Hoppa till innehållet

Taggsvansagam

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Stellagama)
Taggsvansagam
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
FamiljAgamer
Agamidae
SläkteStellagama
ArtTaggsvansagam
S. stellio
Vetenskapligt namn
§ Stellagama stellio
AuktorLinné, 1758
Synonymer
Laudakia stellio Linné, 1758[2]
Agama stelio Honda 2000[3]
Placoderma stellio Kasapidis 1996[4]
Stellio stellio Kasparek 1990[5]
Agama stellio Xyda 1983[6]
Agama stellio Boulenger 1885[7]
Uromastix horrida Wagler 1833[8]
Stellio antiquorum Eichwald 1831[9]
Agama sebae Merrem 1820[10]
Agama cordylea Merrem 1820[10]
Iguana cordylina Laurenti 1768[11]
Lacerta stellio Linnaeus 1758[12]
Hitta fler artiklar om djur med

Taggsvansagam[13][14] (Stellagama stellio)[12] är en ödleart som beskrevs av Carl von Linné 1758. Den ingår i familjen agamer[15][16] och placerades tidigare i släktet Laudakia[2], men är från 2012 placerad i det egna släktet Stellagama.[15][1][17]

Utseende

[redigera | redigera wikitext]

Taggsvansagamen är en robust, 20 till 35 cm lång ödla med mörkgrå, brun eller gulbrun ovansida och ljusbrun buk. Längs ryggen har den svaga, gulaktiga, ruterformade markeringar. På hela kroppen, speciellt nacke och ben, har den knölar och taggiga fjäll; svansen har rader av taggar. Dominanta hanar har färgrikare färgteckning i blått, gult eller rödorange.[18] Individerna byter gärna färg så att de är ljusare i varmt väder, och mörkare när de är kalla.[19]

Utbredning

[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet sträcker sig från Grekland (inklusive stora delar av den grekiska övärlden) över Cypern, Turkiet (där den går norrut till omkring 39ºN), Syrien, Libanon nordvästra Irak, norra Saudiarabien, Jordanien (utom den sydöstra delen) och Israel till norra Egypten. Den har dessutom blivit introducerad till Malta.[1]

Underarter

[redigera | redigera wikitext]

Arten delas in i följande underarter:[15][17]

  • S. s. stellio (Linné, 1758)
  • S. s. brachydactyla (Haas, 1951) – från södra Israel, Jordanien och Sinai till norra Saudiarabien
  • S. s. cypriaca (Daan, 1967) – endemisk för Cypern
  • S. s. daani (Beutler & Frör, 1980) – finns främst i den grekiska övärlden
  • S. s. picea (Parker, 1935) – Syrien, Libanon, Jordanien och Israel
  • S. s. salehi Werner, 2006 – Sinai
  • S. s. vulgaris (Sonnini & Latreille, 1802) – förekommer i Grekland, Turkiet och Mellanöstern

Ekologi

[redigera | redigera wikitext]

Taggsvansagamen är en dagaktiv art som lever i klippiga habitat, gärna med torrt och soligt klimat. I bergen kan den nå upp till 1 900 m.[1][18] Arten är allätare; födan består både av animalier, främst insekter och andra ryggradslösa djur[19], och av gröna växter[1].

Arten kan bli upp till 6 år gammal.[19]

Fortplantning

[redigera | redigera wikitext]

Hanarna är revirhävdande och de bildar grupper med en hane och flera honor. Som nämnts ovan har dominanta hanar ofta klarare färger och dessutom ett nickande hotbeteende. Paningssäsongen infaller från mars till början av juni, då honan kan lägga upp till två äggsamlingar på mellan 3 och 12 ägg i ett utgrävt bo på marken.[19]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Taggsvansagamen är klassificerad som livskraftig ("LC") av IUCN och populationen är stabil (med undantag för Egypten). Globalt sett har inga större hot registrerats, även om den egyptiska delpopulationen hotas av kommersiell insamling (arten är ett populärt sällskapsdjur) och habitatförlust.[1]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f] Amr, Z.S.S., Al Johany, A.M.H., Akarsu, F., Üzüm, N., Kumlutaş, Y., Baha El Din, S., Lymberakis, P., Hraoui-Bloquet, S., Ugurtas, I.H., Werner, Y.L., Disi, A.M., Tok, V., Sevinç, M., Sadek, R., Crochet, P.-A., Kaska, Y., Avci, A. & Yeniyurt, C. 2012 Stellagama stellio Starred Agama . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 3 juli 2020.
  2. ^ [a b] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V., (red.) (29 november 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/laudakia+stellio/match/1. Läst 23 maj 2014. 
  3. ^ Honda,M. et al. (2000) Phylogenetic relationships of the family Agamidae (Reptilia: Iguania) inferred from mitochondrial DNA sequences., Zoological Science 17: 527-537
  4. ^ Kasapidis, Panagiotis;Provatidou, Sofia;Maragou, Panagiota;Valakos, Efstratios D. (1996) Neue Daten über die Herpetofauna von Lesbos (ägäische Inseln, Griechenland) und einige biogeographische Bemerkungen über die Inseln des nordöstlichen ägäischen Archipels., Salamandra 32 (3): 171-180
  5. ^ Kasparek, M. (1990) Zur Herpetofauna des Beckens von Köycegiz, Türkei (Dalyan-Region)., Salamandra 26 (2/3): 155-164
  6. ^ Xyda A. (1983) A biometric approach to the differentiation of the island populations of the lizard Agama stellio, Rapports et Procès Verbaux des Réunions—Commission Internationale pour l’Exploration Scientifique de la Mer Méditerranée 28(8):113–116.
  7. ^ Boulenger, G.A. (1885) Catalogue of the Lizards in the British Museum (Nat. Hist.) I. Geckonidae, Eublepharidae, Uroplatidae, Pygopodidae, Agamidae., London: 450 pp.
  8. ^ Wagler,J. (1833) , Isis von Oken 26: 896, 897
  9. ^ Eichwald, E. (1831) Zoologia specialis, quam expositis animalibus tum vivis, tum fossilibus potissimuni rossiae in universum, et poloniae in specie, in usum lectionum publicarum in Universitate Caesarea Vilnensi., Zawadski, Vilnae.
  10. ^ [a b] Merrem, B. (1820) Versuch eines Systems der Amphibien I (Tentamen Systematis Amphibiorum)., J. C. Kriegeri, Marburg, 191 pp.
  11. ^ Laurenti, J. N. (1768) Specimen medicum, exhibens synopsin reptilium emendatam cum experimentis circa venena et antidota reptilium austracorum, quod authoritate et consensu., Vienna, Joan. Thomae, 217 pp.
  12. ^ [a b] Linnaeus, C. (1758) Systema naturæ per regna tria naturæ, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata., Laurentii Salvii, Holmiæ. 10th Edition: 824 pp.
  13. ^ ”SJVFS 2019:15 Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd ... av djur avsedda för sällskap och hobby (Namnet Agama stellio används)”. Statens jordbruksverks författningssamling. 28 mars 2019. https://lagen.nu/sjvfs/2019:15. Läst 3 juli 2020. 
  14. ^ ”taggsvansagam”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/taggsvansagam. Läst 23 maj 2014. 
  15. ^ [a b c] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V., (red.) (29 november 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/stellagama+stellio/match/1. Läst 23 maj 2014. 
  16. ^ TIGR Reptile Database . Uetz P. , 2007-10-02
  17. ^ [a b] Peter Uetz, Jakob Hallermann. ”Stellagama stellio (LINNAEUS, 1758)”. The Reptile Database. Hamburgs zoologiska museum. http://reptile-database.reptarium.cz/species?genus=Stellagama&species=stellio. Läst 23 maj 2014. 
  18. ^ [a b] Axel Kwet (2009). European Reptile and Amphibian Guide. New Holland Publishers. sid. 129. ISBN 978-1-84773-444-0 
  19. ^ [a b c d] ”Starred agama (Laudakia stellio)” (på engelska). ARKive - Images of Life on Earth. Arkiverad från originalet den 12 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140612025837/http://www.arkive.org/starred-agama/laudakia-stellio/. Läst 23 maj 2014. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Katalogdata
​​​​​​ • GBIF: 2465547​​​ • Inaturalist: 194119​ • ITIS: 1056675​ • IUCN: 157247​ • NCBI: 118213, 103696​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 214580​​​​​​​​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Taggsvansagam&oldid=55741625”