Hoppa till innehållet

Konjunktiv

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Subjunktiv)
Konjunktiv var vanligare förr i svenska, särskilt i högtidligt språk

Konjunktiv är ett grammatiskt modus. Konjunktivens ursprungliga huvudfunktion är som predikat i vissa bisatser som har med hypotetiska och möjliga förhållanden att göra. I de germanska och romanska språken har dock konjunktiven även övertagit funktioner från det försvunna moduset optativ, vilket man kan använda även i huvudsatser och som uttrycker talarens önskan, indirekta uppmaning eller syn på vad som vore lämpligast.

Konjunktiv i svenska

[redigera | redigera wikitext]

I modern standardsvenska förekommer konjunktiven främst i formen "vore" samt i vissa stelnade uttryck, exempelvis "Leve Sverige!" (må Sverige fortleva). Det finns två andra modus i svenskan: indikativ och imperativ. Konjunktiven förekommer i två tempus: presens och preteritum (förr kallad imperfekt).

I dagens standardsvenska är presens konjunktiv, i den mån det förekommer, oftast använt just i den optativa funktionen. Ett exempel är "Gud välsigne er", som kan omskrivas med det modala hjälpverbet "må" till "Må Gud välsigna er". (Egentligen antar dock "må" just formen presens konjunktiv i sådana situationer; för verb med infinitivslut på tryckstark vokal är presens konjunktiv nämligen identisk med infinitiven.) I gammalt lagspråk, stundom ännu gällande, förekommer ofta indirekta uppmaningar, som kan kallas jussiv funktion: ”Tage var och en sin part”, ”Behålle den godset, som först köpte”. I satsen "vare därmed hur som helst" är dock verbet i en potential funktion, som anger möjligheten: "det kan vara hur som helst med det". "Måtte", "bör" och så även "skall" är andra hjälpverb som kan användas vid omskrivningar av presens konjunktiv-satser.

Preteritum konjunktiv (tidigare kallat "imperfekt konjunktiv") har dock inte längre någon optativ funktion, utan viss ursprunglig konjunktiv samt, framför allt, funktion som konditionalisform. Exempel på det senare är "om du vore här, skulle jag kyssa dig". Traditionell att-satskonjunktiv förekommer endast efter verbet "önska": "jag önskar att du vore här". Som synes är formen inte nödvändigtvis knuten till dåtid. Kategorin bär sitt namn mer av traditionella och etymologiska skäl.

De flesta standardsvenska verb slutar i infinitiv (aktivum) på trycksvagt -a. Presens konjunktiv av dessa verb bildas genom att a:et byts ut mot ett e: leva → leve. För övriga svenska verb, vilka slutar på tryckstark vokal, används ingen ändelse, till exempel "Ske din vilja" (verbets e tillhör här stammen).

Preteritum konjunktiv existerar som särskild form endast hos fjärde konjugationens verb, de så kallade "starka verben". Även här används e-suffix, men det till en speciell rot som preteritum konjunktiv delade med de gamla pluralisformerna för dåtid. För de allra flesta av dessa verb är den stammen identisk med den "vanliga" preteritum-/imperfektstammen, men om denna har a som stamvokal används en annan stam, vilken oftast är supinumstammen. Preteritum konjunktiv av "springa" heter således inte "sprange" utan "sprunge". Vissa verb använder dock en särskild stam just för preteritum konjunktiv och de gamla plurala dåtidsformerna. Det gäller även "gå" och "få". Dessa stammar lyder:

  • vor- (vara) (voro, vore)
  • fing- (få) (fingo, finge)
  • ging- (gå) (gingo, ginge)
  • båd- (be) (bådo, både)
  • gåv- (ge/giva) (gåvo, gåve)

Både presens och preteritum konjunktiv förekom också i passivum, genom tillägg av suffixet -s till motsvarande aktivformer.

Förekommande konjunktiv i modern svenska är bland andra vore, finge, funnes (passivform till det i dag ovanligare funne), såge, bleve och dylika former. Märk också att formen kunde kan vara preteritum konjunktiv, men där formsammanfall skett med preteritum indikativ.

Konjunktiv i tyska

[redigera | redigera wikitext]

Tyska har två konjunktiv kallade konjunktiv I och konjunktiv II.

Konjunktiv I är till formen i presens men kan ändå uttrycka förfluten tid. Den anger indirekt tal, till exempel att man säger att någon annan säger något. Till exempel: Er sagt, er sei nicht bereit. (Han säger, att han inte är beredd). Det är vanligt i det skrivna språket, men i det vardagliga språket används Konjunktiv I mycket sällan. I stället använder man presens indikativ eller Konjunktiv II: Er sagt, er ist nicht bereit. Eller: Er sagt, er wäre nicht bereit.

Konjunktiv II är till formen i imperfekt, men uttrycker nutid eller förfluten tid, och uttrycker önskan eller möjlig händelse, eller en osannolik eller oönskad händelse. Exempel: Er käme gerne zur Feier, aber er hat keinen Urlaub. (Han skulle gärna komma till festen, men har inte ledigt) Det används också i hövligt tal, när man ber om något: Hätten Sie einen Moment Zeit? (Skulle ni kunna ha tid ett ögonblick?) I talspråk, men också i skriftspråk, använder man ofta hjälpverbet würde (skulle) istället.

Konjunktiv i romanska språk

[redigera | redigera wikitext]

I samtliga romanska språk är konjunktiv vanligt förekommande.

Konjunktiv (fr. le subjonctif) används i franska för att uttrycka något hypotetiskt eller möjligt (t.ex vilja, önskan, känsla, osäkerhet eller nödvändighet). Konjunktiv förekommer i fyra tempus: presens, passé, imperfekt och pluskvamperfekt och konjugeras som vanligt i franskan efter person och numerus. I regel är användningen av konjunktiv i bisatser obligatorisk när de följer efter konjunktionen que då bisatsen ger uttryck för något hypotetiskt eller möjligt. I huvudsatser kan konjunktiv i vissa uttryck användas optativt (t.ex Vive la reine!Leve drottningen!)

Användning av konjunktiv i franska

[redigera | redigera wikitext]

Konjunktiv används i regel genom att ersätta ett verbs ändelse med något av nedanstående.

Konjunktiv i presens
que + pronomen Första konjugationsgruppen

(er-ändelser) samt aller

Andra konjugationsgruppen

(ir-ändelser)

Tredje konjugationsgruppen

(ir-, oir-, re-ändelser & undantag)

que je -e -isse -e
que tu -es -isses -es
qu'il / qu'elles -e -isse -e
que nous -ions -issions -ions
que vous -iez -issiez -iez
qu'ils / qu'elles -ent -issent -ent

Exempel i presens (venir och pouvoir): Je veux qu'il vienne Jag vill att han kommer. Je ne pense pas qu’il puisse arriver à l’heure – Jag tror inte att han kan komma i tid.

Konjunktiv i imperfekt
que + pronomen Första konjugationsgruppen

(er-ändelser) samt aller

Andra konjugationsgruppen

(ir-ändelser)

Tredje konjugationsgruppen

(ir-, oir-, re-ändelser & undantag)

que je -asse -isse -isse / -usse
que tu -asse -isses -isses / -usses
qu'il / qu'elles -ât -ît -ît / ût
que nous -assison -issions -issions / -ussions
que vous -assiez -issiez -issiez / -ussiez
qu'ils / qu'elles -assent -issent -issent / -ussent

Exempel i imperfekt (mentir och aller): Tu n'imaginais pas qu'elles mentissent si souvent – Du föreställde dig inte att de ljög så ofta. Je leur ai dit que j'allase l'étudier – Jag sade till dem att jag kommer studera den.

Konjunktiv i passé
que + pronomen Hjälpverb (avoir / être) i konjunktiv presens Huvudverb i participe passé (t.ex finir)
que je aie / sois fini
que tu aies / sois fini
qu'il / qu'elles ait / soit fini
que nous ayons / soyons fini
que vous ayez / soyez fini
qu'ils / qu'elles aient / soient fini

Exempel i passé (finir och poster): Je doute qu’il ait fini ses devoirs – Jag tvivlar att han har avklarat sina sysslor. Je doute qu'ils aient écrit ces lettres – Jag tvivlar på att de har skrivit dessa brev.

Konjunktiv i pluskvamperfekt
que + pronomen Hjälpverb (avoir / être) i konjunktiv imperfekt Huvudverb i participe passé (t.ex finir)
que je eusse / fusse fini
que tu eusses / fusses fini
qu'il / qu'elles eût / fût fini
que nous eussions / fussions fini
que vous eussiez / fussiez fini
qu'ils / qu'elles eussent / fussent fini

Exempel i pluskvamperfekt (faire och finir): C'était la plus extraordinaire traduction qu'il eût fait Det var den mest extraordinära översättningen han hade gjort. J'ai attendu qu`ils eussent fini leurs discours Jag väntade på att de hade avklarat sina föredrag.