Querfurt (adelssläkt)
Querfurt var en tysk uradlig (edelfrei) ätt, utslocknad i Tyskland 1496, härstammande från Saalekreis i nuvarande Sachsen-Anhalt. Ätten hade sitt säte vid Borg Querfurt.
| von Querfurt | |
 | |
| Känd sedan | år 889 |
|---|---|
| Stamfar | Bruno von Arneburg-Querfurt |
| Sätesgård | Slottet Querfurt |
| Synonym | Qvernfort / Qvarfort [1] |
| Besläktade ätter | Mansfeld, Supplinburg, von Holstein, von Olmütz |
 Adel i Tyskland | |
| Namn | Querfurt |
| † Utslocknad i Tyskland | |
| Utslocknad | 1496 |
| Svärdssidan | Bruno XI von Querfurt |
Historia
[redigera | redigera wikitext]
Den första dokumenterade släktmedlemmen var Bruno von Querfurt (omkring 974–1009). Den tysk-romerska kejsaren Lothar III härstammade från en av ättens tidiga förgreningar genom sin farmor Ida von Querfurt (omkring 1010–1060). [2] Även Grevarna von Mansfeld, adelsmännen i Schraplau och adelsmännen i Vitzenburg är avgreningar av Querfurt-ätten.
Under perioden 1136–1269 var män ur ätten Querfurt borggrevar i Magdeburg.
Ättens huvudlinje dog ut med Bruno XI år 1496. Namnet återfinns alltjämt på ofrälse grenar av släkten. En av dem var den tysk-österrikiska målaren August Querfurt (1676-1761).[3] Släkten återfinns även i delar av Belgien och Nederländer, och emigrerade under sent 1500-tal till Norge och Sverige.[4]
Vapensköld
[redigera | redigera wikitext]
- Stamvapnet bar sju ränder i alternerande silver och rött. På den krönta hjälmen återfinns ett röd- och silverfärgat hjälmtäcke samt åtta gyllene stolpar med flaggor i samma färg som skölden, fladdrandes fyra till höger och fyra till vänster. [5]
- I senare versioner användes en annan hjälmdekoration: på den krönta hjälmen återfinns istället en skålformad skärmbräda dekorerad upptill med svarta tuppfjädrar.
- Vapenskölden för Querfurtska borggrevarna i Magdeburg är kluven med den vänstra halvan prydd av en halv röd örn mot silverfärgad bakgrund och den högre med sju ränder i röd och silver på den högra.
Framstående medlemmar
[redigera | redigera wikitext]- Bruno von Querfurt (född omkring 974, död 1009), tyskt helgon. Även känd som den andre kristna aposteln och Bonifatius.
- Konrad von Querfurt (död 1142), ärkebiskop av Magdeburg (1134–1142)
- Konrad von Querfurt (död 1202), furstbiskop av Hildesheim (1194-1199) och furstbiskop av Würzburg (1198-1202)
- Siegfried II von Querfurt, furstbiskop av Hildesheim (1279–1310)
- Gebhard XIV von Querfurt, herre av Querfurt (1356–1383)
- Albrecht IV von Querfurt, ärkebiskop av Magdeburg (1383—1403)
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Frankfurt Katharinenkirche Epitaph Heinrich Volrat von Stolberg-Königstein Ahnenprobe rechts 10 Querfurt”. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Frankfurt_Katharinenkirche_Epitaph_Heinrich_Volrat_von_Stolberg-K%C3%B6nigstein_Ahnenprobe_rechts_10_Querfurt.jpg. Läst 25 juli 2023.
- ^ ”"Bruno" i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905, sid 357-358)”. runeberg.org. https://runeberg.org/nfbd/0195.html. Läst 11 december 2022.
- ^ Bryan, Michael (1886). Dictionary of painters and engravers, biographical and critical. London : G. Bell and Sons. http://archive.org/details/cu31924092716970. Läst 17 juli 2023
- ^ Släktingar.se (6 mars 2019). ”Släkten Qvarfordt”. Släktingar-bloggen. https://blogg.slaktingar.se/smedslakten-qvarfordt/. Läst 11 december 2022.
- ^ Siebmacher (Lit.)
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Querfurt stads- och distriktskrönika, redaktör och tryckeri och förlag Wilhelm Schneider, Querfurt, 1902
- Cyriakus Spangenberg : Quernfurtische Chronica, historisk rapport om den gamla och lovvärda regeln Quernfurt i Sachsen , tryckt 1590 i Erfurt
- Holstein: Bidrag till genealogin av dynasterna i Querfurt, I: Journal of the Harz Association for History and Archaeology, 1874, s. 131ff.
- George Adalbert von Mülverstedt, Adolf Matthias Hildebrandt : J. Siebmachers stora och allmänna vapenbok , VI. Volym 6 Institutionen för utdöd preussisk adel: provinsen Sachsen, Bauer & Raspe, Nürnberg 1884, s. 126
- Rudolf Tomaszewski: 1100 år av Querfurt, byggstenar i en krönika, LDZ, 1988