Hoppa till innehållet

William S. Burroughs

Från Wikipedia
(Omdirigerad från William Burroughs)
William S. Burroughs
William S. Burroughs, 1983.
Född5 februari 1914[1][2][3]
Saint Louis[4], USA
Död2 augusti 1997[2][5][3] (83 år)
Lawrence[6], USA
BegravdBellefontaine Cemetery
Andra namnWilly a William Lee
Medborgare iUSA[7]
Utbildad vidHarvard University
John Burroughs School
SysselsättningFörfattare[8], manusförfattare, prosaist, målare[9], essäist, poet[8], fotograf[10]
ArbetsgivareNaropa University
Noterbara verkTjacket och Den nakna lunchen
MakaJoan Vollmer
(g. 1946–1951)
BarnWilliam S. Burroughs, Jr. (f. 1947)
FöräldrarMortimer P. Burroughs[11]
Utmärkelser
Riddare av Arts et Lettres-orden
Kommendör av Arts et Lettres-orden[12][13]
Namnteckning
Webbplatsrealitystudio.org/
Redigera Wikidata
William S. Burroughs barndomshem i St. Louis.
William S. Burroughs. Olja på duk av Christiaan Tonnis 1999.

William S. Burroughs, född 5 februari 1914 i St. Louis, Missouri, död 2 augusti 1997 i Lawrence, Kansas, var en amerikansk författare, bland annat till den hallucinatoriska kultromanen Den nakna lunchen (Naked Lunch) och den självbiografiska Tjacket (Junkie). Burroughs räknas som en av skaparna av den så kallade beatnik-litteraturen. Utöver författande hade Burroughs ett stort intresse för skjutvapen.

Hans verk har påverkat ett antal subkulturella rörelser från 1960-talet och framåt. Romanen Den nakna lunchen (Naked Lunch) har filmatiserats av den kanadensiske regissören David Cronenberg 1991.

1983 valdes Burroughs in i American Academy and Institute of Arts and Letters, och 1984 mottog han Ordre des Arts et des Lettres av Frankrike.[14] Jack Kerouac har kallat honom den "största satiriska författaren sedan Jonathan Swift".[15] J. G. Ballard ansåg Burroughs vara "den viktigaste författaren som framträtt sedan andra världskriget" och Norman Mailer såg honom som "den enda amerikanska författaren som kan sägas besitta genialitet".[15]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

William Seward Burroughs (II) föddes i St. Louis 1914 som andra barnet. Redan i de tidiga åren var Billy - som han kallades - ett barn som skilde sig från mängden. Han var inte ett direkt bråkigt barn men hans klasskamrater tyckte att han var märklig och ansåg att han saknade förmåga att skaffa vänner. 1928 höll ett kemiexperiment på att kosta Burroughs en hand varefter läkarna introducerade honom för morfin. Ett par år senare tog han nästan livet av sig då han ville veta hur kloralhydrat (knock out-droppar) fungerade. Hans rapportkort från Los Alamos ranchskola – vilken Burroughs lämnade två månader innan avslutningen – beskriver eleven som ganska klipsk men med ett onormalt intresse för det morbida. Trots att han hoppade av skolan och saknade förmåga att smälta in studerade Burroughs på Harvard under föreläsare som T.S. Eliot och George Lyman Kittredge och tog studenten med engelska som huvudämne 1936.

Burroughs reste omkring i mellankrigstidens Europa ett tag och såg hur fascismen växte fram. Tillbaka i USA började Burroughs liv i den undre världen att ta fart. I perioder rånade han alkoholister i New Yorks tunnelbana. Ibland var han själv langare för att kunna finansiera den allt större konsumtionen av olika former av narkotiska preparat, andra perioder var han inblandad i bedrägeri. Så småningom gifte han sig med vännen Joan Vollmer och fick sonen William S. Burroughs (III), men detta påverkade varken hustruns eller Burroughs eget narkotikamissbruk.[16]

Hösten 1946 lämnade Burroughs New York och flyttade till södra Texas. Med ambitionen att bli bonde provade han att odla en rad olika grödor, såsom apelsiner, grapefrukt, cannabis och senare även bomull. I ett brev till Allen Ginsberg skrev han att livet som bonde gjort honom mer kriminell än vad han varit någonsin tidigare. Andra korrespondenser tyder på att Burroughs romantiserade bild av livet som lantbrukare överskuggades av bristen på vatten, mängden skorpioner och råttor, och framförallt omöjligheten att hålla sig med laglig arbetskraft.[17] Hans vistelse i den amerikanska södern beskrivs främst i Tjacket (Junky). Han beskriver det då som en plats dit man kommer för att dö.

Burroughs debuterade 1953 med Tjacket, men fick stort genomslag 1959 med romanen Den nakna lunchen. Efter att romanen utgetts blev den mycket uppmärksammad inom sextiotalets motkulturer, men också av litteraturkritiker som Mary McCarthy.[18] Romanen åtalades även för oanständighet i flera amerikanska stater, bland annat Massachusetts. Massachusetts högsta domstol klargjorde slutligen 1966 att verket inte var oanständigt under USA:s sodomilagar. Fallet är det sista i USA som rör oanständighet i litteratur (som bara består av ord).[19]

Joan Vollmers död - en författares födelse

[redigera | redigera wikitext]

En av de mest omtalade händelserna i William S. Burroughs liv inträffade efter att han och Joan Vollmer flytt med barnen till Mexico City. Den 6 september 1951 bestämde sig paret för att sälja en revolver. Affären skulle äga rum i vännen John Healys lägenhet. Det gifta paret anlände kraftigt berusade klockan sex på kvällen och fortsatte att dricka i ett häftigt tempo. Köparen uteblev. Joan envisades med att hennes man skulle visa sin skjutskicklighet. Snart hade hon balanserat ett glas ovanpå huvudet. William S. Burroughs siktade revolvern mot sin fru och sköt henne i pannan.

William Burroughs beskrev själv Wilhelm Tell-historien som både idiotisk och falsk i en intervju 1968,[20] men likväl återfinns historien i Interzone (1989), då återgiven i jag-form.[21] Vid andra tillfällen bekräftade han historiens sanningshalt och menade att olyckan var helt avgörande för att skrivandet skulle bli en möjlig väg. Skrivandet blev ett måste.

I am forced to the appalling conclusion that I would have never become a writer but for Joan's death... I live with the constant threat of possession, for control. So the death of Joan brought me in contact with the invador [sic], the Ugly Spirit, and maneuvered me into a life long struggle, in which I have had no choice except to write my way out.[22]

1953 debuterade William Burroughs med romanen Junky under pseudonymen William Lee, ett namn som kom att följa författaren under större delen av hans produktion. Namnet Lee kom från moderns sida och syftar troligen främst på morbrorn Ivy Lee som mer mindre eller myntade begreppet ”public relations” i samband med det reparationsarbete som han utförde för John D. Rockefeller Jr. efter Ludlowmassakern 1914. Ivy Lee verkade även som Adolf Hitlers publicist i USA vilket kom att ge honom öknamnen ”Poison Ivy” och ”Monument of Shame”. Troligen fascinerades Burroughs av morbrorns förmåga att rentvå namnet Rockefeller, sättet han kunde styra folkets allmänna uppfattning. Ted Morgan beskriver Ivy Lees roll i Burroughs författarskap som den man som tvingade författaren att åter hitta ett språk som var sant.[23]

Litterär stil

[redigera | redigera wikitext]

Burroughs särprägel som författare utmärks främst av hans experimentlusta, hårda och extrema motiv i kombination med ett nyansrikt och eget språk som bär influenser ifrån författare som William Shakespeare, Joseph Conrad, Arthur Rimbaud och Louis-Ferdinand Céline. Intresset för vetenskap och mytologi är också av stor betydelse.[källa behövs]

Hans tidiga arbeten Tjacket (Junky), Svängd (Queer) och Yagebreven (The Yage Letters) är skrivna på rak prosa. Det är först med den Den nakna lunchen (Naked Lunch) som Burroughs egenhet som författare blir riktigt tydlig. Här återfinns en egen mytologi, ett egenartat språk och en komposition som inte liknar någon annans genom sitt sätt att röra sig bortom logik för tid och plats.

Med mer eller mindre lyckade resultat experimenterade Burroughs vilt med en rad tekniker, varav cut-ups och fold-ins blivit mest omtalade. I slutet av sitt liv tonade Burroughs ner de litterära experimenten och ersatte dem med en lugn och mogen berättarröst.[källa behövs]

Burroughs och David Woodard med Dreamachine (1997)[24]:142–146

Sångaren Burroughs

[redigera | redigera wikitext]

Burroughs sjunger "Sharkey's night" på Laurie Andersons skiva Home of the brave inspelad 1986. Laurie Anderson använder Burroughs sång vid flera tillfällen, då dock förvrängd med hennes elfiol. Detta är troligen det enda han har sjungit in.

Burroughs har även släppt en singel tillsammans med Kurt Cobain, frontman i grungebandet Nirvana. Låten heter "The "Priest" they called him". William S. Burroughs högläser en dikt samtidigt som Cobain improviserar fram en ljudkuliss på gitarr, löst baserad på Stilla natt. Burroughs och Cobain hade inte träffats innan samarbetet, och de träffasdes inte heller vid inspelningen utan de skickade kassetter fram och tillbaka till varandra. Däremot träffades de vid ett senare tillfälle.

Originalutgåvan är utgiven på en tiotums vinyl-EP (bildskiva), på Tim/Kerr Records 1993, men den finns även återutgiven på CD och vanlig tiotumsvinyl. Nirvanas basist Krist Novoselic pryder omslaget.[25][26]

Bibliografi i urval

[redigera | redigera wikitext]
  • 1953 Junkie (Tjacket, översättning: Einar Heckscher, Centerwall & Thuresson, 1967)
  • 1959 Naked lunch (Den nakna lunchen, översättning: Peter Stewart, Cavefors, 1978)
  • 1961 The soft machine (Den mjuka maskinen, översättning: Anders Lundberg, Funclub, 2005) [Del 1 i Burroughs Nova-trilogin]
  • 1962 The ticket that exploded (Biljetten som exploderade, översättning: Jonas Thente, Funclub, 2005) [Del 2 i Burroughs Nova-trilogi]
  • 1963 The Yage letters (tillsammans med Allen Ginsberg) (Yagebreven, översättning: Peter Stewart, Bakhåll, 1988) (andra utökade upplagan 1988 innehåller ytterligare två Burroughstexter, "Roosevelt efter installationen" och "När jag slutade vilja bli president?")
  • 1964 Nova Express (Nova Express, översättning: Torsten Ekbom, Bonnier, 1968) (Ny rev. upplaga med titel Novaexpressen, revidering och adaptering: Anders Lundberg och Jonas Thente, Funclub, 2005) [Del 3 i Burroughs Nova-trilogi]
  • 1981 Cities of the red night (Den röda nattens städer, översättning: Peter Stewart, AWE/Geber, 1982)
  • 1983 The place of dead roads (Där döda vägar möts, översättning: Jimmy Hofsö, AWE/Geber, 1990)
  • 1985 Queer (Svängd, översättning: Einar Heckscher, AWE/Geber, 1988) [skriven 1951-1953]
  • 1987 The western lands (Länderna i väster, översättning: Jimmy Hofsö, Norstedt, 1993)
  • 1991 Ghost of chance (Slumpens spöke, översättning: Kristoffer Noheden, Sphinx, 2009)

Mindre bidrag i tidskrifter [27]

[redigera | redigera wikitext]
  • "Novia express: inledning till The naked lunch The soft machine Novia express" (översättning Lars Wilson). I tidskriften Bonniers litterära magasin, 1962: nr 6, s. 455-460
  • "Den osynliga generationen" (översättning Mats G. Bengtsson). I tidskriften Gorilla, nr 2 (1967), s. 56-58

Film

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är baserad på en version av engelskspråkiga Wikipedia från 30 september 2019, William Burroughs.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ William S. Burroughs, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 247523, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/William-S-Burroughstopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6fn192d, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ ZKM person-ID: william-s-burroughs, läs online, läst: 30 juni 2022.[källa från Wikidata]
  5. ^ RKDartists, RKDartists-ID: 247523, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ Union List of Artist Names, 21 februari 2023, ULAN: 500053989, läs online, läst: 14 maj 2024.[källa från Wikidata]
  7. ^ Libris, Kungliga biblioteket, 25 september 2012, Libris-URI: 42gjj9cn5kwl58q, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b] Archive of Fine Arts, abART person-ID: 19497, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  9. ^ Union List of Artist Names, 11 maj 2018, ULAN: 500053989, läs online, läst: 14 maj 2019.[källa från Wikidata]
  10. ^ Union List of Artist Names, 22 december 2020, ULAN: 500053989, läs online, läst: 22 maj 2021.[källa från Wikidata]
  11. ^ geni.com.[källa från Wikidata]
  12. ^ läs online, www03.zkm.de , läst: 3 februari 2021.[källa från Wikidata]
  13. ^ läs online, www.litkicks.com , läst: 3 februari 2021.[källa från Wikidata]
  14. ^ Biography, The Guardian
  15. ^ [a b] Naked Lunch: The Restored Text, Harper Perennial Modern Classics (2005). It includes an introduction by J. G. Ballard and an appendix of biography and reference to further reading: "About the author", "About the book" and "Read on".
  16. ^ Ted Morgan, Literary Outlaw, London 1991, s. 14-57
  17. ^ Rob Johnson, The Lost Years of William S. Burroughs - Beats in South Texas, Texas 2006
  18. ^ ”Mary McCarthy on William S. Burroughs’s ‘The Naked Lunch’” (på engelska). 10 januari 2013. ISSN 0028-7504. https://www.nybooks.com/articles/2013/01/10/mary-mccarthy-william-burroughs-naked-lunch/. Läst 18 oktober 2019. 
  19. ^ Whiting, Frederick. “Monstrosity on Trial: The Case of ‘Naked Lunch.’” Twentieth Century Literature, vol. 52, no. 2, 2006, pp. 145–174. JSTOR, www.jstor.org/stable/20479763.
  20. ^ Sylvère Lotringer (red.), Burroughs Live, Los Angeles 2001, s.245
  21. ^ James Grauerholz & Ira Silverberg (red.), Word Virus, New York 1998, s. 131.
  22. ^ William S. Burroughs, Queer, Penguin s.23
  23. ^ Ted Morgan, s.23
  24. ^ Chandarlapaty, R., "Woodard and Renewed Intellectual Possibilities", i Seeing the Beat Generation (Jefferson, NC: McFarland & Company, 2019), s. 142–146.
  25. ^ R. Cross, Charles. Heavier than Heaven 
  26. ^ Metzger, Richard. ”When Kurt Cobain met William S. Burroughs”. When Kurt Cobain met William S. Burroughs. http://www.dangerousminds.net. Arkiverad från originalet den 14 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120114160558/http://www.dangerousminds.net/comments/when_kurt_cobain_met_william_burroughs. Läst 20 januari 2012. 
  27. ^ Bygger på bibliografin i Bakhåll. 1991 (även kallad Stora katalogen), s. 28
  28. ^ Beat på Internet Movie Database (IMDb)

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • James Grauerholz & Ira Silverberg (red.), Word Virus – The William S. Burroughs Reader, New York: Grove Press 1998.
  • Rob Johnson (2006) The Lost Years of William S. Burroughs - Beats In South Texas, Texas: Texas A&M University Press.
  • Sylvère Lotringer (red.), Burroughs Live – The Collected Interviews of William S. Burroughs 1960-1997, Los Angeles: Semiotext(e) 2001.
  • Ted Morgan (1991) Literary Outlaw – The Life and Times of William S. Burroughs, London: The Bodley Head.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=William_S._Burroughs&oldid=54896245”