Hoppa till innehållet

Skallerormar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Skallerorm)
Skallerormar
Crotalus viridis
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassKräldjur
Reptilia
UnderklassDiapsider
Diapsida
OrdningFjällbärande kräldjur
Squamata
UnderordningOrmar
Serpentes
FamiljHuggormar
Viperidae
UnderfamiljNäsgropsormar
Crotalinae
SläkteSkallerormar
Crotalus
Vetenskapligt namn
§ Crotalus
AuktorLinné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med

Skallerormar (Crotalus), eller egentliga skallerormar, är ett släkte i familjen huggormar.

Det är medelstora giftormar som kännetecknas av ett ombildat organ vid svansens slut, som får ytterligare ett segment vid varje skinnömsning. Organet saknas bara hos ungdjur och hos en art (Crotalus catalinensis), som förekommer på ön Santa Catalina Island i Californiaviken.

Habitatet varierar mycket mellan olika populationer. Släktets medlemmar hittas till exempel i steniga eller sandiga öknar, i gräsmarker, i tempererade skogar och i fuktiga tropiska skogar. Arterna äter huvudsakligen ödlor, småfåglar och mindre däggdjur. Honor föder levande ungar (ovovivipari).[1]

De två största arterna i släktet, som omfattar cirka 40 arter, är Crotalus adamanteus och Crotalus atrox, som vanligtvis kan bli över 1,5 meter långa. Skallerormar förekommer bara i Amerika.

När skallerormen känner sig hotad vibrerar den snabbt sin svansspets, och det karakteristiska "skallrande" ljudet hörs. Skallerormar har ett mer eller mindre tydligt sicksackmönster på sin kropp.

Gift och symtom

[redigera | redigera wikitext]

Skallerormens gift är hemotoxiskt och orsakar liknande skador som huggormens med hemolys (röda blodkroppar spricker), lokala vävnadsskador (nekros) och även generella symtom då även förlamningar kan inträffa. Däremot är kliniskt signifikanta blödningar ovanliga.

Allmänsymtom kan förekomma momentant om giftinjektionen skett direkt till blodbanan, vilket är ovanligt utan vanligen utvecklar de sig gradvis. Cirka en fjärdedel av de bitna får även mag- och tarmsymtom som buksmärtor, kräkningar och diarré. Smärtan vid bettstället kan variera mycket i intensitet, men beskrivs ofta som svårare än vid motsvarande huggormsbett. Efterhand som ödem och svullnad utvecklas tilltar värken och ett hemorragiskt inslag med blödningar i huden orsakar en blåaktig missfärgning, som i utbredda fall kan omfatta hela den bitna extremiteten och delar av bålen. Vid svåra fall sker en lokal nekros i själva bettregionen.

Andelen fall som bedömts som allvarliga har under senare decennier varit cirka 10% bland de som sökt sjukvård medan dödligheten beräknats till 1-2 promille av de som blivit bitna och som kommit till allmän kännedom.

Arter

[redigera | redigera wikitext]

The Reptile Database (2016) listar följande arter[2]:

Källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Meier J. & White J. (1995). Handbook of clinical toxicology of animal venoms and poisons. Boca Raton: CRC Press 
  • Personne, Mark (1998). ”Skallerormen inte farligare än huggormen”. Läkartidningen (Stockholm: Läkartidningen Förlag AB) 95 (11): sid. 1106-08. 

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Mattison, Chris (2015). ”Gattung Crotalus” (på tyska). Schlangen der Welt. London, München: Dorling Kindersley. sid. 192. ISBN 978-3-8310-3145-0 
  2. ^ Crotalus, The Reptile Database, läst 2017-01-06.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Skallerormar&oldid=54845479”