Hoppa till innehållet

A 50

Från Wikipedia
A 50
Klubivaunu A50.jpg
A 50 i Helsingfors
Även kalladKlubbvagn, Eikk 23691
FordonstypVagn
Tillverkningsår1971
Ombyggnadssår1989
Byggt antal1
TillverkareVR Böle maskinverkstad (ombyggningen till klubbvagn år 1989: VR Åbo maskinverkstad)
Längd26,4 m
Spårvidd1,524 m
Största tillåtna hastighet160 km/h
Sittplatser32 (i kaféavdelningen)
Ståplatser40
Antal boggier2
BoggietypMinden-Deutz
Antal axlar2
OperatörerVR
ÄgareVR
I tjänstNej (köptes av privat aktör)

A 50 är en passagerarvagn som trafikerades av VR åren 1989 till 2008. Vagnen har även namnet Klubbvagn. Vagnen är uppdelad i två avdelningar; ena halvan av vagnen är en kaféavdelning med ett trettiotal platser och ett kök, medan den andra har ett dansgolv. Endast ett exemplar av A 50 tillverkades. A är en littera som används av VR för vagnar som inte passar in i andra kategorier och som det oftast endast finns ett exemplar av. Dessa vagnar får sedan ett unikt nummer som identifierar dem, som 50.[1]

Vagnen var ursprungligen en Eikt-vagn, som var en serie av 17 vagnar med kombinerade passagerar- och kaféutrymmen. År 1989 byggdes passagerarutrymmet i en vagn, 23613, om till ett öppet dansgolv och användes i beställningstrafik och annan specialtrafik av VR.[2][3] A 50 var en av de sista vagnarna i VR:s trafik som var av den äldre modellen av blåa stålkarossvagnar. Efter att ha trafikerat 19 år inom VR som klubbvagn så flyttades vagnen till Aitoneva i Kihniö, längs den idag övergivna Parkano–Kihniö-sträckan av Haapamäki–Björneborg-järnvägen.[4] På den övergivna järnvägsväxelns spår förvarades vagnen tillsammans med två andra stålkarossvagnar för att eventuellt användas inom museitrafik av en privat aktör. Planen genomfördes dock aldrig och vagnarna spenderade ett årtionde övergivna i förfallning och utsatta för vandalisering. Merparten av klubbvagnens fönster hade söndrats, vagnens utsida hade spraymålats och rostat bort på flera ställen, och insidan hade stora mögelskador.[5] År 2020 flyttades vagnarna med lastbil till ett sidospår i Haapamäki för att restaureras och eventuellt användas i museitrafik.[6]