Cebus nigritus
| Cebus nigritus Status i världen: Nära hotad[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Infraklass | Högre däggdjur Eutheria |
| Ordning | Primater Primates |
| Familj | Cebusliknande brednäsor Cebidae |
| Släkte | Kapuciner Cebus |
| Art | C. nigritus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cebus nigritus | |
| Auktor | (Goldfuss, 1809) |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Synonymer | |
| Sapajus nigritus | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Cebus nigritus är en primat i släktet kapuciner som förekommer i östra Sydamerika.
Taxonomi
[redigera | redigera wikitext]Arten listades ursprungligen som underart till mösskapucin (Cebus apella) men godkänns numera oftast som självständig art.[2] Enligt studier från 2011 och 2012 bör släktet Cebus delas i två släkten och några arter flyttas till ett nytt släkte med namnet Sapajus, däribland Cebus nigritus.[3][4]
Tre underarter till Cebus nigritus listas av Wilson & Reeder (2005)[2] men de är omstridda. Till exempel godkänns Cebus nigritus robustus av IUCN som art.[1]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Denna primat kännetecknas av två svarta hårtofsar på huvudet som påminner om horn. Övrig päls är svartbrun med undantag av vita och gråa mönster i ansiktet. Hos några individer är pälsen på bröstet ljusbrun. Vikten varierar mellan 2,3 och 3,3 kg. Kroppslängden (huvud och bål) inom släktet är 31 till 56 cm och Cebus nigritus är en av de större arterna. Därtill kommer en lika lång gripsvans.[5]
Utbredning och habitat
[redigera | redigera wikitext]Denna kapucinapa förekommer i sydöstra Brasilien (delstater Espírito Santo, Minas Gerais, Paraná, Rio de Janeiro, Rio Grande do Sul, Santa Catarina och São Paulo) och i nordöstra Argentina. Arten vistas där i fuktiga bergsskogar, i galleriskogar och i andra skogar.[1] I utbredningsområdet är årsnederbörden 1900 till 2100 mm och de dominerande träd är Aspidosperma polyneuron samt jussarapalm (Euterpe edulis).[6]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Individerna bildar flockar som har upp till 20 medlemmar. Flocken bildas av ett dominant par, några andra vuxna hannar och honor samt deras ungar. Även de andra individerna i flocken etablerar en hierarki inom sitt kön. Vanligen föder bara den dominanta honan ungar. Dräktigheten varar 151 till 155 dagar och sedan föds allmänt ett ungdjur. Ungen får di i upp till två år och sedan blir honan åter parningsberedd. Om ungen skulle dö är tiden till nästa parning kortare.[5] Kopulationer sker hela året men ungar föds bara mellan oktober och februari. Även andra honor från flocken kan para sig med alfahannen. Efter att denna parning ägde rum kan honor kopulera med underordnade hannar från flocken men det resulterar inte i ungar. Honor blir könsmogna efter cirka fyra år och den första framgångsrika parningen sker efter fem till sex år. En alfahanne kan hålla sin position i upp till åtta år. När en ny hanne övertar alfahannens rang kan den döda den förra hannens ungar. Honor är parningsberedda direkt efter maktbytet för att undvika ungarnas död. Hannar lämnar sin ursprungliga flock när de är 5 till 9 år gamla. Honor stannar allmänt i flocken men de byter ibland när en ny alfahanne tar över.[6]
Cebus nigritus vilar vanligen i höga träd cirka 31 meter över marken där kronan har en diameter av ungefär 14 meter.[6]
Födan utgörs av flera olika växtdelar och animaliska ämnen. Cebus nigritus äter bland annat frukter, frön, blad, blommor, unga växtskott och ryggradslösa djur. I mindre mått äts grodor, fågelungar och små däggdjur samt as.[1][5][6]
Hot och status
[redigera | redigera wikitext]Cebus nigritus jagas av bönder som betraktar apan som skadedjur. Dessutom fångas ungdjur för att hålla de som sällskapsdjur.[5] På grund av den ökande urbaniseringen i utbredningsområdet är beståndet delat i många små populationer men arten behöver stora orörda områden. Dessa finns numera endast i nationalparker och andra skyddszoner. IUCN uppskattar att hela beståndet minskade med 30 procent under de senaste 48 åren (tre generationer) och listar arten som nära hotad (NT).[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e] Kierulff, M.C.M., Mendes, S.L. & Rylands, A.B. 2008 Cebus nigritus Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 25 november 2013.
- ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Cebus nigritus” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ Lynch Alfaro, J.W. et al (2011). ”Explosive Pleistocene range expansion leads to widespread Amazonian sympatry between robust and gracile capuchin monkeys”. Journal of Biogeography. doi:. Arkiverad från originalet den 26 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150226082115/http://xa.yimg.com/kq/groups/19113390/1559919033/name/jbi_2609_Rev_EVcorrectedproof.pdf. Läst 25 november 2013.
- ^ Lynch Alfaro, J.W.; Silva, j. & Rylands, A.B. (2012). ”How Different Are Robust and Gracile Capuchin Monkeys? An Argument for the Use of Sapajus and Cebus”. American Journal of Primatology: sid. 1–14. doi:. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ajp.22007/abstract;jsessionid=397B42DDD36E4F654BAB381E3104ABB3.d02t04.
- ^ [a b c d] R. Edwards (2 december 2010). ”Black-horned capuchin”. ARKive. Arkiverad från originalet den 3 december 2013. https://web.archive.org/web/20131203023735/http://www.arkive.org/black-horned-capuchin/cebus-nigritus/. Läst 25 november 2013.
- ^ [a b c d] Don E. Wilson, red (2013). ”Sapajus nigritus”. Handbook of the Mammals of the World. "3 – Primates". Lynx Edicions. sid. 399. ISBN 9788496553897
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Cebus nigritus.
|