka.
Bönen uppvisar också särskilda drag. Det finns till exempel ingen princip om att be fem gånger om dagen, aleviter prostrerar inte och män och kvinnor ber tillsammans. Man tvättar sig inte heller före bönen.[4]
En viktig del i alevismen är de religiösa ceremonierna cem som leds av heliga män (dede), vilka ärver sitt yrke. Vid möten skanderas religiös poesi (nefes), turkiska/kurdiska alevitsånger sjungs och tillsammans dansar kvinnor och män rituella danser (semah).[källa behövs]
Ali och den safavidiske shahen Ismail I är deifierade – åtminstone uppfattas de som övermänskliga. Preislamiska turkiska och iranska religiösa särdrag har i hög grad bevarats bland aleviterna, men de har försvunnit inom islam. Det är exempelvis mycket vanligt att aleviter vallfärdar till heliga platser, såsom källor och vattenfall, bergstoppar och martyrgravar. Sharia ligger inte till grund för deras normer och värderingar; aleviterna har sina egna moralregler. Generellt anser de sig leva enligt religionens inre mening (batin), istället för att följa dess yttre krav (zahir). Alevism består av många olika gemenskaper med trosföreställningar och rituella handlingar som i ganska hög grad skiljer sig åt.[källa behövs]
Änglar förekommer i berättelser och är närvarande vid rituella danser.
Minoritetsstrategi
[redigera | redigera wikitext]
 |
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2025-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Taqqiyya (förställning) är en muslimsk praxis som tillämpats som minoritetsstrategi av aleviter. Taqqiyya innebär att grupper tillåts att utåt byta etnisk eller religiös identitet för att undgå förtryck. Denna strategi har alltså utvecklats för att överleva som förtryckt religiös minoritet. Exempelvis har det påståtts att alevismen är en turkisk nationalreligion från Centralasien eller att alevismen i själva verket är en form av sekulär kemalism.
I delar av Turkiet förnekade man även officiellt länge att det fanns aleviter. Man försökte islamisera hela landet, och i många alevitiska byar tvångsbyggde staten moskéer med förhoppningen att konvertera folket till islam. I och med att alevism förnekats och förhindrats att växa öppet som religion, menar vissa människor att det helt enkelt är en liten sekt inom islam. Detta är emellertid felaktigt. Det finns visserligen troligen över 20 miljoner aleviter i Turkiet i dag och vissa aleviter påstår att man är en betydande del av islam, medan andra menar att det är en helt egen religion.
Musikens roll
[redigera | redigera wikitext]Musiken, muntliga dikter samt sånger har en viktig roll inom alevismen. Det gitarrbesläktade stränginstrumentet saz är ett vanligt förekommande instrument och saz-spelandet har tillsammans med sånger och dikter bidragit till en historisk kontinuitet i både kulturella och religiösa aspekter av alevismen. Saz används i flera alevitiska ceremonier, däribland deyiş, nefes, och mersiye.[5]
Geografisk och språklig fördelning
[redigera | redigera wikitext]Inriktningar
[redigera | redigera wikitext]Aleviter kan delas in i två närliggande men ändå separata grenar: kizilbash och bektashi. Kizilbash finns framför allt på landsbygden och medlemskap i gruppen ärvs från förälder till barn. Bektashi finns huvudsakligen i städer och är formellt en öppen gemenskap för alla muslimer som vill bli en del av inriktningen. [1] Två andra grupper är tahtacı och abdal.[6]
Fördelning efter språk
[redigera | redigera wikitext]Aleviter återfinns i fyra språkgrupper: azerbajdzjanska, arabiska, turkiska och kurdiska (kurmanji och zazaiska).[7] 30 procent av alla aleviter är kurder, 65 procent är turkar och 5 procent är arabisktalande. Aleviternas kärnområde är Tunceliprovinsen (tidigare känd som Dersim) och 60 procent av talarna av det nordvästliga kurdiska litteraturspråket dimili (zaza) är aleviter.
Språkmässigt är de största grupperna av aleviter de som talar kurmanji och zazaiska. Ett dilemma för kurdiska aleviter har varit huruvida den religiösa eller etniska dimensionen ska framhävas. För vissa har det varit viktigare att visa religiös solidaritet med turkiska aleviter än en etnisk solidaritet med andra kurder. Särskilt mellan vissa sunnitiska kurder och kurder som följer alevismen har det stundtals varit starka motsättningar och det har funnits farhågor om att konflikten ska eskalera.[1]
Språkligt särskiljs fyra grupper: i den östra Karsprovinsen talar aleviterna azerbajdzjansk turkiska och ligger trosmässigt nära den shiism som finns i dagens Iran (benämnd tolvshia). Ali och hans ättlingar anses vara ofelbara, de är upplysta av det gudomliga ljuset. Här utgör gnostiska, nyplatonska och zoroastriska motiv tydliga inslag. Den arabisktalande alevitgemenskapen i södra Turkiet (Hataya och Adana) kan ses som en förlängning av gruppen alawiter i Syrien (som benämns nuşairīs). Dessa bör historiskt sett inte kopplas samman med de turkiska/kurdiska aleviterna. Av de två dominerande alevitgrupperna är den ena kurdisktalande och den andra turkisktalande.
Ställning i dagens Turkiet
[redigera | redigera wikitext]|
|
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2025-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
När förbudet mot religiösa rörelser ändrades 1989 i Turkiet blev alevitiska samfund mer synliga. Ritualer utfördes offentligt och gudstjänstlokaler öppnades. Sedan början av 1990-talet har aleviterna försökt manifestera sig som en etnisk minoritetsgrupp. Över hela Turkiet har alevitiska rörelser uppstått, likaså i de europeiska immigrantsamhällena.
Numera bör man i Turkiet öppet kunna deklarera sig vara alevit.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f] (på engelska) Alevis in Türkiye. Minority rights group. 2023-10-16. https://minorityrights.org/communities/alevis/. Läst 3 januari 2025.
- ^ Shankland, David ShanklandDavid (2014) (på engelska). Alevis. Oxford University Press. doi:. ISBN 978-0-19-973935-6. https://www.oxfordreference.com/display/10.1093/acref:oiso/9780199739356.001.0001/acref-9780199739356-e-0086?rskey=Rzy2mA&result=29. Läst 3 januari 2025
- ^ [a b c d] ”Who Are the Alevis in Turkey? | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/story/who-are-the-alevis-in-turkey. Läst 3 januari 2025.
- ^ ”Turkey: The Alevi faith, principles, beliefs, rituals and practices (1995-2005)”. webarchive.archive.unhcr.org. UNHCR. 7 april 2005. https://webarchive.archive.unhcr.org/20230522172806/https://www.refworld.org/docid/42df61b320.html. Läst 3 januari 2025.
- ^ Ali Eren Demir (22 oktober 2024). ”Alevi Music's Construction of Social and Cultural Memory in the Context of Sociology of Emotion: The Example of Seven Great Poets”. https://dx.doi.org/10.2139/ssrn.4957132. Läst 31 december 2024.
- ^ ”Who Are the Alevis in Turkey? | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/story/who-are-the-alevis-in-turkey. Läst 21 december 2024.
- ^ (på engelska) Alevis in Türkiye. 2023-10-16. https://minorityrights.org/communities/alevis/. Läst 17 december 2024.
- Alevi identity : cultural, religious and social perspectives : papers read at a conference held at the Swedish Research Institute in Istanbul, November 25-27, 1996. Transactions / Swedish Research Institute in Istanbul, 1100-0333 ; 8. Richmond: Curzon [distributör]. 1998. Libris 5460269. ISBN 0-7007-1087-6
- Hamrin-Dahl, Tina (2006). Aleviter i Turkiet. Studier av inter-religiösa relationer, 1650-8718 ; 28. Uppsala: [Religionshistoriska avdelningen, Uppsala universitet]. Libris 10237535. ISBN 91-89652-23-1
- Izady, Mehrdad R (1992). The Kurds : a concise handbook. Washington: Crane Russak. Libris 5842690. ISBN 0-8448-1729-5
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Sorgenfrei, Simon (2017). ”Aleviter”. Religiösa minoriteter från Mellanöstern (Stockholm: Myndigheten för stöd till trossamfund): sid. 23-50. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-33221. Libris 21521243
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
