Hoppa till innehållet

Åkermanit

Från Wikipedia
Åkermanit
Åkermanit (gulaktigt brun), kalcit (blå), foshagit ( hillebrandite, fibrös varietet), tilleyite (gräddig).
KategoriSorosilikater
Dana klassificering55.4.1.1 (8 editionen)
Strunz klassificering9.BB.10
Kemisk formelCa2Mg(Si2O7)
FärgFärglös, gulaktigt grå, grön, brun
KristallstrukturTetragonalt
SpaltningDistinkt på {001}, dålig på {110}
BrottOregelbundet/ojämnt, mussligt
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)5-6
GlansGlasglans, hartsglans
Ljusbrytningnω=1,632; nε=1,640
Dubbelbrytningδ = 0,008
Optisk karaktärEnaxlig (+)
TransparensTransparent, translucent
StreckfärgVit
Specifik vikt2,944

Åkermanit, Ca2Mg(Si2O7), är ett mineral i melilitgruppen[1], som innehåller kalcium, magnesium, kisel och syre. Mineralet utgör det ena ändledet i en kontinuerlig räcka med Gehlenit Ca2Al(AlSiO7) där mellanlededet har kallats melilit. Mineralet åkermanit är uppkallat efter Anders Richard Åkerman (1837-1922), en svenska metallurg.

Åkermanit har grågröna, gula eller bruna, tetragonal kristaller. Det har en densitet av 2,944 g/cm3 med Mohs hårdhet 5-6. Det har en vit streckfärg och en glasartad till hartsartad lyster. Det har ett tetragonalt kristallsystem och en bra, eller distinkt, spaltning.

Åkermanit är en produkt av kontaktmetamorfos av kiseldioxidhaltig kalksten och dolomit och bergarter av sanidinitfacies. Sanidinitfacies representerar de högsta betingelserna beträffande temperatur samtidigt med lågt tryck (under 2 kbar) för kontaktmetamorfos och kännetecknas av frånvaro av vattenhaltiga mineral.

Mineralet har påträffats vid Monte Somma och Vesuvius, och Monte Cavalluccio nära Rom. Det är ett tämligen vanligt mineral i kontaktmetamorfa bergarter, till exempel marmor. I Sverige har det hittats vid Pottäng och Bergeforsen på Alnön i Medelpad.[2]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Malcom E. Back och Joseph A. Mandarino, Fleischer's Glossary of Mineral Species 2008,The Mineralogical Record Inc.
  2. ^ L-H Hedin och Mikael Jansson, Mineral i Sverige, Förlags AB Björnen 2007, sid 168, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]