Den 16-årige högstadieeleven Quincy Wilson väckte mycket uppmärksamhet när han slutade på 6:e plats i 400 meter vid de amerikanska OS-uttagningarna, vilket gav honom en plats i USA:s stafettlag och han blev den yngsta manliga amerikanska friidrottsolympiern i historien.[1] Senare under säsongen förbättrade han sin tid genom att springa den näst snabbaste amerikanska tiden för året. Han satte världsrekord för U18 tre gånger under säsongen. Vid OS fick han springa lagets första sträcka i kvalheat 1. På den sträckan fanns också Botswanas guldmedaljör på 200 meterLetsile Tebogo som sprang sträckan på 44,4 sekunder och gav sitt lag en stor ledning. För Wilson blev pressen för stor. Han sprang de första 300 meterna bra, men saktade ner betydligt på de sista 100 metrarna. Han sprang sträckan på 47,3, vilket gjorde att det amerikanska laget, som var en av guldfavoriterna, hamnade i ett stort underläge på 7:e plats, och riskerade att inte kvalificera sig till finalen. Han lämnade över stafettpinnen till veteranen Vernon Norwood, två gånger så gammal som Wilson, som sprang på 43,6 och tog USA förbi Polen till 6:e plats. USA:s tredje löpare Bryce Deadmon sprang sin sträcka på 44,2 och tog sig förbi Zambia och Tyskland till en 4:e plats. På den fjärde sträckan var Christopher Bailey tvungen att springa fullt ut under större delen av varvet, och kunde slappna av bara när han tydligt hade passerat japanen Kentaro Sato och säkrat den tredje automatiska kvalplatsen för sitt lag bakom Botswana och Storbritanien. Bailey sprang på 44,0, så alla tre löpare som skulle springa i finalen nästa dag hade hårda splits i benen. Till slut lyckades Japan och Zambia kvalificera sig via tid från heatet, men ingen visste att det skulle hända förrän det andra kvalheatet var över.[2] Mer dramatik uppstod i det andra kvalheatet när Sydafrikas Lythe Pillay stördes och laget missade finalen. Domarna satte dock in dem igen, vilket gjorde att nio lag startade i finalen.[3]
Det är tillåtet för lagen att ändra ordningen och byta in nya löpare till finalen. USA:s guldmedaljör i 400 meterQuincy Hall hade skadat sig och kunde inte användas, vilket var ett stort avbräck. Det enda tillskottet i USA:s lag blev 400 meter häck-guldmedaljören Rai Benjamin som tog Wilsons plats. Belgien förlorade också sin inomhusvärldsmästare Alexander Doom på grund av skada. De kunde ersätta honom med den 36-årige veteranen, 2010 Europeamästaren i 400 meter Kevin Borlée. Botswana hade visat talang på hög nivå sedan Rio, men ofta gjort tekniska misstag. Till säsongen 2024 såg det ut som att de hade överkommit de problemen. Till finalen planerade de för en vinnande strategi där de använde sin stjärna Tebogo strategiskt på sista sträckan.
I finalen gick Botswanas Bayapo Ndori ut stark och skaffade sig en stor ledning under de första 300 metrarna, med Storbritaniens Alex Haydock-Wilson på andra plats. Under de sista 100 metrarna saktade de tidiga ledarna ner medan USA:s Bailey, Belgiens Jonathan Sacoor och Frankrikes Muhammad Abdallah Kounta avslutade starkt. Botswana lämnade över till Busang Kebinatshipi något före USA som växlade till Norwood. På tredje plats tog Dylan Borlée över för Belgien lite före Storbritanien som växlade till sin stjärna Matthew Hudson-Smith och Frankrike som lämnade över till Gilles Biron. Hudson-Smith öppnade stark och kunde gå om amerikanen Norwood. När löparna fick lämna sina banor hade Kebinatshipi (BOT) tre meter på Hudson-Smith (GBR), Norwood (USA) var ytterligare två meter bakom och Borlée (BEL) var två meter längre bak. Under resten av sträckan minskade Hudson-Smith gapet till Kebinatshipi medan Norwood passerade Hudson-Smith vid överlämningen till Deadmon. Botswana växlade till Anthony Pesela i ledning, men Deadmon sprang snabbt runt honom i kurvan och öppnade upp en ledning på fyra meter halvvägs in på upploppet medan Storbritaniens Lewis Davey kom ikapp Pesela. Deadmon behöll luckan och Davey passerade Pesela i början av kurvan. Men det var bara tillfälligt, efter kurvan tog Pesela tillbaka andra platsen och började jaga ikapp Deadmon medan Davey tappade allt mer. När USA skulle växla till Benjamin och Botswana till sin stjärna Tebogo i den sista växlingen hade avståndet mellan de två lagen minskat till tre meter. Skulle den starke häcklöparen Benjamin kunna hålla undan för en av de snabbaste männen i världen som sprang dubbelt så långt som normalt? Benjamin sprang kontrollerat och verkade hålla lite tillbaka för anstormningen i slutet. Genom kurvan började Tebogo knappa in på ledningen, men bara lite. När han kom in på upploppet var Tebogo i full spurtläge och placerade sig i andra banan för att ha utrymme att passera. Tebogo såg ut att kunna komma ikapp och minskade avståndet till mindre än en meter, men Benjamin som hade krafter kvar lyckades hålla honom bakom sig in i mål. Storbritanien tog tredje platsen.[4][5]
Sexton lag kunde kvalificera sig till herrarnas 4 x 400 meter stafett vid olympiska spelen 2024. Kvalificeringsperioden pågick mellan den 1 juli 2023 och den 30 juni 2024.[6] 30 nationer kvalificerade sig först till herrarnas 4 x 400 meter stafett i tävlingen World Athletics Relays 2024 som hölls i Nassau, Bahamas den 4 och 5 maj 2024 och fungerade som kval för stafettgrenarna vid OS 2024.[7] Genom tävlingen kvalificerade sig fjorton lag till grenen i Paris.[8] Ytterligare två platser gick till nationer med högst världsrankning som inte redan var kvalificerade.
USA
Botswana
.svg){kind=small}
Storbritannien
.svg){kind=small}
Belgien
Brasilien
Indien
Italien
Japan
Nigeria
Polen
Spanien
Sydafrika
Trinidad och Tobago
Tyskland
Frankrike
Zambia
USA 
Botswana
Indien
Storbritanien
Australien
Brasilien
