Hoppa till innehållet

M2 Browning

Från Wikipedia
(Omdirigerad från 12,7 mm AN/M3)
.50 M2 Browning

(12,7 mm) .50 M2HB
Typ Tung kulspruta
Ursprungsplats USA USA
Tjänstehistoria
I tjänst 1933 –
Använts av Se användare
Krig Se krig
Produktionshistoria
Konstruerad 1918[1]
Producerad 1921 –
Tillverkare Se tillverkare
Antal tillverkade 3 000 000[2]
Specifikationer
Vikt ca 38 kg (vapen med pipa), 96 kg (totalvikt)
Längd 1 650 mm
Kaliber 12,7 × 99 mm NATO
Mekanism Kort piprekyl
Eldhastighet 450 – 635 skott/min (M2HB)[3][4]
750 – 850 skott/min (AN-M2)
1 200 skott/min (AN-M3)
Utgångshastighet 800 – 900 m/s
Effektiv räckvidd Rörligt mål 600 m
Fast/stillastående mål 800 m
Ytmål 1 000 m

.50 M2 Browning är en amerikansk luftkyld tung kulspruta i kaliber 12,7 mm (0,50 tum) som fungerar enligt principen kort piprekyl. Vapnet använder i urval patronen 12,7 × 99 mm NATO (.50 BMG i USA), till vilken det finns flera av olika typer av projektiler. Eld kan avges både patronvis eller automatiskt.

Vapnet konstruerades av John Moses Browning i slutet av 1910-talet och är i grunden en förstoring av hans tidigare kulspruta Browning M1919. Vapnets ursprungliga användning var som beväpning i stridsflygplan och typen har kommit att monterats i hundratals olika amerikanska stridsflygplansmodeller.

Förutom inhemsk produktion har M2 Browning licenstillverkats av flera olika fabrikanter världen runt, till exempel Fabrique Nationale i Belgien och Bofors i Sverige.

Varianter

[redigera | redigera wikitext]

Varianter i urval

Markvarianter

[redigera | redigera wikitext]
.50 M2HB
Full beteckning: Browning Machine gun, Caliber .50, M2, Heavy barrel[5] (svenska: Kulspruta, Kaliber 12,7, Browning, M2, Tungt eldrör)
Markbunden variant. 400-550 skott per minut och lång tjock pipa med kort ventilationskåpa.[6] (Alternativa beteckningar: Caliber .50 Machine gun, Browning, M2, Heavy barrel, bland annat)[6] Finns i undervarianter.
.50 M2A1
Full beteckning: Browning Machine gun, Caliber .50, M2A1[5] (svenska: Browning Kulspruta, Kaliber 12,7, M2A1)
Markbunden variant. 400-550 skott per minut och lång tjock pipa med kort ventilationskåpa. Skiljer sig från M2HB i att pipan snabbt går att bytas ut vid överhettning (quick change barrel: QCB).[5] Finns i undervarianter.

Luftburna varianter

[redigera | redigera wikitext]
.50 AN-M2
Full beteckning: Basic aicraft machine gun, Caliber .50, Army, Navy, M2[7] (svenska: Grundläggande flygplanskulspruta kaliber 12,7, Arme, Flotta, M2)
Flygburen variant. 600-800 skott per minut och kort pipa.[7][8] Namnet AN-M2 används även för andra vapen: 7,62 mm AN-M2, 20 mm AN-M2.
.50 AN-M3
Full beteckning: Basic aicraft machine gun, Caliber .50, Army, Navy, M3[7] (svenska: Grundläggande flygplanskulspruta kaliber 12,7, Arme, Flotta, M3)
Flygburen variant. 1200 skott per minut och kort pipa.[7] Namnet AN-M3 används även för andra vapen: 20 mm AN-M2.

Vidareutvecklingar

[redigera | redigera wikitext]
13,2 mm FN Browning
Full beteckning: Mitrailleuse d'avion Browning - F.N. Calibre 13,2 mm (svenska: Flygplanskulspruta Browning - F.N. Kaliber 13,2 mm)
Flygburen variant. 1080 skott per minut och kort pipa. Raffinerad konstruktion. Patron ändrad till 13,2 × 99 mm Hotchkiss.
Huvudartikel: 13,2 mm automatkanon m/39
VKT 12,70 LKk/42
Full beteckning: VKT 12,70 mm LentoKonekivääri m/42 (svenska: VKT 12,7 mm Luftkulspruta m/42)
Flygburen variant. 1100 skott per minut och kort pipa. Utvecklad från 13,2 mm FN Browning. Patron ändrad till 12,7 × 99 mm NATO.
Huvudartikel: VKT 12,70 LKk/42

Användning i Sverige

[redigera | redigera wikitext]

13,2 mm automatkanon m/39

[redigera | redigera wikitext]
13,2 mm akan m/39

M2 Browning-konstruktionen kom till Sverige år 1939 då det svenska flygvapnet inskaffade FN Herstals vidareutvecklade version av vapnet 13,2 mm FN Browning. Vapnet betecknades 13,2 mm automatkanon m/39, kort 13,2 mm akan m/39,[a] och kom att se användning som flygplansbeväpning på diverse olika stridsflygplan i det svenska flygvapnet under andra världskriget.

Huvudartikel: 13,2 mm automatkanon m/39

12,7 mm automatkanon m/45

[redigera | redigera wikitext]
12,7 mm akan m/45

År 1944 införskaffades ytterligare en version av M2 Browning-konstruktionen till det svenska flygvapnet, nämligen amerikanska .50 AN-M2. Detta var ett resultat av att det svenska flygvapnet valde att köpa in fyra stycken P-51 Mustang som nödlandat i Sverige 1944. P-51 Mustangerna var beväpnade med 4-6 stycken .50 AN-M2-kulsprutor. Det följande året anskaffades fler P-51 Mustang, sedan betecknad J 26, varav .50 AN-M2 antogs med beteckningen 12,7 mm automatkanon m/45, kort 12,7 mm akan m/45,[a] (ej att förväxla med 20 mm automatkanon m/45).

Patronen .50 BMG som användes i .50 AN-M2 fick i Sverige beteckningen 12,7 mm skarp patron m/45, kort 12,7 mm sk ptr m/45, och inskaffades med flera typer av projektiler.[10] En projektiltyp, 12,7 mm granat m/45 och m/45 X "spårljus", utvecklades i Sverige och var utformade med sprängbrandsats och stålkärna (därav det nerkortade namnet "granat"). Denna projektil kom även att exporteras till Dominikanska republiken i och med deras köp av J 26 Mustang.[11]

Huvudartikel: 12,7 × 99 mm NATO

12,7 mm akan m/45 användes fram tills början av 1950-talet då J 26 togs ur tjänst och såldes vidare till Israel och Dominikanska republiken. De flesta av vapnen följde med de J 26 som såldes vidare.

12,7 mm automatkanon m/39

[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget fanns det massvis med 12,7 mm överskottsammunition i USA och i Europa, varvid denna började säljas av till mycket låga priser. Detta gjorde att det svenska flygvapnet runt decennieskiftet 1950 valde att modifiera existerande 13,2 mm akan m/39 med nya eldrör för att skjuta patronen 12,7 mm skarp patron m/45.[11] Dessa vapen betecknades 12,7 mm automatkanon m/39, kort 12,7 mm akan m/39, och kom att användas som stridsbeväpning fram tills 1958, då deras sista stridsplattformar, T 18B och A 21R, togs ur tjänst.

Efter 1958 relegerades vapnet till övningsbeväpning på modernare stridsflygplan. Vapnen kunde genom tillägg monteras i samma lavetter som de 20 mm och 30 mm vapen som användes på flygplan som J 29 Tunnan och J 35 Draken. När FFV 30 mm akankapsel utvecklades för Sk 60 och AJ 37 Viggen gjordes även denna kapabel att bära 12,7 mm akan m/39 i övningssyfte.

12,7 mm akan m/39 finns listade i ammunitionskataloger fram tills cirka 2001[12] och lär ha tagits ur tjänst 2005 i samband med skrotningen av System 37 Viggen.

Huvudartikel: 12,7 mm automatkanon m/39

12,7 mm kulspruta 88 (Tung kulspruta 12,7 mm)

[redigera | redigera wikitext]
Tksp 12,7 på en Pansarterrängbil 180 i Bosnien.
12,7 mm ksp 88 i fast lavettage på fören av en Stridsbåt 90H. Notera eldrörets handtag för snabbt pipbyte.

Under december 1987 utprovade Svenska Försvarsmakten den finska pansarterrängbilen XA-180, vartefter man i januari 1988 valde att anskaffa detta fordon, sedan betecknad Pansarterrängbil 180. Vid anskaffningen planerade man att beväpna fordonen med en 12,7 mm tung kulspruta[13] av modellen FN M2 HB QCB[14] från FN Herstal, vilka bland annat skulle byggas på licens i Sverige av Bofors.[14]

Pansarterrängbil 180 levererades under april/maj 1988 men kom ursprungligen att beväpnas med kulspruta 58 då de tunga kulsprutorna först levererades i mars 1989. I Sverige betecknades FN M2 HB QCB som Tung kulspruta 12,7 mm, kort Tksp 12,7, vilket senare i modern tid (mellan 2001[15] och 2012[16]) ändrades till 12,7 mm kulspruta 88, kort 12,7 mm ksp 88.

Idag används ksp 88 bland annat som tungt understödsvapen av Amfibiekåren, motoriserade förband och minröjningstrupper på diverse fordon.

450 stycken ksp 88 fanns i försvaret 2013 och var då primärt utdelade till 150 stridsbåt 90H.[17] Trots sina begränsade antal finns vapnet även tillgängligt för Bandvagn 410, Pansarterrängbil 203,[18] Pansarterrängbil 360,[19] Terrängbil 16 Galten,[20] Artillerisystem 08,[21] med flera, och tilldelas dessa i okända antal.

Ksp 88 monteras i olika konfigurationer beroende på fordon. Stridsbåt 90H till exempel är utrustad med tre stycken ksp 88, två fast monterade i fören och en i rörlig tornkrans på mellandäck.[22] Vissa fordon bär vapnet i fjärrstyrd vapenstation, såsom Vapenstation 01 hos pansarterrängbil 360[18][19][20][21] eller vapenstation 02 hos stridsbåt 90HSM (Helge Skyddad Moderniserad).[22]

Teknisk beskrivning av 12,7 mm ksp 88

[redigera | redigera wikitext]

12,7 mm ksp 88 är försedd med lång tung pipa med kort ventilationskåpa, vilken snabbt kan bytas ut genom att vrida pipan ett åttondels varv åt höger via ett på pipans ovansida monterat handtag vid ventilationskåpans slut.[23] Denna funktion kallas snabbytespipa och ska utföras varje gång vapnet avfyrat 180 skott i snabb följd för att inte överhetta pipan.[17] Varje vapen kommer med två snabbytespipor.

Vid montering i lavett (både marklavett och ringlavett på fordon) finns en rekyldämpare, simpelt betecknad Rekyldämpare Tksp, tillgänglig.[17] Rekyldämparen reducerar rekylen av vapnet med ca 80%, vilket ökar träffsäkerheten markant.[14] Vid elevationer över 15 grader behöver ksp 88 monteras utan rekyldämpare för att inte få några funktionsstörningar.[17] Som riktmedel i lavett finns, förutom ett fast monterad öppet sikte, ett spegelreflexsikte tillgängligt. Siktet är graderat för både luftmål och markmål men saknar förstoring. Detta tillåter dock att man kan titta genom det med båda ögonen.

Förutom lavett kan ksp 88 även monteras i vapenstation, ett fjärrstyrt kulsprutetorn som styrs inifrån ett fordon via en digital skärm och kontroll. I Sverige finns 3 kända vapenstationer: Vapenstation 90 (Lemur från Bofors), Vapenstation 01 (Protector Nordic från norska Kongsberg)[17] och Vapenstation 02 (Trackfire från Saab AB).[22]

12,7 mm kulspruta 60

[redigera | redigera wikitext]
 Det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2022-09)
Motivering: Senaste källan är 8 år gammal
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Vid anskaffningen av norska Vapenstation 01 inskaffades 300 exemplar av systemet för ksp 88, många fler än vad ksp 88 räckte till. På grund av detta byttes och köptes 400 stycken 12,7 mm M2HB från Norge (200 inbytt, 200 inköpt) runt 2013.[17] Dessa betecknas 12,7 mm kulspruta 60, kort 12,7 mm ksp 60,[24] och ska primärt användas på Vapenstation 01.[17]

Ammunition

[redigera | redigera wikitext]

Modern ammunition.

  • Normalprojektil (NPRJ)
  • Spårljusprojektil (SLPRJ)
  • Spårljusbrandsprängprojektil (SLBRSPRJ)
  • Pansarbrandprojektil (PBRANDPRJ)
  • Brandprojektil (BRPRJ)
Huvudartikel: 12,7 × 99 mm NATO

Användare

[redigera | redigera wikitext]

M2-familjen har använts i stor omfattning i ett flertal länder, främst i dess grundläggande infanterikonfiguration. En kort lista över beteckningar för M2-familjen följer:

Land NATO-medlem Beteckning Beskrivning
Argentina Argentina[25] Nej M2HB 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Australien Australien[25] M2HB-QCB[26]
Österrike Österrike[25] üsMG M2
Bahrain Bahrain[27](p77)
Belgien Belgien[25] Ja
Benin Benin[25] Nej
Bolivia Bolivia[25]
Brasilien Brasilien[25] Mtr .50 M2 HB "BROWNING"
Bulgarien Bulgarien[25] Ja
Burkina Faso Burkina Faso[25] Nej
Burundi Burundi[25]
Kamerun Kamerun[25]
Kanada Kanada[25] Ja FN M2HB-QCB, GAU-21
Tchad Tchad[25] Nej
Chile Chile[25]
Kina Kina[25]
Colombia Colombia[25]
Elfenbenskusten Elfenbenskusten[25]
Kroatien Kroatien[25] Ja
Kongo-Kinshasa Demokratiska republiken Kongo[25] Nej
Danmark Danmark[25] Ja M/50 TMG
? 12,7 × 99 mm FNH M3M-kulspruta[28]
Djibouti Djibouti[25] Nej 12.7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Dominikanska republiken Dominikanska republiken[25]
Ecuador Ecuador[25]
Egypten Egypten[25]
El Salvador El Salvador[25]
Etiopien Etiopien[25]
Frankrike Frankrike[25] Ja
Finland Finland[29] Colt MG 53-2[30] 12,7 × 99 mm AN-M2 Colt
12,7 RSKK 2005 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Gabon Gabon[25] Nej 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Gambia Gambia[25]
Ghana Ghana[25]
Tyskland Tyskland[31] Ja M3M, MG50
Grekland Grekland[25]
Guatemala Guatemala[25] Nej
Honduras Honduras[25]
Indien Indien[25]
Indonesien Indonesien[25]
Iran Iran[25]
Irland Irland[25] .5 tung kulspruta (tksp)[32]
Israel Israel[25]
Italien Italien[25] Ja
Jamaica Jamaica[25] Nej
Japan Japan[25] 12,7 mm tung kulspruta M2
Jordanien Jordanien[25]
Sydkorea Sydkorea[25] K6 12,7 × 99 mm Browning M2HB med ytterligare modifieringar; licensierad av Daewoo Precision Industries
Kuwait Kuwait[25] 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Libanon Libanon[25]
Liberia Liberia[25]
Litauen Litauen[33] Ja
Luxemburg Luxemburg[25] Mitrailleuse .50 M2 HB[34]
Madagaskar Madagaskar[25] Nej
Malaysia Malaysia[25]
Mauretanien Mauretanien[25]
Mexiko Mexiko[25]
Marocko Marocko[25]
Myanmar Myanmar[25]
Nederländerna Nederländerna[25] Ja
Nya Zeeland Nya Zeeland[25] Nej
Nicaragua Nicaragua[25]
Niger Niger[25]
Nigeria Nigeria[25]
Norge Norge[25] Ja 12,7 mitraljøse
Oman Oman[25] Nej
Pakistan Pakistan[25]
Panama Panama[25]
Paraguay Paraguay[25]
Peru Peru[25]
Filippinerna Filippinerna[25]
Portugal Portugal[25] Ja
Qatar Qatar[25] Nej
Rumänien Rumänien[25] Ja
Rwanda Rwanda[25] Nej
Saudiarabien Saudiarabien[25]
Senegal Senegal[25]
Serbien Serbien[25]
Singapore Singapore[25]
Somalia Somalia[25]
Sydafrika Sydafrika[25]
Spanien Spanien[25] Ja
Sverige Sverige[35] Ja 13,2 mm automatkanon m/39 (m/39A)
(13,2 mm akan m/45)

12,7 mm automatkanon m/39 (m/39A)
(12,7 mm akan m/45)

13,2 × 99 mm FN Browning (m/39: FN Herstal, m/39A LM Ericsson)[8]Belgisk raffinerad flygplansversion i kaliber 13,2 mm.[11]

12,7 × 99 mm FN Browning (m/39: FN Herstal, m/39A LM Ericsson)[8]

13,2 mm akan m/39 ombyggd till kaliber 12,7 mm.[11]

12,7 mm automatkanon m/45
(12,7 mm akan m/45) 		12,7 × 99 mm AN-M2 Colt[8]
Inte att förväxlas med 20 mm automatkanon m/45
12,7 mm kulspruta 88
(12,7 mm ksp 88) 		12,7 × 99 mm Browning FN M2 HB QCB[36]
Tidigare nämnd Tung kulspruta 12,7 mm (Tksp 12,7)[37]
12,7 mm kulspruta 60[24]
(12,7 mm ksp 60) 		12,7 × 99 mm Browning M2HB[38]
Schweiz Schweiz[25] Nej 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Thailand Thailand[25] Nej
Togo Togo[25] Nej
Tonga Tonga[25] Nej
Tunisien Tunisien[25] Nej
Turkiet Turkiet[25] Ja
Förenade arabemiraten Förenade Arabemiraten[25] Nej
Storbritannien Storbritannien[25] Ja L2A1
L6, L6A1 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel); avståndsmätarkulspruta för L7 105 mm-stridsvagnskanonen på stridsvagn Centurion
L11, L11A1 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel); avståndsmätarkulspruta
L21A1 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel); avståndsmätarkulspruta för L11 120 mm stridsvagnskanonen på stridsvagn Chieftain
L111A1[39] 12,7 × 99 mm M2QCB-kulspruta
M3M[40] 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel); Uppgraderad M2 för användning vid Commando Helicopter Force och andra enheter som dörrkulspruta på helikoptrar.
USA USA[25] Browning Caliber .50 M2, M2HB, XM218/GAU-16, GAU-21 Browning Caliber .50 M2 Heavy Barrel-kulspruta
Uruguay Uruguay[25] Nej 12,7 × 99 mm Browning M2HB-kulspruta (M2 Heavy-Barrel)
Venezuela Venezuela[25]
Zimbabwe Zimbabwe[25]

Krig

[redigera | redigera wikitext]

Tillverkare

[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande

[redigera | redigera wikitext]

Tidigare

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Anledningen att dessa vapen betecknades automatkanon beror på att det svenska flygvapnet klassar vapen med kaliber 12,7 mm och uppåt som kanon. Detta beror på att denna kaliber normalt skjuter "granater" (briserande projektiler), till skillnad från lägre kalibrar som normalt skjuter "projektiler" (ej briserande projektiler). Denna klassifikation av automatkanoner kommer från mellankrigstiden då många 12,7 mm-vapen och liknande internationellt klassades som "shell-firing guns" (granatskjutande vapen).[9]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ M2 .50 Caliber Machine Gun
  2. ^ ”Report: Profiling the Small Arms Industry - World Policy Institute - Research Project” (på engelska). World Policy Institute. november 2000. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171011093831/http://www.worldpolicy.org/projects/arms/reports/smallarms.htm. Läst 15 juli 2010. 
  3. ^ [a b] M2HB-QCB
  4. ^ Dunlap, Roy F. (1948) (på engelska). Ordnance Went Up Front. Samworth Press. sid. 310-311 
  5. ^ [a b c] TM 9-1005-347-10: Browning Machine gun, Caliber .50; M2A1. 2011 
  6. ^ [a b] TM 9-1005-213-10: Caliber .50 Machine gun, Browning, M2, Heavy barrel. 1968 
  7. ^ [a b c d] TM 9-219 - AFM 136-6: Basic aicraft machine gun caliber .50, Army, Navy, M3. 1949 
  8. ^ [a b c d] Beskrivning över 12,7 & 13,2 mm akan m/39 & m/45. 1949 
  9. ^ H. F. King (December 21 1939). ”A Survey of the armament of single seat fighters.”. Flight. 
  10. ^ Flygvapnets ammunitionsregister. Fastställd 1948, ändringar 1949 införda 
  11. ^ [a b c d] Thorsson, Nils.. Historik och kartläggning av vapenmateriell för flygplan. 
  12. ^ AMKAT: allmän ammunitionskatalog, data och bilder del 1. 2001 års upplaga 
  13. ^ ”Pansarterrängbil 180”. https://www.soldf.com/fordon/pansarterrangbil-xa180-patgbxa180/. Läst 2 december 2020. 
  14. ^ [a b c] ”12,7 mm kulspruta 88”. https://www.soldf.com/vapen/kulspruta-88-ksp88-tung-kulspruta-127-mm/. Läst 2 december 2020. 
  15. ^ Soldr Mtrl Vapen: Tung kulspruta 12,7 mm.. 2001 
  16. ^ AMKAT: Ammunitionskatalog, Data och bild. 2012. sid. 67 
  17. ^ [a b c d e f g] ”Ombeväpning av Pansarterrängbil 203 - Vapenhållare till Tung kulspruta 12,7 -”. diva-portal.org. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:906835/FULLTEXT01.pdf. Läst 3 december 2020. 
  18. ^ [a b] ”Pansarterrängbil 203”. https://www.soldf.com/fordon/pansarterrangbil-203-patgb203/. Läst 3 december 2020. 
  19. ^ [a b] ”Pansarterrängbil 360”. https://www.soldf.com/fordon/pansarterrangbil-360-patgb360/. Läst 3 december 2020. 
  20. ^ [a b] ”Terrängbil 16 Galten”. https://www.soldf.com/fordon/terrangbil-16-tgb16-galten/. Läst 3 december 2020. 
  21. ^ [a b] ”Artillerisystem 08”. https://www.soldf.com/fordon/artillerisystem-archer/. Läst 3 december 2020. 
  22. ^ [a b c] ”Stridsbåt 90H”. https://www.soldf.com/fartyg-och-batar/stridsbat-90h-strb90h/. Läst 3 december 2020. 
  23. ^ ”M2 QCB Speed Test”. https://www.youtube.com/watch?v=yOI-ewSLie0. Läst 3 december 2020. 
  24. ^ [a b] AMKAT: Ammunitionskatalog, data och bild. FMV - Försvarets Materielverk. 2014. https://hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/utbildningsgrupper/livgardesgruppen/filer/AMKAT_DATABILD_2014.pdf  Arkiverad 17 maj 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  25. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw bx by bz ca cb cc cd ce cf cg ch ci cj] Jones, Richard D. (27 januari) (på engelska). Jane's Infantry Weapons 2009/2010 (35:e). Jane's Information Group. ISBN 978-0710628695 
  26. ^ ”Light Calibre Weapons” (på engelska). Adi-limited.com. Arkiverad från originalet den 26 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110726094607/http://www.adi-limited.com/default.asp?page=141. Läst 8 september 2008. 
  27. ^ (på engelska) Report of the Bahrain Independent Commission of Inquiry. Bahrain Independent Commission of Inquiry. 23 november 2011. http://files.bici.org.bh/BICIreportEN.pdf. 
  28. ^ Combat Support Wing (december 2007). ”Eskadrille 615 støtter Søværnet” (på danska). Mjølner: sid. 5. Arkiverad från originalet den 2009-12-18. https://web.archive.org/web/20091218013257/http://forsvaret.dk/CSW/Mjoelner/Documents/Mjoelner%20december%202007.pdf. Läst 8 februari 2012. 
  29. ^ ”Puolustusvoimat - Pyörremyrsky - Puolustusvoimien sotaharjoitus 2011” (på finska). Puolustusvoimat.fi. 13 maj 2011. Arkiverad från originalet den 27 april 2012. https://web.archive.org/web/20120427153713/http://www.puolustusvoimat.fi/wcm/Erikoissivustot/pvsh11/Suomeksi/Joukot%20ja%20kalusto/Maavoimien%20kalusto/. Läst 19 september 2011. 
  30. ^ ”Delivering Brewsters”. https://www.warbirdforum.com/faf.htm. Läst 7 februari 2018. 
  31. ^ ”Die CH-53 als Brücke in die Zukunft” ( PDF). diesigns.com. Arkiverad från originalet den 8 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120308230834/http://www.diesigns.com/down/HHK_CH-53.pdf. Läst 28 april 2011. 
  32. ^ Army Weapons - Heavy Machine Gun (HMG) Arkiverad 26 november 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  33. ^ ”Lietuvos kariuomenė :: Ginkluotė ir karinė technika » Kulkosvaidžiai » Sunkusis 12.7 mm (50) kulkosvaidis M-2 browning” (på litauiska). Kariuomene.kam.lt. 15 december 2009. Arkiverad från originalet den 7 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111007183512/http://kariuomene.kam.lt/lt/ginkluote_ir_karine_technika/kulkosvaidziai/sunkusis_12.7_mm_50_kulkosvaidis_m-2_browning.html. Läst 19 september 2011. 
  34. ^ Armement Arkiverad 20 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  35. ^ ”Kulspruta 88”. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/vapen/kulspruta-88/. Läst 11 februari 2015. 
  36. ^ ”Tung kulspruta 12,7”. Soldf.com. http://www.soldf.com/tksp127.html. Läst 8 februari 2012. 
  37. ^ [https://www.soldf.com/tksp127.html ”Kulspruta 88 - Ksp 88 (Tung kulspruta 12,7 mm - Tksp 12,7)”]. https://www.soldf.com/tksp127.html. Läst 7 februari 2018. 
  38. ^ TIA GoF
  39. ^ ”Manroy Website” (på engelska). Manroy.co.uk. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081012144017/http://manroy.co.uk/manroy/. Läst 8 september 2008. 
  40. ^ MOD Defence News report of M3M acquisition for CHC mod.co.uk defence news accessed 26 Sept 2010

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Vapen som används inom svenska Försvarsmakten
Eldhandvapen
Understödsvapen
Handgranater
Minor
Artilleri och Granatkastare
Robotsystem
Tidigare använd materiel i svenska försvaret
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=M2_Browning&oldid=55425268#varianter”