Alabandin
Alabandin | |
Grupp av oktaedriska alabanditkristaller, delvis belagda med rosa rodokrosit, från Uchucchacuagruvan, Oyon, Lima, Peru (storlek: 60 mm x 59 mm x 46 mm, 204 g.) | |
Kategori | Sulfidmineral |
---|---|
Dana klassificering | 2.8.1.4 |
Strunz klassificering | 2.CD.10 (10 ed) |
Kemisk formel | MnS |
Färg | svart, stålgrå, brunsvart |
Förekomstsätt | mestadels massiv eller granulär, som kubiska eller oktaedriska kristaller upp till 1 cm |
Kristallstruktur | Kubiskt |
Tvillingbildning | lamellär {111} |
Spaltning | Perfekt på {100} |
Brott | Oregelbundet, ojämnt |
Hållbarhet | Spröd |
Hårdhet (Mohs) | 3,5-4 |
Polerad glans | Halvmetallisk |
Ljusbrytning | n=2,70 |
Optisk karaktär | Isotrop |
Transparens | Ogenomskinlig, genomskinlig i tunna fragment |
Streckfärg | Grön |
Specifik vikt | 4,053 |
Alabandin eller alabandit, manganblände, är ett sällsynt mangansulfidmineral. Det kristalliserar i kubiska kristallsystemet med den kemiska sammansättningen Mn2+S. Mineralet beskrevs första gången 1784 av Franz-Joseph Müller von Reichenstein.[1] Namnet kommer från dess förmodade upptäckt i Alabanda (Aïdin) i Turkiet.[2] Alabandit är dimorft med det hexagonala mineralet rambergit.[3]
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Alabandit utvecklar vanligen massiva till granulära aggregat, men även, mer sällan, kubiska eller oktaedriska kristaller i storlek upp till 1 cm, och har liksom blyglans fullkomlig spaltning utefter kubytorna.[4] Det kristalliserar i kubiska kristallsystemet i rymdgruppen Fm3m med gitterparametern a = 5,22 Å och Z=4 per enhetscell.[2][5] Färgen är svart till stålgrå, hårdheten Mohs=3,5-4 och hållfastheten spröd.
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Alabandit uppstår i epitermiska (50 – 300 °C och lågt tryck) polymetalliska sulfidådror och i lågtemperaturmanganmineraliseringar. Det förekommer med acantit, kalcit, kopparkis, blyglans, svavelkis, kvarts, rodokrosit, rhodonit, zinkblände och elementärt tellur. Ibland återfinns det i meteoriter.[5]
Förekomster av alabandin har påträffats på jordens alla kontinenter och sammantaget har ca 220 fyndorter registrerats (2016). I Sverige har det hittats bland annat i gruvan Garpenberg Norra.[6]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”www.mineral.hermuz.hu - A Kárpát-övezetben felfedezett ásványok”. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303201052/http://www.mineral.hermuz.hu/kiadv_4.htm. Läst 26 februari 2017.
- ^ [a b] Mindat.org
- ^ Back M. E., Mandarino J. A., Fleischer's Glossary of Mineral Species 2008, Utgivare=The Mineralogical Record Inc.
- ^ Svensk Uppslagsbok, Band 1, 1947-1955. (spalt 440)
- ^ [a b] Handbook of Mineralogy
- ^ Hedin L-H, Jansson M. 2007, Mineral i Sverige, sidan 62, ISBN 978-91-88528-58-2