Cortes Generales

Spaniens parlament
	Spaniens parlament ; Cortes Generales; Gorte Nagusiak (baskiska); Corts Generals (katalanska); Cortes Xerais (galiciska); Corts Generaus (occitanska)
Typ
Utformning	Tvåkammarsystem
Kammare	Senaten; Deputeradekammaren
Ledning
Senatens president	Pedro Rollán (PP) ; sedan 17 augusti 2023
Deputeradekammarens president	Francina Armengol (PSOE) ; sedan 17 augusti 2023
Struktur
Antal platser	616; 266 senatorer; (varav 208 direktvalda); 350 deputerade
Senaten: Politiska grupper	Regeringen (93); PSOE (91); MM (1); Övriga (1); Stödpartier (24) ERC-EH Bildu (11); EAJ/PNV (5); Junts (3); BNG (1); CC (1); Övriga (3); Opposition (149) PP (144); Vox (3); UPN (1); Övriga (1);
Deputeradekammaren: Politiska grupper	Regeringen (147); PSOE (120); Sumar (27); Stödpartier (32) ERC (7); Junts (7); EH Bildu (6); EAJ/PNV (5); Podemos (4); BNG (1); CC (1); Partilös (1); Opposition (171) PP (137); Vox (33); UPN (1);
Val
Senaste val till Senaten:	23 juli 2023
Senaste val till Deputeradekammaren:	23 juli 2023
Mötesplats
	Palacio del Senado, Madrid
	Palacio de las Cortes, Madrid
Webbplats
	Cortes Generales

Cortes Generales (spanskt uttal: [ˈkoɾtes xeneˈɾales]) är det spanska parlamentet. Det består av två kammare, underhuset deputeradekammaren (spanska: Congreso de los Diputados) och överhuset senaten (spanska: Senado de España). Parlamentet har makten att stifta lagar och göra tillägg till konstitutionen, och dessutom har underhuset makt att avsätta premiärministern. Det består av 616 ledamöter, varav 266 sitter i senaten och 350 i underhuset.

Beskrivning

Sedan 1978 års spanska författning är det Spaniens kung (statsöverhuvudet i en ärftlig monarki) som utser premiärministern och på inrådan av denne även de övriga personerna i landets regering. Regeringen är därefter ansvarig inför parlamentet – Cortes Generales.^[1]

Två kamrar och allmänna val

Parlamentet består av två kamrar – deputeradekammaren ("underhuset") och senaten ("överhuset"). Deputeradekammarens 350 ledamöter väljs via direkta val, enligt författningen vart fjärde år och enligt en proportionell metod med antal ledamöter direkt baserat på antal röster i de olika valförsamlingarna. Ett parti måste dock uppnå tre procent av rösterna i landet för att bli tilldelat mandat.^[1] 208 av senatens 266^[2] ledamöter väljs också direkt (i regel vid samma allmänna valtillfälle),^[3] medan de övriga senatorerna utses av de autonoma regionernas egna parlament.^[1]

De allmänna valen inkluderar medborgarna i hela Spanien. Detta inkluderar spanjorerna i de 17 autonoma regionerna samt de – sedan 1995 – två självstyrande områdena Ceuta och Melilla.^[1]

Historik

Det gamla kungadömet

Cortes har som monarkistisk institution månghundraåriga anor, med kungariket Leóns cortes som är äldre än det engelska parlamentet. Efter enandet av Spanien innehade dessa olika grader av makt, där den katalanska cortes upphävdes efter spanska tronföljdskriget 1716. I och med Napoleonkrigen och den franska ockupationen etablerades en cortes i exil, som kom att katalysera den spanska exilregeringens motstånd. Den var därmed avgörande för utropandet av 1812 års författning och senare 1833 års territoriella indelning, som upphävde de gamla kungarikenas autonomi. Den tog vid republikens utropande 1873 absolut makt men kom från monarkins återupprättande följande år att utöva den lagstiftande makten, med en vald senat (som tidigare varit utnämnd av monarken) över deputeradekammaren. Under den andra republiken, från 1931, kom den att vara fokuspunkten för ökade strider mellan vänster- och högerfraktioner och förflyttades under spanska inbördeskriget mellan flera spanska städer. Efter Francos seger gick merparten av medlemmarna i exil, och den republikanska författningen upphävdes. Som en av de första handlingarna i konstituerandet av nationalistregimen återskapades en cortes españolas 1942, med en kammare och en varierande skara ledamöter som var antingen utnämnda av statschefen, alltså Franco, lokala föreningar och företag, samt indirekt av en begränsad del av befolkningen. Partiväsende förekom inte och samtliga politiska representanter var medlemmar av massrörelsen Movimiento Nacioñal, som dominerades av Falangistpartiet.

Efter Franco

Under Franco genomfördes endast fragmentariska reformer, och regeringen var fortsatt utnämnd av Franco, som statschef i väntan på kungens tillträde, även om premiärministerposten skildes från denne 1973. Efter Francos död 1975 genomfördes en politisk reform, där den tidigare enkammarriksdagen 1977 omvandlades till en tvåkammarriksdag. 1977 genomfördes Spaniens första allmänna val sedan 1936, där det nyvalda Cortes bland annat fick i uppdrag att utarbeta en ny författning.

Parlamentsvalen sedan 1975

Nedan listas de allmänna spanska parlamentsvalen sedan Francisco Francos död 1975 och inledningen av den återgång till demokrati som därefter inleddes.

Datum och år	Största parti	Premiärminister
15 juni 1977	UCD	Adolfo Suárez
1 mars 1979	UCD	Adolfo Suárez
28 oktober 1982	PSOE	Felipe González
22 juni 1986	PSOE	Felipe González
29 oktober 1989	PSOE	Felipe González
6 juni 1993	PSOE	Felipe González
3 mars 1996	PP	José María Aznar
12 mars 2000	PP	José María Aznar
14 mars 2004	PSOE	José Luis Rodríguez Zapatero
9 mars 2008	PSOE	José Luis Rodríguez Zapatero
20 november 2011	PP	Mariano Rajoy
20 december 2015	PP	Mariano Rajoy
26 juni 2016	PP	Mariano Rajoy
28 april 2019	PSOE	Pedro Sánchez
10 november 2019	PSOE	Pedro Sánchez
23 juli 2023	PP	Pedro Sánchez

Se även

Politik i Spanien

Referenser

^ [a b c d] Spanien i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 20 december 2015.
^ "Composition of the Senate". senado.es. Läst 18 april 2016. (engelska)
^ "La participació a les generals fins a les sis puja gairebé un punt a Espanya i més de tres a Catalunya". ccma.cat. Läst 20 december 2015. (katalanska)

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Cortes Generales.
Bilder & media

[ne-1] [a b c d] Spanien i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 20 december 2015.

[sen-compos-2] "Composition of the Senate". senado.es. Läst 18 april 2016. (engelska)

[ccma151220-3] "La participació a les generals fins a les sis puja gairebé un punt a Espanya i més de tres a Catalunya". ccma.cat. Läst 20 december 2015. (katalanska)

[1]

[2]

[3]