Acanthodactylus spinicauda
Utseende
Den här artikeln har skapats av Lsjbot, ett program (en robot) för automatisk redigering. (2013-02) Artikeln kan innehålla fakta- eller språkfel, eller ett märkligt urval av fakta, källor eller bilder. Mallen kan avlägsnas efter en kontroll av innehållet (vidare information) |
Acanthodactylus spinicauda Status i världen: Akut hotad[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Lacertider Lacertidae |
Släkte | Fransfingerödlor Acanthodactylus |
Art | Acanthodactylus spinicauda |
Vetenskapligt namn | |
§ Acanthodactylus spinicauda | |
Auktor | Doumergue 1901 |
Synonymer | |
Acanthodactylus pardalis Doumergue 1901[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Acanthodactylus spinicauda[2] är en ödleart som beskrevs av François Doumergue 1901. Acanthodactylus spinicauda ingår i släktet fransfingerödlor, och familjen lacertider.[3][4] IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] 2006 Acanthodactylus spinicauda Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
- ^ [a b] Doumergue,F. (1901) Essai sur la faune erpétologique de l'Oranie avec des tableaux analytiques et des notations pour la détermination de tous les reptiles et batraciens du Maroc, de l'Algerie et de la Tunisie., L. Fouque, Oran, 404 pp.
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (29 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/acanthodactylus+spinicauda/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ Acanthodactylus spinicauda i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 4 mars 2018.
|