Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949

1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

1947

1948

1949

Källor

Översikt över 1943

Ungern–Sverige 7 november 1943

Noter

Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949 omfattade bland annat ett olympiskt spel. I OS i London 1948 lyckades det svenska landslaget ta guld. I laget fanns Sune Andersson, Henry Carlsson, Gunnar Gren, Börje Leander, Nils Liedholm, Torsten Lindberg, Erik Nilsson, Bertil Nordahl, Knut Nordahl, Gunnar Nordahl, Kjell Rosén, Birger Rosengren och Kalle Svensson.

Första halvan av 1940-talet präglades av andra världskriget, vilket omöjliggjorde större internationella turneringar och försvårade landskampsutbytet (ava typen träningsmatch). Det neutrala landet Sverige ägnade sig under åren 1940–43 dock åt ett relativt stort landskampsspelande, med matcher mot både andra neutrala länder och stater som deltog i kriget. Sverige mötte under kriget landslag från Finland, Danmark, Tyskland, Schweiz och Ungern. Bland anmärkningsvärda resultat kan nämnas två vinster mot Tyskland i Sona i oktober 1941 och i Berlin i november 1942 samt vinsten med 7–2 mot Ungern i Budapest i november 1943, i en bortamatch där Ungern helt dominerade spelet på planen. Vid en landskamp i Budapest i november 1949 vann Ungern dock med 5–0.

TM	20 september 1942	Tyskland	2 – 3	Sverige	Olympiastadion
16:00 UTC+2		Ernst Lehner 13′ August Klingler 39′	(2 – 2)	Arne Nyberg 7′ Henry Carlsson 44′ Malte Mårtensson 63′	Berlin Publik: 90 000 Domare: Valdemar Laursen (Danmark)

TM	15 november 1942	Schweiz	3 – 1	Sverige	Hardturm
14:30 UTC+1		Hans-Peter Friedländer 13′ Fredy Bickel 57′ (str.) Lauro Amadò 67′	(1 – 0)	Oscar Leander 68′ (str.)	Zürich Publik: 38 000 Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)

TM	7 november 1943	Ungern	2 – 7	Sverige	Üllői úti stadion
15:00 UTC+1		Szusza Ferenc 22′, 45′	(2 – 2)	Henry Carlsson 14′ Arne Nyberg 42′, 87′ Stellan Nilsson 46′, 75′ Gunnar Nordahl 51′, 71′	Budapest Publik: 38 000 Domare: Adolf Miesz (Österrike)

Under 1943 fortsatte landskampsutbytet med lag från både neutrala och krigförande länder i andra världskriget. I juni månad spelade Sverige både mot Schweiz (hemma, resultat 1–0) och Danmark (borta, dansk seger 3-2).

Hösten 1943 spelades tre matcher mot landslag från kategorin krigförande länder. 3 oktober reste Blågult till Helsingfors, där man fick nöja sig med ett oavgjort resultat (1–1). Motståndaren Finlands krigsinsats var under 1943 av det mer passiva slaget, i och med att man bevakade sin framdragna gränslinje på Karelska näset som stöd för Axelmakternas belägring av Leningrad.

Ungern var under året desto mer inblandat i de allmänna striderna på östfronten. Frontlinjen hade under hösten förskjutits västerut, efter att Sovjetunionen återerövrat i det närmaste allt sitt förlorade territorium fram till Dnepr. Samtidigt spelade Sverige under hösten två matcher mot Ungern, där den första – 12 september på Råsunda fotbollsstadion – vanns av gästerna med siffrorna 2–3. En "returmatch" avgjordes senare på hösten:

Den andra Ungernmatchen utspelades 7 november på Üllői úti stadion (Ferencváros hemmaplan) i Budapest. Blågult, som tagit sig till tävlingsarenan via en enligt uppgift omskakande tågresa,^[1] var nederlagstippade mot vice världsmästarna från 1938. Matchresultatet blev dock mycket oväntade 2–7, efter 2–2 i paus och fem svenska mål under andra halvlek. Målskörden avspeglade på inget vis spelet ute på planen, där ungrarna hade en närmast konstant press mot det svenska målet och gjorde allt utom mål. Svenska tidningsreferat berättade om 10–1 i hörnor till Ungern, liksom två ungerska stolpträffar och ett skott i ribban samt en mängd kvalificerade räddningar av målvakten Gurra Sjöberg.^[2]

Den ungerska ineffektiviteten framför mål ledde till att publiken började bua ut de egna. Efter matchen bars Sveriges målvakt av planen på ungerska axlar. Putte Kock, ordförande i svenska UK, talade om dagen som den lyckligaste i sitt liv sedan OS 1924 och Sveriges 8–1-seger mot Belgien. De ungerska ledarna var däremot mindre nöjda, och två dagar senare begärde György ”Gyurka” Sárosi, Ungerns landslagskapten, avsked från sin post.^[2]

Den bragdartade segern i Budapest kom att bli Sveriges sista fotbollslandslandskamp fram till juni 1945. Under 1944 kom inte minst de centraleuropeiska länderna att bli arena för alltmer intensiva strider under andra världskrigets slutskede.

Svenska spelare och ledare

Gustav "Gurra" Sjöberg, Putte Kock, K.E. Grahn, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Knut Johansson, Birger "Bian" Rosengren, Arvid Emanuelsson, Stellan Nilsson, Henry "Garvis" Carlsson, Sture Andersson, Harry Nilsson, Masse Holmqvist, Arne Nyberg, Stig Persson och Knut Holmgren.^[1]

Mål

0–1 (14:e matchminuten) Garvis Carlsson, 1–1 (20) Szusza, 1–2 (42) Arne Nyberg, 2–2 (45) Szusza, 2-3 (46) Stellan Nilsson, 2–4 (51) Gunnar Nordahl, 2–5 (71) Nordahl, 2–6 (75) Nilsson, 2–7 (87) Nyberg^[2]

Inga landskamper spelades

TM	25 november 1945	Schweiz	3 – 0	Sverige	Stade des Charmilles
		Lauro Amadò 25′, 44′ Hans-Peter Friedländer 76′	(2 – 0)		Genève Publik: 25 000 Domare: George Reader (England)

TM	7 juli 1946	Sverige	7 – 2	Schweiz	Råsunda
		Gunnar Gren 30′, 55′, 61′, 79′ Stig Nyström 42′ Joseph Courtat 66′ (sjm.) Gunnar Nordahl 89′	(2 – 1)	Bernard Lanz 7′ Joseph Courtat 60′	Stockholm Publik: 37 487 Domare: George Reader (England)

TM	19 november 1947	England	4 – 2	Sverige	Highbury
		Stan Mortensen 15′, 35′, 86′ Tommy Lawton 18′ (str.)	(3 – 1)	Gunnar Nordahl 22′ Gunnar Gren 68′ (str.)	London Publik: 44 282 Domare: W. Webb (Skottland)

OS	2 augusti 1948	Sverige	3 – 0	Österrike	White Hart Lane
18:30		Gunnar Nordahl 2′, 10′ Kjell Rosén 71′	(2 – 0) Rapport		London Publik: 9 514 Domare: William Ling (Storbritannien)

OS	5 augusti 1948	Sverige	12 – 00	Sydkorea	Selhurst Park
18:30		Nils Liedholm 11′, 62′ Gunnar Nordahl 25′, 40′, 78′, 80′ Gunnar Gren 27′ Henry Carlsson 61′, 64′, 82′ Kjell Rosén 72′, 85′	(4 – 0) Rapport		London Publik: 7 710 Domare: Guiseppe Caparni (Italien)

OS	10 augusti 1948	Danmark	2 – 4	Sverige	Wembley Stadium
18:30		Holger Seebach 3′ John Hansen 77′	(1 – 4) Rapport	18′, 42′ Henry Carlsson 31′, 37′ Kjell Rosén	London Publik: 20 000 Domare: Stanley Boardman (Storbritannien)

OS	13 augusti 1948	Sverige	3 – 1	Jugoslavien	Wembley Stadium
18:30		Gunnar Gren 24′, 67′ (str.) Gunnar Nordahl 48′	(1 – 1) Rapport	42′ Stjepan Bobek	London Publik: 60 000 Domare: William Ling (Storbritannien)

NM	10 oktober 1948	Sverige	1 – 0	Danmark	Råsunda
15:00		Nils Liedholm 20′	(1 – 0) Rapport		Stockholm Publik: 37 801 Domare: George Reader (England)

VMK	2 juni 1949	Sverige	3 – 1	Irland	Råsunda
		Sune Anderson 17′ (str.) Hasse Jeppson 37′ Nils Liedholm 69′	(2 – 1) Rapport	9′ Davy Walsh	Stockholm Publik: 36 200 Domare: Louis Baert (Belgien)

VMK	13 november 1949	Irland	1 – 3	Sverige	Dalymount Park
		Con Martin 59′ (str.)	(0 – 2) Rapport	4′, 44′, 70′ Calle Palmér	Dublin Publik: 43 000 Domare: William Ling (England)

Bolletinen.se

29 augusti 1940

Olympiastadion

Helsingfors
Publik: 15 578
Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)

^ [a b] Rockbäck, Calle (2010-09-02): "Hjältarna när världen stod i brand". MFF-bloggen (reportage ur Rekordmagasinet 1963). Läst 15 oktober 2015.
^ [a b c] Sandlin, Lasse (1999-11-07): "Ungern dominerade – Sverige vann med 7–2". aftonbladet.se. Läst 15 oktober 2015.
^ [a b c d] http://www.rsssf.com/tablesn/nord4851.html

[mff10-1] [a b] Rockbäck, Calle (2010-09-02): "Hjältarna när världen stod i brand". MFF-bloggen (reportage ur Rekordmagasinet 1963). Läst 15 oktober 2015.

[sandlin99-2] [a b c] Sandlin, Lasse (1999-11-07): "Ungern dominerade – Sverige vann med 7–2". aftonbladet.se. Läst 15 oktober 2015.

[2MSWE-3] [a b c d] http://www.rsssf.com/tablesn/nord4851.html

[1]

[2]

[3]